Ida: Svärmor vägrade gå på min babyshower – kokade av ilska

7 typer av gräl som är extra skadliga för relationen

Jag var 27 år när jag skulle bli mamma för första gången. Sju veckor före beräknad förlossning sjukskrevs jag från jobbet som frisör på grund av foglossning. Jag tillbringade större delen av den ljuva väntetiden, som min svärmor kallade det, med att halta runt ensam hemma då alla andra var på jobbet.

”Tja, det är inget att klaga på”, brukade svärmor tillrättavisa mig när jag klagade det minsta. ”Vänta bara tills pojken kommer, då har du ingen tid för dig själv längre.”

Svärmor var ganska hård och gillade att dela sina orubbliga åsikter om föräldraskap och barnuppfostran.

Äldre måste lära sig nya traditioner

När min bästa vän ordnade en babyshower för mig och skickade ut inbjudningar till vänner och familj ringde svärmor och kokade av upprördhet. I hennes ögon var det en fånig, amerikansk sedvänja att fira ett ofött barn och sedan kalla det för ”babyshower”. Det var ett orimligt tiggande om presenter till den gravida kvinnan, tyckte hon. Och sedan, som gäst, var man dessutom tvungen att betala för att delta i festen.

Min svärmor sa nej. Hon var hängiven svenska traditioner. Det gjorde mig osäker, och jag rådfrågade min mamma och mormor, som också blivit inbjudna. De höll med min svärmor, åtminstone i att det inte var någon svensk tradition och att de inte hade någon aning om vad en babyshower var.

Men de ansåg också, att om yngre generationer ville introducera denna amerikanska tradition, så var de äldre tvungna att lära sig och hänga med i tiden.

”Jag måste skynda mig virka färdigt den ljusblå filten till mitt barnbarnsbarn innan han föds”, sa mormor nervöst.

”Nej, mormor”, invände jag snabbt och försökte bortförklara det med presenterna jag skulle få under babyshowern.

Blev så rörd att jag började gråta

I bakhuvudet hörde jag svärmors röst dundra om att ”en babyshower med presenter” var ett orimligt tiggeri. Nu blev jag osäker på om jag ens borde ha en babyshower. Tänk om fler av de inbjudna kände som svärmor, men bara inte vågade erkänna det?

Min väninna höll dock fast vid att jag förtjänade att överösas av uppmärksamhet innan bebisen kom. Och vad gäller presenter, förklarade hon för mig, att förr i tiden i USA så handlade en babyshower om att ge pengar till ekonomiskt behövande förstagångsföräldrar, så att de kunde skaffa det nödvändiga innan barnet föddes.

I dag kunde en present bara vara en napp eller ett par små söta strumpor som en symbol för min längtan att bli mamma, vilket var det folk samlades för att fira.

När min pojkvän kysste mig och släppte av mig vid min väninnas hus möttes jag av vänner och familj som stod med ljusblå ballonger – alla utom svärmor. Jag blev så rörd att jag började gråta. Min vän hade ordnat ett läckert smörgåsbord, och efteråt att vi ätit satt jag och packade upp söta presenter i centrum för allas uppmärksamhet.

Pratade om graviditeter och förlossningar

Kalaset och gästerna förstärkte min innerliga längtan efter att snart få träffa min lille pojke som sparkade i magen. Samtalet gick livligt runt bordet, över generationer, om graviditeter och förlossningar. Tiden flög förbi.

Efter denna oförglömliga dag kunde mamma och mormor bättre förstå varför babyshowers höll på att bli en ny svensk tradition. De hade verkligen kul, fick möjlighet att minnas och dela med sig av egna upplevelser från då de själva var gravida och nyblivna mammor.

Mycket förändras med tiden, men svärmor stod fast vid sin åsikt. Så fort jag fött barnet stod hon där med en mor- och barnbukett, trots att vi skrevs ut från BB samma dag. En sån bukett hörde till, sa hon med glädjetårar i ögonen, när hon hälsade på sitt lilla nyblivna barnbarn, som redan var insvept i sin gammelmormors ljusblå, virkade filt.