Ingrid: Jag är trött på mina gamla föräldrars gnäll

”De vägrar hemtjänst och röran gör mig spyfärdig”

Jag har bekymmer med mina gamla föräldrar. De är hopplöst griniga och otacksamma numera. Det är nästan så att jag känner olust över att behöva besöka och hjälpa dem. Ibland är det också svårt att få tiden att räcka till. Jag bor med min man och två barn i en villa några kilometer från stan. Den äldsta dottern är utflyttad och har egen familj, en liten tvååring som jag också vill hjälpa till med och lära känna.

Mina föräldrar bor sen flera år i lägenhet i stan. De är båda 75+ och mår egentligen rätt bra för sin ålder. Det är ju inte livshotande med ledont, minskad rörlighet, dålig balans och dåligt minne. Men det får de båda två att låta som om de snart är döende.

Jag har ett tidskrävande jobb, åtminstone tidsmässigt, och jag vill också ha tid med min man. Vi har det bra ihop. Men han tycker att jag ängslas för mycket för föräldrarna. Hans klarar sig helt själva. Det borde mina också kunna klara, säger han lite spydigt. Han har aldrig gillat dem, och det kan jag faktiskt förstå. De har alltid varit kritiska och negativa till omgivningen och i sina omdömen om folk. De har heller aldrig tyckt att han varit god nog åt deras enda dotter. Men jag känner mig mest arg. Vad jag än gör är det fel.

De säger att de vill klara sig själva, de avsäger sig absolut hemtjänst och avböjer den hjälp jag vill ge genom att sortera, kasta, röja på vindskontor och i garderober och kyl och frys. Det är så rörigt och ostädat att jag mår illa. Det är klart att de inte kan släppa in hemtjänst i den röran. Jag tycker det börjar bli helt ohygieniskt därhemma.

Jag försöker hälsa på dem så ofta jag kan, men jag börjar känna ett motstånd. Tonen är bitter dem emellan och de grälar hela tiden med varandra, inte högljutt men elakt om småsaker.

Jag skulle kanske göra mer andra saker, ta ut dem på en biltur eller andra utflykter, jag erbjuder mig att storhandla men de vill gå till den nära affären själva. Men gnäller över hur tungt och dyrt det blir. De klagar över allt, inte minst krämporna, men de gör inget åt det, fnyser åt ordet sjukgymnastik. Vad kan jag göra mer?
Ingrid

Relationsexperten Ann-Marie Furhoff:

Du kan inte tvinga på dem hjälp

Dina föräldrar försätter dig och andra i en svår situation. Ni skulle så gärna vilja hjälpa och stötta men de kan inte ta emot. Det skapar förstås en känsla av otillräcklighet. Om dina föräldrar alltid varit kritiska och negativa så kan man inte räkna med annat än att det blir värre i samband med åldrandet.

Ju mer de förlorar av sina förmågor, desto mer påfrestade blir de och vill då skylla bristerna på någon annan. Det behöver inte betyda att det ligger så mycket i det även om det är olustigt för dem som står nära.

Står du närmare någon av dina föräldrar? Ibland kan man påverka lite via den som i så fall står en närmast. Om man inte längre kan prata öppet med sina åldriga föräldrar om städning och hygien så kan en väg vara att man lite obemärkt till exempel städar upp på toaletten eller slänger för gammal mat. Att inte kritisera öppet i en sådan här situation, då det handlar om bristande förmåga och insikt, kan också vara att visa respekt.

Sist och slutligen kan man inte tvinga på någon den hjälp de själva inte vill ha. Man kan däremot säga att man ser ett behov och gärna står till förfogande den dag de vill ha stöd.

Har du en fråga till terapeuten?

Mejla frågan till [email protected] eller skriv till: Året Runt, Box 50457, 202 14 Malmö. Märk kuvertet med ”Förtroligt”.