Irene lämnade barnen i Alaska för att hitta sig själv

Porträtt Irene Hofling
Femton års äktenskap gjorde Irene Hofling genomskinlig och tystlåten. Till slut valde hon att följa sitt eget hjärta – och lämna sin familj i Alaska. ”Jag glömmer aldrig när jag satte mig i bilen och tittade på mina barn i backspegeln, för att sedan köra ifrån dem”, säger Irene.

Som livsglad 21-åring reste Irene Hofling ut i världen, med en dröm om att paddla havskajak. Men den drivkraft som tidigare hade tagit henne runt jordklotet sinade med tiden, och byttes successivt ut till någonting helt annat. Som 37-åring kände hon sig fullkomligt genomskinlig, den forna glöden var försvunnen.

Irene träffade sin man i USA. Paret gifte sig när Irene var 23 år gammal och den första tiden bodde de tillsammans i Oregon. Därefter bestämde sig hennes man för att flytta till Alaska – och Irene såg inget annat alternativ än att följa med.

Irene lämnade sina barn för att hitta sig själv
Slå på ljud

– Jag var väldigt emot att flytta dit. Men min man hotade med skilsmässa om jag inte hängde på. Till slut fogade jag mig efter honom, trots att det tärde på mig, säger hon.

Irene kände stor saknad till Sverige, särskilt till hemorten Östersund. Hennes man ville däremot inte flytta från USA och propsade på att stanna i Alaska, berättar Irene Hofling, som nu är 44 år gammal.

– Vi provade att bo i Sverige precis när vi hade gift oss. Det tog bara drygt en månad, sedan sade min man att Sverige inte var någonting för honom. Han bestämde sig för att flytta, vare sig jag följde med eller inte. Jag tänkte att ringen på mitt finger innebar att jag behövde anpassa mig, han fick leva sitt liv och jag gav upp mitt.

Anpassade sig efter mannen

Efter några år föddes parets två söner, Izak och Arik. Irenes man arbetade som läkare, ofta på annan ort under långa perioder, medan hon själv stannade hemma och tog hand om barnen. På ytan såg familjen ut att leva i harmoni, men på Irenes insida var det någonting som skavde. Livet kändes inte rätt.

– Det rullade på och på pappret hade jag det bra. Jag trodde att jag var lycklig. Men jag tappade bort mig själv, ”mamma” var allt jag blev. Plötsligt var jag ingenting mer, säger Irene.

Jag försökte behaga alla andra, men min egen insida var bara tom

Hon kände sig låst och fångad i situationen. På samma gång som Irenes själsliga styrka sakta tynade bort ville hon fortsätta vara en bra mor och fru. Samhällets förväntningar på henne som mamma hade blivit starkare än hennes egen, inre röst. Det höll på att bli Irenes eget förfall.

Irene med sonen Arik i Alaska

Irene saknar sina söner varje dag. Här med Arik. Foto: Privat

– Jag fogade mig efter min man under så många år och var honom till lags. Det kändes som att jag var en svans till hans liv. Tystheten förstörde mig, jag tappade mig själv. Jag försökte behaga alla andra, men min egen insida var bara tom.

– Allting var okej så länge jag gjorde det min man tyckte var bra. Så fort jag sa nej blev det däremot vågor på vattnet. Det blev som ett psykologiskt spel. Han var ömsint och var aldrig våldsam, men han var manipulerande.

Lämnade sina barn i Alaska

I slutet av 2011 fick Irene Hofling ett telefonsamtal av sin mamma i Östersund, mamman var dödssjuk i cancer. I januari, februari och mars 2012 var Irene hemma i Sverige för att hjälpa sin mor. Avståndet till Alaska väckte någonting bortglömt hos henne, att vara i väg från man och barn gav Irene möjligheten att känna vem hon egentligen hade varit – före giftermålet.

Irene och barnen ute I naturen.

I Alaska var Irene främst hemma med barnen. Foto: Privat

– Jag ställdes så plötsligt inför döden – och då står man också inför livet. Det var som att jag såg mitt liv utifrån och plötsligt kunde ifrågasätta min egen röst. Eller snarare, jag ifrågasatte om jag någonsin hade lyssnat på den, säger hon.

Irene kände att hon var tvungen att prioritera sig själv, för första gången på många år. Därefter gick allting väldigt fort. Irene ville tillbaka till Sverige. En plötslig längtan efter att bryta sig loss hade väckts – och hon behövde agera med en gång. Hon ställdes inför ultimatumet att följa sin egen vilja, eller att stanna hos sin familj och därmed bli kvar i en, för henne, ohållbar situation.

För Irene kändes valet självklart, om än inte enkelt. Hon åkte tillbaka till Alaska i april för att packa sina tillhörigheter. I maj lämnade Irene sin familj bakom sig.

Irene sitter på en sten i Sverige

Att lämna familjen blev för Irene förknippat med stark ångest. Foto: Susanne Kvarnlöf

– Jag glömmer aldrig när jag satte mig i bilen och tittade på mina barn i backspegeln, för att sedan köra ifrån dem.

– Det är den största sorgen som jag har upplevt. Att ta det beslutet jag tog, det är en fruktansvärd börda. Det finns en enormt stor skuld och skam i det som jag gjorde. För mig var det som att välja mellan pest eller kolera: jag visste inte hur jag skulle klara av att stanna, men jag visste heller inte hur jag skulle klara av att gå.

Någon ordentlig förklaring till varför Irene flyttade fick hennes söner aldrig. Hon var inställd på att slita sig loss från situationen och förstod knappt själv sitt eget agerande – än mindre kunde hon förklara det för sina unga söner. Irenes man förstod inte heller varför hon lämnade familjen. Flytten till Sverige resulterade i att paret gick isär, och enligt Irene känner sig ex-maken fortfarande djupt sårad och sviken.

– Hade jag tagit med mig mina barn till Sverige hade han förklarat krig. Jag hade inte styrkan till att bråka, och jag ville heller inte att barnen skulle ha två krigande föräldrar. Skilsmässa är inte alltid svaret, men tyvärr är det ibland det enda val man har.

– Än i dag är han fruktansvärt arg och dras med en enorm bitterhet. Men jag letar inte efter förståelse hos honom, då kommer jag aldrig få något lugn. Förståelsen måste finnas hos mig. Letar jag efter hans godkännande, då hamnar jag i beroendeställning till honom igen, säger hon.

Vill inspirera sina barn

Tiden efter flytten var svår och Irene ville inte smutskasta sin före detta man inför barnen. I början var hon rädd för att berätta för sina söner hur tiden i äktenskapet faktiskt hade påverkat henne, hon ville inte strö salt i barnens sår.

– Jag lämnade inte familjen för att jag skulle leva livet, det var inte min motivation. Det är snarare den mest fruktansvärda sak som jag någonsin har gjort. Men jag var också tvungen att leva för mina barns skull, för att visa dem att man kunde göra på andra sätt.

Den stora förändringen triggade både fysiska och psykiska reaktioner hos Irene. Hon upplevde ångest på ett sätt som hon aldrig förr hade varit med om.

Irene med sin mamma

När Irene åkte hem till Sverige för att ta hand om sin sjuka mamma fick hon en insikt – hon behövde lämna famljen i Alaska och flytta tillbaka till Sverige. Foto: Privat

– Även fast jag hade enorma ångestattacker, även fast kroppen stängde av och även fast hjärtat brast tio gånger per sekund, kände jag att det var rätt. Någonstans inom mig var viljekraften så pass stark att den vann över känslostormarna. Annars hade jag inte stått kvar här i dag.

Trots det stora ärr som skapades i både Irene och hennes familj vid separationen är hon fortfarande övertygad om att hon fattade rätt beslut. Irene har alltid velat att hennes barn ska våga följa sitt eget hjärta, och hon hoppas på att hennes agerande ska bli en inspiration för sönerna.

Jag tror absolut att det landar en större skuld på kvinnor som lämnar

– Ibland känner jag: ”hur kunde jag?”. Men i det skeendet säger jag till mig själv att jag behövde göra det här för mina barns skull, för deras välmående. Jag vill att mina barn står starka i sig själva och att de väljer vad de själva vill göra, inte att de gör vad mamma och pappa, eller samhället, säger åt dem. Det är lätt att förlora sig själv i vad andra tycker och tänker, säger hon.

Träffar sönerna en gång per år

En gång per år träffar Irene sina barn, då flyger sönerna till Sverige för att träffa henne. Fler resor än så har Irene inte råd att betala. Och att besöka sönerna i Alaska är inte aktuellt. Många invånare på Irenes gamla ort har vänt henne ryggen. Hon upplever att samhället har frusit henne ute, som straff för att hon åkte från sin familj.

– Jag tror absolut att det landar en större skuld på kvinnor som lämnar. En kvinna får nog större konsekvenser när de åker i väg, än om en man skulle göra samma sak. Vi kvinnor blir så enormt utstötta.

Irene ler framför en husfasad

Irene understryker att hon inte lämnade barnen för sin egen skull – utan för deras. Foto: Susanne Kvarnlöf

Men Irene gör vad hon kan för att upprätthålla den vardagliga kontakten med Izak och Arik, tack vare regelbundna telefonsamtal.

– Vi pratar två, tre gånger per vecka. Precis efter min flytt pratade vi varje dag. Då berättade jag god natt-sagor för dem i telefon tills de somnade. Jag har aldrig brutit kontakten med dem. Fysiskt har jag inte varit där, men närvaron har alltid funnits kvar. Oavsett hur långt avståndet är mellan oss har jag alltid älskat dem, säger hon.

Hela upplevelsen har varit omtumlande för Irene. Trots det ångrar hon inte valet att följa sin egen kompass. I takt med att sönerna blivit äldre har de förstått hennes val mer och mer, förklarar hon. Båda pojkarna har testat läsa varsitt skolår i Sverige och Izak, som tar studenten om drygt ett år, har börjat fundera på att vidareutbilda sig på en svensk högskola.

Fysiskt har jag inte varit där, men närvaron har alltid funnits kvar

Det är nu sju år sedan som Irene Hofling valde att packa sina väskor för gott. Sju år sedan som hon åkte från sina barn. Och sju år sedan som hon hittade sin egen röst.

I dag, sju år senare, har hon äntligen kommit till ro.

– Nu när jag är ute på andra sidan vill jag inte ha det ogjort, hur jobbigt det än har varit. Jag känner jag mig mer innerlig. Jag känner att jag spirar från ett ärligt ställe, ett ställe som är hjärtligt. Nu känner jag mig starkare. För första gången är jag mig själv.

Vem är Irene Hofling?

Namn: Irene Hofling.

Ålder: 44.

Bor: Östersund.

Gör: Jobbar som engelsklärare på ett gymnasium, driver eget företag, föreläser och arbetar som massageterapeut. Arbetar med en dokumentär om sin livshistoria.

Varje kvinna har en berättelse – du hittar dem här på allas.se: