Läsarberättelse: Jag hittade min sons pappa efter sex år
Jag var 28 år när jag och min dåvarande pojkvän separerade. Under månaderna som följde åkte jag ofta in till stan och roade mig med mina väninnor. En kväll stötte vi ihop med en grupp män i en bar, och jag började prata med en av dem. Han var trevlig och såg bra ut och när baren stängde drog vi hem till mig.
Det var första gången jag var tillsammans med en man efter att ha brutit upp med min pojkvän, och jag kände mig inte redo för ett nytt förhållande. När han snabbt smet iväg på morgonen tänkte jag att det nog var samma sak för honom.
Två-tre veckor senare uteblev min menstruation.
Jag lider av en hormonrubbning och hade i många år vetat att jag förmodligen skulle behöva en fertilitetsbehandling för att bli gravid. Nu gjorde jag ett test och det var positivt.
När den första chocken släppt fanns det inget tvivel om att jag ville behålla barnet.
Jag hade för avsikt att berätta för den blivande fadern, men jag lyckades inte spåra honom. Allt jag visste var att hans förnamn var Andreas och att han var snickare. Till slut gav jag upp.
Mitt liv som ensamstående mamma fungerade dock hur bra som helst, och jag ångrade inte mitt beslut en sekund.
Flyttade sju mil bort
Så en dag försvann mitt jobb som kontorsassistent, och jag blev uppsagd. I stället fick jag ett nytt jobb sju mil bort. När det visade sig att jag trivdes jättebra där, och även gillade småstaden där min arbetsplats fanns, så flyttade jag och Anton dit på sommaren. Det passade bra, för till hösten skulle min son börja i förskoleklass.
Se också: Nicolas överlevde tack vara ett annat barns hjärta
Vi trivdes med en gång. Anton tyckte om skolan och han började spela fotboll och gick med i en scoutgrupp. Genom min sons fritidsaktiviteter lärde jag snart känna många i kommunen.
Med scoutledaren, Agneta, som även var förskollärare, fick jag särskilt bra kontakt. Vi blev väninnor och jag började hjälpa till vid olika aktiviteter. Det var kännetecknande för den lilla staden att man bidrog med vad man kunde, och ordnade allt möjligt roligt.
En höstdag samlade Agneta barnen till biomys, som hon kallade det. Samhället hade visserligen ingen biograf, men Agneta hade lånat en duk och en projektor, några föräldrar kom förbi med klappstolar, och med lite god vilja så blev det riktig biostämning. Popcorn poppades förstås också, och barnen hade jättekul.
Efteråt hjälpte jag till med att röja undan. Emmas mamma, Cissi, hade haft med sig en hög klappstolar och jag hjälpte henne att bära ut dem till bilen. Jag kände inte Emma särskilt bra, för hon var ett halvår äldre än Anton och gick i första klass.
Deras bil stod på parkeringsplatsen och jag såg hur en man höll på att spänna fast ett mindre barn i en bilbarnstol.
Blev helt paff
Jag hade ställt ner stolarna och stod med Anton i handen när mannen, som visade sig vara Emmas pappa, presenterade sig som Morten.
Jag stelnade till när jag mötte hans blick, för detta var var ingen mindre än Andreas, eller snarare mannen som jag kände som Andreas. Antons pappa.
Tydligen kände han igen mig också, för han blev helt paff. Så fick han syn på Anton och spärrade upp ögonen. Det förstod jag mycket väl, för Anton såg ut som en liten kopia av sin far.
Jag samlade mig och lyckades låtsas som ingenting, men när Anton och jag kom hem senare på kvällen kom det hela ikapp mig. Vad i hela friden skulle jag göra?
Det sa sig själv att sanningen skulle komma fram, för självfallet hade min son rätt att veta vem hans biologiska pappa var, nu när jag sent omsider hade hittat honom.
Samtidigt fruktade jag skvaller, för det kändes ofrånkomligt i ett så litet samhälle. Jag var också rädd för att förstöra för Emmas familj. Det var ju inte svårt att räkna ut att Andreas, eller Morten, som han ju hette i verkligheten, hade gjort mig gravid samtidigt som Cissi varit höggravid med Emma.
Min första tanke var att jag måste flytta från orten. Det här kunde omöjligen sluta bra, och jag var rädd för att det skulle gå ut över Anton. Kanske skulle folk titta snett på honom när historien kom ut.
Samtidigt kändes det inte rättvist att vi skulle flytta. Jag hade ju inte vetat att Morten hade en familj därhemma, och Anton var om möjligt ännu mer oskyldig.
Sökte upp mig på jobbet
Nästa dag sökte Morten upp mig på mitt jobb. Han såg ut som om han sovit lika lite som jag, och han ville så klart veta om Anton var hans son. Och jo, det bekräftade jag.
Vi satte oss på en parkbänk inte långt från min arbetsplats, där vi kunde prata ostört. Jag befarade att Morten skulle försöka komma undan sitt ansvar, för det var svårt att veta vad man kunde förvänta sig av en man som varit otrogen mot sin gravida fru och dessutom uppgett ett falskt namn.
Men Morten såg ut att lida av skuldkänslor och lovade att reda upp saker. Nu skulle han berätta allt för sin fru, och även om det var vad jag önskade så var jag också lite rädd för vad det skulle föra med mig.
De närmaste dagarna hade jag svårt för att koncentrera mig på annat, för jag visste inte vad som skulle ske, det var utom min kontroll. Jag hade ingen aning om hur Mortens fru skulle reagera, och jag försökte föreställa mig vad jag skulle göra om jag var hon, men det var omöjligt.
Samtidigt funderade jag kring hur jag med tiden på bästa sätt skulle berätta för Anton.
Jag var så upptagen av mina egna tankar att Agneta en dag drog mig åt sidan och frågade vad som stod på. Det hela vällde ur mig och det var en lättnad. Jag hade tidigare inte berättat för någon, inte ens för mina föräldrar. Agneta lovade att finnas där stötta mig hela vägen, vad som än hände.
Efter en vecka ringde Cissi upp mig. Jag hade tittat mig över axeln varje dag när jag lämnat Anton vid skolan, då jag varit rädd för att råka stöta ihop med henne när hon lämnade Emma.
Men Cissi visste mycket väl att jag och Anton var utan skuld, och att det var hennes man som försatt oss i den här situationen.
– Jag kommer inte att bli ett problem för dig, sa hon, och först tänkte jag att det var en underlig sak att säga, men efter att vi lagt på så insåg jag att det var något hon sagt för att lugna mig.
Jag är inte säker på att jag själv skulle ha tacklat det lika bra om rollerna vore ombytta.
Under månaderna som följde var Agneta den jag pratade med. Jag hade stort förtroende för henne, då hon både arbetade med och hade stor erfarenhet av barn, och hon gav mig råd om hur jag skulle kunna berätta för Anton.
Jag ville inte ljuga för honom, men samtidigt var det ju heller ingen mening med att berätta precis allt för en sexåring. Den fulla sanningen kunde han få efter hand, när han var gammal nog att förstå den.
Jag berättade för honom att jag äntligen hittat hans far, men att hans pappa också hade en annan familj.
– De vill väldigt gärna träffa dig, sa jag, för det var lyckligtvis sant.
Höll sitt löfte
Vi började ses allihop ibland. Anton och jag cyklade bort till Mortens och hans familjs hus, som låg i andra änden av samhället. Situationen var allt annat än bekväm till en början, men konstigt vore det väl annars.
Anton hade många frågor och vi vuxna svarade så gott vi kunde. Framför allt måste jag berömma Cissi för hur hon hanterade det hela. Jag vet att hon övervägt skilsmässa, något jag mycket väl kunde förstå, men att hon i slutändan ändå valt att stanna.
Besöken fortsatte under månaderna som följde, och med tiden kändes det allt mindre obekvämt. Jag följde inte heller alltid med, då Anton kände sig allt mer hemmastadd där och verkade ha roligt.
Han och Morten fick snabbt ett bra förhållande, och det tackar jag inte minst Cissi för. Hon har aldrig svikit det löfte hon gav mig.
Det är nu två år sedan jag stötte ihop med Morten på parkeringsplatsen vid scoutstugan, och efter hand blev det vardag igen. Även om det varit tufft så har många av mina farhågor lyckligtvis kommit på skam.
Jag är glad för att vi stannade här, och att Anton nu känner sin pappa.