Jag lovade mig själv att aldrig låta som min mamma – nu gör jag dessa tandljud hela tiden
Det här borde du fråga dina mor- och farföräldrar
Jag hörde ett radioinslag på Godmorgon världen. Det handlade om det spännande fenomenet Gubbstön.
Ordet gubbstön, fick jag reda på i inslaget, förekom första gången 1991 i Dagens Nyheter, då i betydelsen: gubbar luftar sina åsikter snarare än ett fysiskt faktiskt ljud.
Precis i början av inslaget uttrycker en 23-åring sin irritation över äldre personers stönande kring henne. Att det ska behöva låta så fort en kollega reser sig från en stol eller ur en soffa, väldigt irriterande tycker den unga kvinnan.
Hjälp – vad jag känner igen mig i henne. Men vi får skruva tillbaka tiden väldigt många år. Jag tror vi får göra en tidsresa 30 år bakåt i tiden.
Man kan känna igen människor på deras ljud, innan de kliver in i rummet vet du vem som är på väg – för du känner igen just den människans ljudbild.
Min mamma, hon var en kvinna som gav upphov till mycket ljud. Många av dem bara positiva, hon skattade mycket och högt, samma med talet, högt, tydligt och mycket. Hon ville höras, skulle hon göra entré i ett rum hoade hon till innan hon klev in för att alla skulle vara beredda på hennes ankomst. Detta var ljud som jag levde med, och faktiskt knappt tänkte på. Det var så hon var.
Men så kom en ny ljudbild in i hennes uppenbarelse. Inte alls lika energiska och positiva, och det tog ett tag innan jag hörde dem och började lägga märke till dem.
De smög sig på. De kunde komma vid en mikroskopisk liten ansträngning som till exempel att ta ut ett glas ur skåpets övre hylla. De kunde även dyka upp som uttryck för en irritation, något som störde henne. Sakta men säkert utökades tillfällena då dessa ljud dök upp.
Då insåg jag att lät som mamma
Jag kan inte sätt fingret på när jag, likt 23-åringen i Godmorgon världen, började irritera mig. Jag tänkte surt att det var någon form av demonstration över tråkiga och lite ansträngande göromål som hon helst hade sluppit göra. För det stönades aldrig när hon stod vid spisen och lagade mat. Men definitivt när disken skulle bäras ut.
Detta Tantstånkande eskalerade genom åren.
Stön och stånk-fakta
Enligt en studie som Huffington Post gjort kan stön och stånk ljud vara en vana. Kommer du från en stånkande och stönande familj har du helt enkelt lärt dig att stånka och stöna vid ansträngning.
Vi har alla suttit i tv-soffan och hört tennisspelarnas höga stonk gå rakt igenom rutan. Enligt samma studie i Huffington Post sägs det at en stönande tennisspelare slår hårdare.
En annan teori är att sjudet aktiverar kroppens sympatiska nervssystem och därmed faktiskt hjälper musklerna att ta i lite extra.
Om du har ont och muskeln är stel och öm finns det teorier om att ett stånk eller stön faktiskt lindrar smärtan.
Fler än jag har uppenbarligen lagt märke till sina föräldrars stånk och stön förstår jag av radions inslag. En tröst, absolut.
Men för inte alls så länge sedan kom den bistra verkligenheten i kapp mig. Jag kan inte sätta fingret på när jag först uppmärksammade det, men skulle vilja hävda att fenomenet inte är ens ett år gammalt.
En dag när jag skulle plocka ut ur diskmaskinen, en tråkig syssla, och för en totalt osmidig person faktiskt lite motig. Där, när jag krökte på ryggen för att fiska upp en tung ungsform så bara slank det ur mig. Mitt första Tantstånk!
Hjälp! Nu är jag där, och nu låter jag precis så som jag för många år bestämt mig för att aldrig låta, och som 23-åringen på radion irriterar sig över.
Förlåt alla i min omgivning, jag har numer gett Tantstånket ett ansikte, för hur jag än försöker hålla inne med ljudet, så bara sipprar det ur mig titt som tätt.
Och sanna mina ord, du som inte börjat stånka eller stöna än, var vaksam. Det kommer dyka upp tidigare än du kanske tror. Som tröstelig tanke så är stönet rätt och slätt ett tecken på att du existerar. Stonkar du så finns du!