Jag märkte tidigt att min vän höll på att bli senil
Helene och jag har känt varandra och varit bästa väninnor i många år. Vi har gått igenom mycket tillsammans, både trevliga och mindre roliga perioder, och man kan nog säga att vi känner varandra väldigt väl. För närmare femton år sedan förlorade hon sin mamma i Alzheimers sjukdom och jag minns att hon då var ganska nojig över att det kanske gick i arv, att även hon därmed kunde drabbas en dag. Då försökte jag trösta henne med att så behövde det inte alls vara, utan att det även handlade om många andra faktorer. Helene och hennes man Håkan hade några krisår när barnen var i tonåren och det gick så långt att de funderade på att separera. När de väl tog sig igenom det så verkade de i stället så mycket lyckligare. De började göra alltmer saker tillsammans och lycka-des även få tillbaka en gnista i förhållandet.
Upprepade sig
Det var för snart fem år sedan som jag för första gången la märke till att allting inte stod helt rätt till med Helene. Jag kunde liksom inte riktigt sätta ord på vad det var bara. Vi hade varit ute tillsammans en kväll då vi först gått på bio och sedan åt middag. Hon skulle sova över hos oss för att vi skulle kunna ta ett glas vin till maten. Vinet hade lite effekt på oss båda och vi kom i bra stämning. Helene berättade några episoder från sitt arbete och vi skrattade gott åt skvallret som jag fick veta. Morgonen därpå åt vi frukost tillsammans och då började hon plötsligt berätta exakt samma skvaller. Med samma miner och inlevelse. Som om hon trodde att jag fick veta det för första gången. När jag försökte påminna henne om att hon ju faktiskt hade berättat allt det där för mig kvällen före såg jag hennes förvånade, och lite förnärmade, min, så jag sa inget mer. Lät henne bara fortsätta. Men kom hon verkligen inte ihåg?
Blev dement
Efter det tog det ett tag innan jag märkte av samma sak igen. Även den gången hade hon berättat en sak över ett glas vin och dagen därpå verkade hon inte komma ihåg vad hon sagt. Då trodde jag först att hon kanske inte mådde bra av att dricka vin så jag föreslog att vi skulle sluta med det. När jag senare var hemma hos henne en dag och skulle ta fram en handduk i badrummet hittade jag ett paket kaffe längst bak i skåpet. Det kändes ju märkligt, och när jag frågade henne blev hon lika förvånad som jag. Så där höll det sedan på med olika märkliga saker.
En dag bestämde jag mig för att prata med Håkan om det här för att höra om han inte hade märkt att Helene börjat göra lite konstiga saker, men det hade han inte. Han var heller inte särskilt intresserad av att prata om det, så jag sa inte mer. Men ju längre tiden gick, desto märkligare blev Helene. Jag insåg nu att hon höll på att bli dement och att det absolut vore bättre om hon fick hjälp och kanske medicin för att bromsa sjukdomen. Ändå ville Håkan inte höra talas om det och jag kände mig maktlös. Inte heller deras barn, som jag känner väl, ville lyssna på mig när jag försökte prata med dem. Jag kunde ju inte ta henne till läkare helt på eget bevåg. Eller kunde jag?
Klandrar mig själv
Jag gick länge och funderade över vad jag skulle göra, men när hon väl fick hjälp så hade det redan gått väldigt långt i hennes sjukdomsprocess. Hon var då redan på väg bort från oss. Håkan hade nog valt att blunda för sjukdomen för att det är så svårt att acceptera den och inse konsekvenserna. När vi pratar om det i dag så förstår jag att han agerade som han gjorde. Han klarade då helt enkelt inte av att se vad som höll på att hända hans Helene.
I dag bor Helene på ett hem för dementa och jag vet inte riktigt exakt vad hon förstår eller vad hon väljer bort. Jag besöker henne en dag i veckan då jag berättar om saker som hänt, läser lite skvaller ur någon tidning och försöker hålla igång henne. Självklart kan man inte stoppa sjukdomen, men jag kan ändå inte låta bli att klandra mig lite för att jag inte agerade när jag märkte att något var fel. Då kanske vi hade kunnat få lite mer kvalitetstid tillsammans.
/ Maria