Annika: Jag ångrar inte min skilsmässa – trots att den var hemsk

3 tips: Så lotsar ni barnen genom skilsmässan

Beslutet att skilja mig är det största och svåraste jag någonsin fattat – och det var en lång väg från första tanken till beslut. Första gången jag ens släppte fram ordet skilsmässa i tanken var när barn nummer två bara var ett par år gammalt. Men jag ville inte ge upp, jag hade gift mig med planen att förbli gift, tills döden skiljer oss åt, och jag menade verkligen det när jag sa ”ja” i kyrkan.

Men med åren blev våra olikheter alltmer tydliga. Han tänkte kortsiktigt och vill tjäna stora pengar snabbt, på sin karriär. Jag ville ha långsiktighet och trygghet, men också egen utveckling. Jag har alltid älskat mitt jobb, men hans karriär krävde att vi skulle bo utomlands och skedde på bekostnad av min. Och inte bara på bekostnad av min karriär, utan också på bekostnad av min framtida pension.

Det där oroade mig och jag försökte få honom att förstå att en del av hans höga lön – som förutsatte att jag inte jobbade utan tog huvudansvaret för barnen – borde gå till min pension. Det förstod han inte alls. Hans pension var ju vår pension, menade han. Eller hade jag planer på att skiljas?

När jag tänker efter var det första gången ordet kom upp. Jag hade inga planer på att skiljas – då. Jag ville bara känna mig trygg för framtiden. Ingen är ju ung för evigt och en dag jag också ha en pension som jag kan leva på.

Skaffade ett barn till – trots bråken

Kanske var det för att han var så benhårt emot min, som jag tyckte, helt rimliga tanke om en rättvis fördelning. Kanske var det ojämlikheten i sig, den att hans jobb var det viktiga, och det som drog in pengar, medan mitt betraktades som någon slags hobby. Oavsett vad det var så kände jag ett behov av att sätta ner foten, vara jämlik, inte minst inför våra barn, för vilken förebild är jag annars som mamma?

Åren gick och mellan bråken hade vi det bra. Vi fick ett barn till trots att äktenskapet knakade i fogarna.

Vi flyttade igen och plötsligt blev jag den huvudsakliga försörjaren i familjen. Det var ett beslut som vi var eniga om på pappret – men när det faktiskt hände tror jag att hans manliga fåfänga mådde väldigt dåligt.

Jag visste aldrig om jag skulle komma hem till frid och fröjd och färdiglagad middag – eller totalt kaos. En gång stod han färdig med sina väskor och bara drog i väg med bilen när jag kom. Jag hade ingen aning om vad som hänt och barnen var upprivna och ledsna.

Han blev alltmer kontrollerande, alltmer sarkastisk i sin ton mot mig och livet hemma till sist blev ohållbart med ständiga bråk. De var ibland hotfulla och alltid väldigt otrevliga, men aldrig våldsamma. Han rörde mig aldrig fysiskt, men när jag långt senare läste om psykisk misshandel var det skrämmande mycket av hans beteende som jag kände igen.

Förstod att det inte var mitt fel

I efterhand, många år senare, kan jag förstå att han inte mådde bra. Men jag kan ändå inte förlåta hans sätt att hantera sitt dåliga mående. Är du gift och har tre barn så har du ett ansvar för att försöka hantera det som får dig att må dåligt och ta itu med det på ett vuxet sätt.

Till saken hör att vi i grunden hade det väldigt bra, våra barn var friska, vi hade god ekonomi, vi bodde bra. Vi hade kort sagt alla förutsättningar för att leva ett bra liv och som jag såg på saken hade vi väldigt mycket att vara oändligt tacksamma för. Och det gjorde mig arg att han var så bitter och otacksam mot livet.

När jag väl bestämde mig för att jag faktiskt hade fått nog av hans beteende mot både mig och barnen och berättade för att par väninnor som jag känt väldigt länge så trodde de inte sina öron. Hur kunde jag, som de alltid upplevt som så stark, ha hamnat i den här relationen och situationen?

Det samtalet, som tog en hel förmiddag och krävde många koppar kaffe och många näsdukar för tårar, blev en bekräftelse för mig. Mina vänners starka reaktioner på det jag berättade, det som blivit vardag för mig under många år, gjorde det väldigt tydligt för mig att det var dags att sätta stopp.

Därför var det rätt beslut

Nästa gång han startade ett bråk var jag beredd. När han fräste ur sig sin vanliga litania om allt som var fel – allt från vårt samliv, till vårt hem, orten där vi bodde, barnens skolor, mitt jobb, kort sagt allt, så frågade jag lugnt vad han egentligen ville säga med allt det där, ville han skiljas? När han fräste ”ja”. Svarade jag lika lugnt (fast jag skakade inombords) att ”då gör vi det”.

Det som sedan följde var en lång och förfärlig skilsmässa och vårdnadstvist som var allt annat än snygg och vuxen, den var hemsk. Men mitt beslut var oåterkalleligt och jag har inte ångrat mig eller sett tillbaka en enda gång. Eller jo, jag har testat mig själv i tanken. Tänkt: ”det här skulle ha varit enklare och bättre om vi fortfarande varit gifta”. Men varje gång kommer jag fram till att det var rätt beslut.

Det går inte att stanna ”för barnens skull” som jag länge tänkte – ända tills jag insåg att jag faktiskt måste skilja mig för barnens skull. För jag var inte den förebild som varken kvinna eller mamma som de förtjänade. Nu är jag däremot det; självständig och förvärvsarbetande med ett jobb jag trivs med och i ett hem där jag vet att lugnet härskar när jag kommer hem.

Nu är barnen stora och de två äldsta bor tillsammans med sina respektive – och det jag ser av hur de behandlar varandra bekräftar att jag gjorde rätt. De behandlar sina respektive pojk- och flickvänner med respekt och lever jämlikt. Och de har en fin ton sinsemellan. Det om något bekräftar att jag fattade rätt beslut.