Jag skilde mig på äldre dar – vet inte alls hur jag ska gå vidare
Juridikexperten: Det här bör du tänka på vid en skilsmässa
Efter över fyrtio år tillsammans har jag och min man nu gått skilda vägar. Det var inget dramatiskt uppbrott, mer en långsam insikt om att vi inte längre hörde ihop. Ändå känns allt som har med separationen att göra minst sagt jobbigt. Jag har insett att det inte bara var vårt långa äktenskap som tog slut, hela min självbild förändrades samtidigt.
Plötsligt är jag ensam i beslut som tidigare var självklara. Och vem är jag nu när jag inte längre är någons fru? De flesta av mina vänner är fortfarande gifta, och när de bjuder in mig till något och jag tackat ja har jag ofta känt mig som femte hjulet.
Samtidigt skäms jag över att känna mig så vilsen – jag är ju vuxen och borde klara av att ställa om och börja om på nytt.
Hur gör man för att bygga sig ett nytt liv när det gamla utgjorde större delen av ens vuxenliv? Är det rimligt att sörja något som trots allt inte fungerade längre? Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta mod att våga se framåt.
Nyskild
Vi hjälper dig med ditt dilemma
Ibland är det skönt att bolla sin fråga med en medmänniska. Vi på Allas redaktion är just medmänniskor med hundratals års erfarenheter av vardagliga utmaningar. Vi är gärna ditt bollplank om du kört fast i dina tankar.
Har du ett dilemma? Skriv till oss här!
Allas svarar
Kära frågeställare,
Du är i en helt ny situation och ska ta dig an den på egen hand – inte undra på att du känner dig vilsen! Så först och främst, sluta skämmas över din känsla av vilsenhet!
Att ha levt i tron att parrelationen är för alltid, bara för att upptäcka att det inte blev så ÄR en sorg, och du har all rätt att sörja det liv som inte blev. Ett äktenskap går man ju in i med löften om att leva tillsammans "tills döden skiljer oss åt". Stora ord, som inte alltid är lätta att frigöra sig ifrån.
Även om beslutet var gemensamt och ni verkligen fattat det tillsammans under lugna och vänskapliga former (så låter det på ditt brev) så är det en förlust, och den får du absolut sörja.
Mitt råd är att faktiskt tillåta dig att sörja. Var ledsen om du behöver det. Hitta en vän som är beredd att lyssna, eller gå till en terapeut. Gråt. Lev ut din sorg och besvikelse över hur det blev. Men sätt en tidpunkt när du ska sluta sörja och börja leva.
Var inte rädd för att be om hjälp ed stort och smått där du känner dig vilsen. Grannar, barn, syskon, kollegor och gamla väninnor kommer att hjälpa dig med de specifika saker där du känner att du famlar, för att din man alltid tog hand om dem - bara du ber dem. Säg som det är, "jag känner mig vilsen i detta, kan du hjälpa mig att komma igång?" Och lär dig – de nya kunskaperna kommer att stärka dig.
Men eftersom du också skriver om en långsam insikt om att ni inte längre hörde ihop så anar jag att det också finns saker att glädjas över.
Du är inte längre någons fru, skriver du – men du är ju DU!
När du har sörjt färdigt är det dags att ta fasta på det. Vad var det DU ville göra som inte blev av så länge ni var gifta? Hur höll relationen DIG tillbaka? Vad längtade DU efter som du inte kände dig fri nog att göra? Vad längtar du efter nu? Vem vill du vara nu?
Om det hjälper dig att komma vidare, så sätt också ord på det du nu har valt bort. Det kan vara en bra lista att ha om du börjar tvivla på beslutet.
Fundera över var du vill vara och vad du vill räkna in på upplevelsekontot om fem år. Gör en lista. Ingenting är för stort eller för smått för den listan, för den är bara din och du kan förändra den som du vill. Fundera sedan på vad du behöver göra nu, för att nå dit.
Vill du bo någon annanstans? Engagera dig i det lokala kulturlivet? Börja dejta? Bli volontär? Resa? Eller skaffa husdjur?
När du har kommit så långt och ställt dig själv en rad frågor så har du snart satt ord på en dröm och börjat skissa på en plan.
Stort lycka till!
Maria