Diana: Barnen ville helst slippa mig – och jag dem
Jag var 30 år och mamma till tre fina pojkar. Viktor var tio, Oskar var nio och David var sju år. De såg ut som små änglar, i alla fall när de sov eller satt stilla så länge att man hann titta på dem.
Barnens pappa Isac jobbade som lastbilschaufför och från början hade han bra tider och kom hem tidigt på eftermiddagarna. Men efter en omorganisation var han ibland borta flera dagar i sträck.
Jag hade möjlighet att flexa på mitt jobb så vi trodde att det skulle gå bra. Han tjänade ju mer med de nya tiderna och det behövde vi. Men verkligheten blev en annan.
Jag räknade minuterna tills de skulle lägga sig
Det började direkt på morgnarna. Det var ett rent helsicke att få upp pojkarna från sina sängar och de gjorde inte som jag sa och därför kom vi ofta för sent till skolan.
När jag hämtade dem på fritids var både de och jag trötta. Det blev enklast att parkera dem framför tv:n eller paddan så jag fick laga mat i fred. Sedan räknade jag nästan minuterna tills de skulle gå och lägga sig.
Vår yngste, David, var rastlös, blev fort arg eller trött. Adhd-diagnosen kom som ett slag och en lättnad på samma gång.
Jag gick in för att David skulle få de bästa förutsättningarna och googlade mig fram till råd om kvällarna. Samtidigt kördes David in på sin nya medicin och biverkningarna gjorde honom än mer utåtagerande. Jag visste att han inte kunde hjälpa det, men jag hade ändå lust att skrika rakt ut ibland.
Ville vara en snäll mamma – var motsatsen
Jag blev mer och mer sliten. Jag var vass i tonen och höjde rösten så fort en konflikt var på väg att segla upp. Jag testade att sätta pojkarna i ”skamvrån”, det vill säga att de fick gå upp på sitt rum. Men det funkade inte. De blev bara mer obstinata.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag ville vara en förstående och snäll mamma, men jag var motsatsen: grinig, elak och gnällig. Särskilt David märkte om jag var trött. Då provade han att trycka på alla knappar och fick igång mig och mitt skällande och så slutade det med att han skrek:
– Dumma mamma!
Jag sa ingenting till Isac, dumt nog. Han var ju också trött när han kom hem och då ville vi ha det bra tillsammans. Så jag bet ihop och kämpade på i tysthet.
Det är konstigt att man tror att saker ska lösa sig av sig själva. Det blir snart bättre, tänkte och hoppades jag.
Berättade för min man om hur jag och barnen hade det
En av de sällsynta kvällarna, när vi alla fem var samlade och jag hade gjort pojkarnas favoriträtt lasagne och tänt levande ljus, började David plötsligt bråka.
Han ville inte att jag skulle torka bort köttfärssås som han spillt på sin tröja. Jag blev så irriterad på att han förstörde stämningen så jag började skälla direkt. När jag var klar sa han till Isac:
– Kan inte du vara hemma mer? Mamma är så dum och sur.
Viktor och Oskar höll andan och inväntade våra reaktioner. Isac såg forskande på mig, medan jag kände hur mina kinder blossade. Det gjorde så ont. Mina egna barn ville helst slippa vara med mig och till min fasa insåg jag att jag inte orkade med dem heller.
Isac kunde se hur illa jag for så han sa bara:
– Det pratar vi om i morgon, pojkar.
Isac nattade pojkarna och kom ner när jag stod med disken. Han tog en diskhandduk och frågade hur det var med mig. Jag började fräsa åt honom också, men snart vällde allt fram. Tårarna strömmade när jag berättade om vilket helvete vi hade skapat här hemma.
– Jag förstår ju att du fått dra ett tungt lass, men att det var så här illa, det fattade jag inte. Varför har du inte sagt något, Diana?
Den helgen pratade vi ordentligt och kom fram till att familjen var viktigare än extrapengarna. Jag och pojkarna införde nya rutiner. Vi gick upp tidigare för att slippa stressa och hinna i tid till skolan och införde tv- och Ipadförbud före middagen.
Plötsligt började pojkarna röra på sig mer. De spelade fotboll i trädgården eller cyklade i närområdet och somnade sedan tidigare.
När Isac fick ett nattjobb blev det ännu bättre. Han kunde låta mig sova på morgonen och ta hand om pojkarnas frukost innan han gick och la sig, så jag kunde få tillräckligt med sömn. Och när Davids medicin blev rätt inställd blev hans och mitt förhållande bättre.
Äntligen kan jag vara den mamma som jag har drömt om!
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]