Anna: Jag ville skydda min dotter från sanningen
Men tillslut orkade jag inte underhålla sanningen och hennes reaktion chockade mig.
Jag har varit ensam med min dotter ända sedan hon började skolan. Ola, hennes pappa, finns visserligen i hennes liv men inte som en ansvarstagande förälder utan mer som någon att träffa ibland och ha kul tillsammans med.
Jag vet att Daniela älskar sin pappa väldigt mycket, men jag vet också att hon egentligen inte alls känner honom eller vet hurdan han egentligen är.
Hon vet inte att Ola hellre gick på krogen med sina vänner än hjälpte mig att koka välling och byta blöjor när Daniela var bebis. Hon vet inte heller att jag fick ta det ekonomiska ansvaret under hennes barndom, medan Ola gjorde av med sin lön på nöjen för sin egen del.
Framför allt vet hon inte att Ola aldrig trivdes med det ansvar det innebär att vara förälder.
Han var hjälten och jag den tjatiga föräldern
Till största delen är det mitt eget fel. Jag berättade aldrig för Daniela om vilken ansvarslös och självisk person hennes pappa är. Jag ville helt enkelt skydda henne från sanningen.
I dag, när jag sitter med facit i hand, inser jag att jag inte bara skyddat Daniela, utan också Ola. Och det är jag själv som fått betala priset ...
Det enda Daniela egentligen fick veta var att det var jag som valde att lämna Ola. Det berättade Ola för henne. Och på sätt och vis är det sant, för när Daniela skulle börja skolan och Ola ännu inte tagit något föräldraansvar fick jag helt enkelt nog. Men det var ju Ola som drev mig till det genom sin ständiga egoism och sin ovilja att verkligen vara en närvarande förälder.
Ibland har jag rentav funderat på om han helt enkelt väntade ut mig eftersom han själv var för feg för att lämna oss ... Men det var naturligtvis ingenting han sagt till Daniela.
Allt det där var vår dotter alltså omedveten om. Och genom åren blev hennes bild av Ola alltmer idealiserad. Ola blev hennes hjälte medan jag var den tjatiga föräldern som tvingade henne att gå till skolan, läsa läxor, städa sitt rum och diska efter maten.
Pappa tjatade minsann aldrig om disk – de köpte pizza eller åt middag ute på restaurang! Inte behövde hon läsa läxor heller – när hon var hos Ola fick hon sitta vid datorn eller se på film så länge hon ville.
Det är klart att jag inte hade mycket att sätta emot en sån kul förälder, det inser ju vem som helst. Och med tiden blev Daniela alltmer odräglig i sina jämförelser mellan mig och Ola. Jag drog alltid det kortaste strået, och vi blev ofta rejält osams.
Min dotter anklagade mig för att vara självisk
När Daniela slutade nian och var på väg att börja gymnasiet började jag nästan känna mig desperat eftersom hon alltid var så elak och otrevlig mot mig. Dessutom hade Ola uppenbarligen berättat att jag hade ”kastat ut honom”, som han uttryckte det. Daniela var bitter och arg över den saken och menade att jag varit självisk ...
Jag älskade min dotter över allt annat, men jag blev otroligt ledsen över den anklagelsen. Ibland hade jag faktiskt sanningen på tungan men jag höll tyst än en gång.
Så när Daniela själv tog upp att hon skulle vilja bo hos sin pappa kändes det som en bra utväg, och en möjlighet för oss att förbättra vår relation.
Jag tog själv kontakt med Ola och jag trodde faktiskt att han skulle nappa. Han och Daniela hade ju trots allt träffats regelbundet under hela Danielas barndom. Men Ola sa nej direkt. Han bodde för trångt, menade han, och dessutom var ju inte Daniela van vid att bo permanent hos honom ...
Det var naturligtvis bara undanflykter för att han egentligen inte ville ta ansvar, men jag kunde ju inte gärna tvinga på honom vårdnaden. Och än en gång skyddade jag Daniela från sanningen.
Det fick till följd att Daniela anklagade mig för att bete mig illa mot hennes pappa, och vår relation blev ännu sämre.
Hon blev ursinnig när jag berättade sanningen om hennes pappa
När Daniela tagit studenten flyttade hon hemifrån. Jag skäms nästan för att erkänna det men jag drog faktiskt en suck av lättnad.
Att ha Daniela hemma hade blivit svårare och svårare för varje år – hennes elakheter var ju mer raffinerade sedan hon blivit vuxen. Hon var spydig och överlägsen mot mig, och försökte hela tiden läxa upp och mästra mig.
Innerst inne visste jag ju att hon inte menade något illa. Hon var frustrerad och besviken över att inte ha fått växa upp med sin far, helt enkelt, och det hade jag förståelse för. Men det finns ju en gräns även för vad en älskande mor står ut med.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
En dag, strax efter att hon flyttat och var hemma för att hämta lite saker ur källarförrådet, fick jag nog. Jag fick ett regelrätt vredesutbrott och för första gången berättade jag sanningen om Olas och mitt förhållande, och om den egentliga orsaken till varför jag valt att leva som ensamförälder.
Daniela satt alldeles tyst. Men när jag slutat berätta var hennes ögon alldeles mörka.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig för reaktion – jag hade förstått att hon skulle bli besviken, kanske till och med upprörd – men hon blev alldeles ursinnig.
Hon for ut mot mig och anklagade mig för att ljuga. Hon var glad för sin pappas skull att han hade sluppit mig, skrek hon, och hon hoppades att även hon skulle slippa mig hädanefter.
Därefter stormade hon ut genom ytterdörren och slog igen den med ett brak. Själv brast jag i gråt, jag var helt förtvivlad och visste inte hur jag skulle hantera situationen. Jag älskade min dotter över allt på jorden men hon betedde sig som om hon hatade mig.
Brevet förändrade vår relation
Under flera dagar sökte jag Daniela på mobilen men hon svarade varken på samtal eller sms. Och en dag när jag ringde sa en opersonlig röst att abonnemanget hade upphört. Daniela hade bytt mobilnummer...
Då sökte jag henne hemma i bostaden. Men när jag väl fick tag i henne var det kalla handen. Hon hade redan sagt att hon inte ville träffa mig igen, sa hon kallt, så varför trängde jag mig på?
Jag blev alldeles tillintetgjord. Under flera veckors tid gjorde jag inte annat än grubblade. Vad hade jag gjort för fel? Hur kunde jag göra det rätt igen? Men till sist insåg jag att jag inte skulle kunna göra något alls.
Daniela ville helt enkelt inte ha med mig att göra, i alla fall inte just nu, och det enda sättet på vilket jag möjligen skulle kunna vinna henne tillbaka var genom att respektera hennes önskan.
Den dagen satte jag mig ner och skrev ett långt brev till Daniela. Jag skrev ner allt jag kände och tänkte om hur saker och ting hade blivit, och sen skyndade jag mig att lägga brevet på lådan innan jag ångrade mig ... Jag räknade inte med att få något svar men det kändes ändå skönt att få skriva av sig.
Men bara ett par dagar senare ringde faktiskt Daniela till mig. Jag blev så lycklig att bröstet snörde ihop sig av glädjetårar och vi pratade verkligen ut om allt som skett.
Sedan dess har Danielas och min relation blivit mycket bättre. Och även om jag ångrar att jag inte berättade sanningen långt tidigare är jag i alla fall nöjd med att Daniela nu kan se sin pappa med nyktra ögon. Kanske kan det också hjälpa Ola att äntligen bli pappa på riktigt!
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]