Anja: Mina barn tog mig för givet
Alltför sent insåg jag att det hade stora konsekvenser för dem.
Jag förlorade min man Henrik i cancer när våra barn var 12 och 14 år gamla. Det var naturligtvis en obeskrivlig förlust. De första dagarna ägnades åt sorgearbete och att ordna med de praktiska och juridiska sakerna som följer med ett dödsfall inom familjen.
Men ju mer normalitet som återvände till vår vardag, desto mer började jag fokusera på barnen. Det gjorde ont i hjärtat när jag tänkte på dem. Nu skulle de behöva växa upp med bara en förälder som kunde ge dem omsorg.
Jag hade alltid hjälpt dem med allt
Jag drog den logiska slutsatsen att jag helt enkelt behövde arbeta dubbelt så hårt för att ta hand om dem. Från och med då blev mitt mål att hjälpa Noah och Sarah att komma vidare i livet på så bra sätt som möjligt.
Jag skulle aldrig kunna ersätta deras far, men de skulle åtminstone inte tvivla på att de hade sin mammas fulla stöd och uppmärksamhet.
Under deras tonår var det jag som körde dem till sportevenemang, hejade på dem vid alla turneringar, hjälpte dem med läxorna och hjälpte dem att hitta sina första extrajobb.
De visste att de alltid kunde komma till mig. Det var oerhört viktigt för mig att mina barn visste att de var en prioritet i mitt liv.
Jag hörde ofta om andra ensamstående föräldrar som snabbt hittade en ny partner, men jag tyckte inte att det skulle vara rätt för mina barn så tidigt efter förlusten. Därför höll jag mig långt borta från dejtingvärlden. Dessutom var det bara Henrik jag ville vara med. Och han var borta.
Ingen av barnen kunde hjälpa mig när jag behövde dem
Åren gick och båda barnen tog studenten, flyttade hemifrån och studerade vidare i Stockholm. Noah började utbilda sig till maskinmästare, medan Sarah nästan var klar med sin polisutbildning. Jag bodde fortfarande i vårt gamla hus, en halvtimmes bilresa från stan, så vi träffades nästan varje vecka.
En dag skulle jag genomgå en knäundersökning med ett artroskop. Det var då jag insåg att mitt mönster att ge obegränsad omsorg och hjälp till mina barn hade fortsatt långt in i deras vuxenliv. Det var definitivt inte något som gav mig någon fördel.
Det började när jag ringde och frågade Noah om han kunde köra mig till och från sjukhuset. Han förklarade att han inte kunde, eftersom han hade en träff med några vänner som han inte ville avboka. Sarah hade en liknande ursäkt.
Till slut blev jag tvungen att be min granne om skjuts. Det var lite pinsamt och jag kunde inte låta bli att spekulera över om hon undrade varför mina två barn inte kunde hjälpa sin mamma.
Undersökningen utvecklades till en mindre operation, och under dagarna efteråt var min granne snäll nog att titta in till mig med matvaror och smärtstillande medel.
Jag var tvungen att ligga med benet uppe och kunde inte göra mycket. Sarah ringde för att höra hur det gick, och Noah skickade ett snällt meddelande, men för första gången kände jag mig ändå besviken på mina barn.
Jag hade alltid varit mamma med stort M
Upplevelsen fick mig att inse att mina barn var bortskämda och kanske mest såg mig som en tjänsteleverantör. Jag hade ju själv lärt dem att jag alltid fanns där för att ge, hjälpa och fixa saker, samtidigt som jag sällan bad om något tillbaka.
Jag var en mamma med stort M och hade alltid varit stolt över det. Men det innebar också att jag hade hållit fast mina vuxna barn i en barnroll, där de inte hade vant sig vid att ta ansvar för mycket. Tanken gjorde mig både ledsen och generad.
När jag väl hade börjat tänka på det, såg jag bevisen överallt. Till exempel kom Noah hem med sin tvätt nästan varje vecka. Han påstod att tvättmaskinerna i tvättstugan förstörde hans dyra märkeskläder, så han ville också ha hjälp med att stryka sina skjortor.
– Du gör det bäst mamma, sa han en dag med ett leende.
Tidigare hade en sådan kommentar gjort mig stolt, men nu lät det något manipulativt i mina öron.
Ingen av mina barn var särskilt bra på att bjuda in mig på besök. Om de gjorde det var det oftast för att jag skulle hjälpa dem med städning eller hänga upp en lampa. Jag märkte också att de tycktes förvänta sig att jag antingen skulle laga maten eller betala för maten när vi var tillsammans.
En gång i tiden var det naturligt att hjälpa och stödja dem, men nu var Noah 23 år och Sarah 25 år. Både Noah och Sarah hade ett deltidsjobb vid sidan av sina studier och fick in extrapengar på det sättet. Dessutom frågade barnen aldrig om mitt liv. Vi pratade alltid om dem.
Satte alltid mig själv åt sidan
Jag började släppa kommentarer här och där om att jag skulle vilja bli inbjuden på hemlagad mat en kväll eller att få hjälp att rensa ut i min källare hemma. Men det verkade inte ha någon större effekt. Till exempel sa Sarah att hon skulle kolla sin kalender, men hon återkom aldrig med något svar.
Samtidigt blev jag alltmer trött på att behöva sätta mina egna ärenden och avtal åt sidan när Noah eller Sarah ringde och bad om hjälp. Till exempel skippade jag en föreläsning som jag hade sett fram emot, eftersom en säkring hade gått sönder i Sarahs lägenhet, och hon visste inte hur man bytte den.
Dessutom blev jag ofta ombedd att jobba över på mitt nya jobb som medicinsk sekreterare, så jag var trött när jag äntligen hade fritid. Därför valde jag ibland att inte ta telefonen när ett av barnen ringde, för min första tanke var: Åh nej, vad är det nu?
Min väninnas ord etsade sig fast inom mig
En dag diskuterade jag dilemmat med min barndomsväninna. Hon har inga barn, och därför verkade kanske lösningen mycket enkel i hennes ögon:
– Det är bara att säga det rakt ut till dem, att de verkligen måste ge tillbaka lite nu.
Jag skrattade åt tanken, men jag var normalt inte typen som använder hårda metoder. Jag ville ju inte skrämma iväg mina barn från mig. Jag önskade att de själva skulle inse problemet.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Kanske skulle det hända den dagen de själva fick barn och upptäckte hur krävande det verkligen är att vara förälder. Men jag orkade helt enkelt inte vänta så länge.
Till slut insåg jag att mina små, undvikande antydningar och obesvarade samtal inte skulle lösa problemet. Jag var helt enkelt tvungen att ta tag i det och få dem att förstå att jag menade allvar.
Jag beslutade mig dock för att ge barnen en sista chans att själva fatta det: På min nästa födelsedag skrev jag bara saker som en middagsinbjudan eller hjälp att måla trädgårdsförrådet på min önskelista.
Det slutade med att det blev en lång lista, och i det ögonblicket insåg jag hur mycket jag egentligen saknade.
Tillslut fick jag nog och berättade vad jag kände
Vi samlades hemma hos mig för varm choklad och hembakta bullar, som vi brukade. Mitt hjärta sjönk dock lite när jag såg mina barn komma med varsin vanlig present under armen.
Noah gav mig en trädgårdsbok och Sarah gav mig en parfym. Det var ju egentligen riktigt fina presenter, och jag var nära att bara le, säga tack och låta det vara vid det. Men så blev jag ändå envis. Kanske för att jag såg min barndomsväninnas beskyllande blick framför mig.
Så jag tvingade mig själv att se båda mina barn rakt i ögonen och fråga om presenterna kunde bytas mot en middag eller en målardag i stället. Först skrattade de, men sedan insåg de att jag menade allvar den här gången. Ett kort ögonblick var det helt tyst runt bordet, och för första gången såg jag en skymt av blyghet hos dem.
Det slutade med att vi hade ett tyst och lugnt samtal den dagen. Jag sa att jag gärna ville känna att de gav lite kärlek och stöd tillbaka nu när de blivit vuxna.
– Det är helt rätt, mamma, sa Noah och gav mig en kram.
Sarah surade lite till en början, och jag tror att hon kände sig anklagad. Men vi skildes åt i god förståelse, och då hoppades jag verkligen att något skulle hända. Och presenterna, dem tog de med sig hem igen. Sarah kastade en förvånad blick över axeln när de gick.
Ett par dagar senare skrev Sarah och frågade om jag ville följa med till Skansen. Vi hade en riktigt trevlig dag tillsammans, och hon insisterade på att betala både inträdet och maten.
Successivt blir det lättare – för oss alla
En vecka senare ringde Noah och frågade om han kunde komma över och måla trädgårdsförrådet. Vi valde en vårdag med perfekt väder. Jag satt på en trädgårdsstol med en filt över knäet och vilade, medan han målade och vi pratade om allt möjligt.
Jag satt och såg på hur min son hanterade penseln och hur noggrann han var med att måla alla kanter. Plötsligt tyckte jag att han liknade Henrik så mycket, och jag fick en klump i halsen av både stolthet och tacksamhet.
Det är självklart att allt inte blev bättre över en natt. Det var många års inlärd hjälplöshet som jag behövde hjälpa mina vuxna barn att avlära. Det krävde en hel del envishet från min sida för att vi inte skulle falla tillbaka in i det gamla, trygga mönstret.
Om ett av barnen ringde och ville ha min hjälp med något praktiskt, övade jag mig i att ibland svara:
– Jag är säker på att du kan klara av det själv, älskling.
Vi är inte i mål ännu. Men både Noah och Sarah har blivit bättre på att bjuda in mig på besök. Det kanske är takeaway-mat ibland, men åtminstone tar de på sig rollen som värdar. Och det viktigaste är att vi bara är tillsammans och pratar utan att alltid behöva fixa något praktiskt i deras lägenheter.
Noah har också hjälpt mig att rensa ut i källaren, där flera av Henriks saker fanns. Efteråt kände jag mig lättad, och jag tror kanske att jag äntligen börjar vara redo att möta en ny man.
Men för tillfället gläder jag mig bara åt att jag har två härliga barn som har blivit vuxna och självständiga människor. En oväntad fördel är att vår relation har blivit mer jämlik. Nu, när jag har tagit ett steg bort från rollen som mor, finns det mer utrymme för att de också kan se mig som en människa.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]