Jennie var hemlös missbrukare – i dag är hon toppchef!

Peter Cohn

Som chef är hon en stark förebild. Men hennes väg mot toppen har inte varit lätt. För drygt tjugo år sedan levde hon som hemlös missbrukare. Nu berättar Jennie öppet om sin resa från hemlös till vd.

De flesta människors har avgörande ögonblick som definierar resten av livet. Uppsalas snart nytillträdda kommunalråd, Jennie Claesson, har haft flera sådana ögonblick i sitt liv. Ett var när hon som elvaåring började röka, vilket blev inkörsporten till andra droger.

Det andra avgörande ögonblicket var när hon som 19-åring valde bort sin stora kärlek i Skellefteå för att åka till Stockholm och ”leva livet”. Då var hon redan drogberoende, och plats i huvudstaden accelererade missbruket.

Fick sparken och bodde i kappsäck

– Jag fick jobb som telefonförsäljare och var väldigt bra på det. Men när jag kom drogpåverkad till jobbet fick jag sparken, säger Jennie.

Ungdomsfoto på Jennie Claesson.

Jennie Claesson, 8 år på bilden.

Foto: Privat

Någon egen lägenhet hade hon inte, utan hon flyttade runt och bodde i kappsäck hemma hos olika män. Ibland övernattade hon utomhus och hängde i vrår och trappor kring Segels Torg, där drogerna fanns. Utan att gå in på några detaljer berättar hon osentimentalt att det fanns möjligheter för unga kvinnor, som hon själv, att finansiera sitt missbruk.

– Jag har aldrig mått så dåligt som då och undrade om det var så här resten av mitt liv skulle se ut. Jag hade släppt min kärlek i Norrland, en fin och skötsam kille. Det var en livssorg. Samtidigt var det mitt val att lämna förhållandet, Stockholm och drogerna lockade mer, säger Jennie och berättar att drogmissbruket och misären eskalerade i sorgen.

– Jag utvecklade ett enormt självhat. Jag var rädd för intimitet och tyckte inte att jag dög. Samtidigt föraktade jag villa-Volvo-vovve-drömmen. Jag ville inte vara som alla andra…

Jag ville inte leva, men vågade inte dö

Hon var extremt utsatt och till slut kom hon till en punkt då hon inte ville leva längre.

– Jag ville inte leva, men vågade inte dö eftersom jag inte klarade att släppa kontrollen, säger Jennie sakta.

Och tur var väl det, för oförmågan att ta livet av sig drev henne fram till det tredje avgörande ögonblicket.

– Jag hade nått min botten och sökte akut hjälp hos socialtjänsten. Jag klev in iklädd en vinröd kostym och förklarade att jag var narkoman. Men de trodde mig inte. Jag såg alldeles för proper ut. Men så fick jag träffa en socialsekreterare som litade på mig och jag fick äntligen behandling. Sedan den dagen har jag inte rört droger och dricker heller inte alkohol.

Hon började gå i självhjälpsgrupper för att ge sig själv en ärlig chans – och det gör hon fortfarande eftersom man aldrig blir ”frisk” från sitt beroende. Att leva drogfritt är ett ständigt och pågående arbete. I en sådan grupp träffade hon en man, blev kär och gifte sig.

Ville ha övergripande ansvar

– Men äktenskapet blev kort. Under en period i början av min drogfrihet jobbade jag också på behandlingshem, som många före detta missbrukare ofta gör, men kände att det inte var min grej. Jag var ämnad för något annat. Jag ville ha ett mer övergripande ansvar i mitt arbete, konstaterar Jennie och drar handen genom sitt korta blonda hår.

Med tanke på att hon har en späckad dag med det ena mötet efter det andra ser hon oförskämt pigg och fräsch ut. Hela hon utstrålar ljus och varm glädje. Hon är chosefri, jordnära och genuint intresserad av sin omgivning. Ställer nyfikna frågor, trots att det är hon som intervjuas, och berättar att hon utan vidare kan slå sig ner och prata med narkomaner. Hon är rak och direkt i sin kommunikation. Och numera modig.

– Men jag är alltid rädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att ses som en bluff, rädd för att bli dömd om det kommer fram att jag har missbrukat droger. Livet är inte lätt, alla bär på en historia. För mig är det viktigt att behandla alla lika och med respekt, oavsett bakgrund, säger hon.

Efter behandlingen fick hon en praktikplats på socialtjänsten. Nästa jobb var som kundtjänstansvarig. Hon var driven och ville visa att hon hade driv och kapacitet att nå hur långt som helst. Trots att det fanns flera kandidater gav Jennie sig den på att hon skulle ha jobbet.

– Jag sa att ”jag går inte härifrån förrän jag får jobbet och jag lovar att inte göra dig besviken”!

Hon fick jobbet, avancerade fort och slutade som marknadsansvarig. Hon lärde sig att hårt arbete lönar sig och kände att hon tog revansch på de lärare och andra som sagt att hon aldrig skulle lyckas i livet.

Amfetamin tystade bruset

I dag är hon enastående mamma. Det är hårresande att tänka på att hon bara var ett år äldre än yngsta barnet är nu när hon började med droger. Först cigaretter, sedan alkohol. Därefter övergick hon till amfetamin, eftersom alkoholen fick henne att tappa kontrollen. Då var hon 14 år.

– När jag fick amfetamin i kroppen tystnade bruset i huvudet. Jag hade aldrig mått så bra. Efter den upplevelsen ville jag bara ha mer, säger Jennie, som beskriver sitt unga jag som en vilsen och sökande själ. Familjen flyttade runt mycket och hon led av ångest och panikångestattacker, som hon försökte lindra med droger. Men ingen vuxen verkade se och förstå.

– Mormor såg och försökte, men jag berättade inte för henne att jag använde droger. Och min mamma läste min dagbok, men förstod inte hur illa det var, säger Jennie med ett litet leende.

Vägrade Jehovas vittnen

Vilsenheten ökade när hennes föräldrar blev Jehovas vittnen och gick runt och knackade dörr i Skövde, där de bodde. Familjen firade inte längre födelsedagar och jul och det blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Jennie Claesson ser sig allvarligt i stor spegel.

”Jag ville inte leva, men vågade inte dö”.

Foto: Peter Cohn

– Jag dömer ingen och om jag inte hade varit så vilsen hade jag nog gått med mina föräldrar. Men i stället slog jag bakut. Jag misskötte skolan, tog droger och flyttade hemifrån när jag var 15 år för att gå i gymnasiet i Skellefteå.

– Mina föräldrar förstod inte hur dåligt jag mådde, säger Jennie och berättar att hon i Norrland levde ett dubbelliv; som inneboende skolflicka - och missbrukare. En kurator som såg hur dåligt hon mådde försökte stötta henne. Trots det fick hon inget slutbetyg.

Det enda som fick henne att koppla bort ångesten och stressen var dansen.

– Jag har alltid dansat och älskar det. Jag kunde fly in i dansen och stanna där en stund, det var min go-to zon.

Länge kände Jennie skam och skuld över hur hon levt innan hon blev drogfri och det tog tid innan hon blev så pass stark att hon inte automatiskt ville fly in i drogerna när livet var motigt. Men hon har sedan beslutet faktiskt aldrig tagit ett återfall.

Styrketräning har gett Jennie kraft.

Jennie har alltid gillat att dansa och styrketräning började hon med precis innan pandemin bröt ut. ”Den hjälper mig att behålla fokus, jag mår bra av att lyfta tungt”.

Foto: Privat

Att hon mot alla odds klarade att resa sig och komma vidare i livet tror hon delvis beror på att hon tog ansvar för sin beroendesjukdom.

– Man kan inte bara skylla på samhället. Samtidigt har vi vuxna ett stort ansvar. Att finnas där och fånga upp barn som mår dåligt och struntar i skolan är jätteviktigt!

Hon menar att hennes mod, envishet och nyfikenhet - samma egenskaper som drev henne att börja med droger - också har bidragit till att hon är där hon är i dag.

– Jag har aktivt valt att känna tillit till dem som sett mina förmågor och kört på det. Som chef är jag modig nog att våga ställa obekväma frågor. Om det finns minsta misstanke om psykisk ohälsa eller missbruk vill jag att det kommer fram. Det kan vara en fråga om liv och död.

Att bli chef var inget mål i sig. Men det ena ledde till det andra, hon gick ledarskapsutbildningar och upptäckte att hon gjorde mest samhällsnytta som chef.

Nyligen var hon VD för Airport City Stockholm, en tjänst hon lämnade efter dryga två år då hon1 mars tillträdde som kommunalråd för Liberalerna i Uppsala. Utbildning och bildning är det hon brinner mest för; det är kittet i samhället anser hon.

Jennie vill berätta för att göra skillnad

Jennie känner sig i dag lycklig och tillfreds med tillvaron - som utgör en enorm kontrast till det miserabla liv hon hade för dryga tjugo år sedan.

– Min sämsta dag i dag är inte i närheten av min bästa dag då, konstaterar hon.

Jennie Claesson ser avslappnad och glad ut i färgstark hotellfoaje.

”Livet är inte lätt, alla bär på en historia”, säger Jenny Claesson som nu haft modet och berättat om sitt tidiga liv.

Foto: Peter Cohn

Hon har gått från klarhet till klarhet i yrkeslivet. Men hon har aldrig pratat öppet om sin missbruksbakgrund förrän nu.

– Jag blev så trött på tystnaden och på rädslan för att bli dömd. Att kollegor skulle se på mig på ett annat sätt om de fick veta sanningen. Men så har det inte blivit, tvärtom!

Se också: 10 Hollywoodkändisar som är nyktraS

1:27

Efter reklamen: 10 hollywoodstjärnor som inte dricker alkohol - därför är de nyktra

(1:27)

– Min historia har förändrat andras liv, många har hört av sig och berättat att de också har vågat ”komma ut” med sin beroendesjukdom. Det finns så många därute som är drogfria som bär på en historia liknande min. Kan jag göra skillnad för bara en enda person så är det värt det!

Jennie Claesson

Jennie Claesson.

Ålder: 43 år.

Familj: Särbo och barn, bonusbarn och en stor utvidgad familj

Bor: I Uppsala.

Gör: Nytillträtt kommunalråd för Liberalerna i Uppsala, sedan 1 mars.