Jette: "Jag pratade i telefon med min dotter vid dödsolyckan"

Sorgen efter dottern Helena är tung för Jette Pedersen.

Jette Pedersen har tvingats gå igenom det som är alla föräldrars mardröm. – Jag hade svårt att tro att någonting någonsin skulle bli bra igen, säger hon.

Foto: Jesper Sunesen/Aller Foto & Video

Hon skulle precis be sin dotter att ta det försiktigt när samtalet bröts på ett märkligt sätt. Instinktivt förstod Jette att något hade hänt, och snart hörde hon sirenerna från stora vägen. Där och då förändrades allt.

Helena hade ringt till sin mamma via bilens handsfree-telefonsystem för att berätta att hon glömt sina träningskläder. Hon skulle vända om för att hämta dem, innan hon skulle vidare till jobbet, för att senare åka därifrån direkt till träningen.

”Ta det nu försiktigt” var det sista som Jette var på väg att säga till dottern. Men hon hann bara precis påbörja meningen.

Sedan blev allt tyst.

Jette Pedersen kände på sig att något hade hänt. Hon visste inte vad, men intuitivt visste hon, så som en mor kan göra, att något var fel.

– Jag ringde till mina dagbarns föräldrar och bad dem hämta sina barn. Jag ringde min man Bent, och till Helenas syster, och sa att jag trodde att något hade hänt, berättar Jette.

En kvart senare hörde hon sirener ute på huvudvägen, och den hemska känslan blev ännu starkare. Efter ytterligare en liten stund ringde Jette polisen.

– Jag sa att jag kände på mig att min dotter varit iblandad i en olycka. När jag berättade att hon körde en vit Peugeot blev det helt tyst och jag kopplades om till polisens befäl på olycksplatsen. Då fick jag veta att hon blivit påkörd av en lastbil.

En stark tjej

Helena var en framåt tjej, som ständigt hade något på gång.

– Så länge jag kan minnas har det alltid varit full rulle. Hon kunde överhuvudtaget inte sitta stilla, berättar Jette.

Helena sitter på huk bredvid sin hund Chiko.

Helena Grønkjær Pedersen blev bara 20 år.

Foto: Privat

Helena älskade sina hästar och ägnade sig åt ridning efter skolan. Under gymnasiet byttes ridningen ut mot crossfit. Hon älskade sin hund Chiko, hon hade gjort militärtjänst och nu arbetade hon på ett daghem innan hon skulle flytta till Århus för att studera.

Jette vid Helenas minnesplats i vardagsrummet, med fotografier och saker.

Ständigt i familjens tankar. Helena har fått en minnesplats i vardagsrummet.

Foto: Jesper Sunesen

Jette berättar att Helena var en person som månade om att andra skulle ha det bra. Hon var ofta den första att ta emot nya människor, oavsett om det var i skolan eller på crossfitträningen. Ingen skulle känna sig utanför. Hon jobbade hårt men var också bra på att inte ta saker och ting för allvarligt. När något inte gick som planerat skakade hon det av sig med ett ”äsch, strunt samma”.

– Det var ju nu som hennes liv verkligen skulle börja. Hon hade fått en lägenhet i Århus, hon skulle studera och hennes dröm var att bli polis.

Allt det som hon var på väg att få uppleva togs ifrån henne på bråkdelen av en sekund. Och hon togs ifrån oss

– Och allt det som hon var på väg att få uppleva togs ifrån henne på bråkdelen av en sekund. Och hon togs ifrån oss.

Ovissa timmar i bilen

Det var den 17 juni 2020 som Helena miste livet. Hon uppmärksammade inte lastbilen, utan körde ut rakt framför den. Lastbilschauffören hade ingen chans att undvika olyckan.

Helena i militär uniform, glatt leende.

I sin uniform när hon gjorde värnplikt – Helena drömde om att byta ut den mot en polisuniform.

Foto: Privat

Då Jette hade polisen i telefonen fick hon veta att Helena var vid medvetande när hon flögs med ambulanshelikopter till sjukhuset i Ålborg.

Jette och Bent gav sig av mot Ålborg, detsamma gjorde Helenas syster Sandra, som vid den här tiden gjorde sin praktik som sjuksköterska.

– Färden tog två timmar och det kändes som en evighet, berättar Jette.

Det var som om allt stannade upp, som om tiden stod stilla.

– Vi visste inte hur illa det var.

När Jette, Bent och Sandra kom fram till Ålborg möttes de av det värsta tänkbara beskedet. ”De kunde inte göra mer för henne”, förklarade en läkare för familjen.

Inte heller när vi fick se henne kunde jag förstå det. Hon låg ju bara där och var så otroligt vacker, så som hon alltid var

– Jag kunde inte förstå det. Inte heller när vi fick se henne kunde jag förstå det. Hon låg ju bara där och var så otroligt vacker, så som hon alltid var.

Undvikande blickar på stan

Men det var den fruktansvärda verkligheten. Helena var död, hon hade omkommit två dagar innan hon skulle ha fyllt 21, och nu måste familjen leva vidare med ett stort hål i hjärtat.

Se också: Så stöttar du någon i sorg

1:19

Efter reklamen: Så stöttar du någon i sorg

(1:19)

– Något händer med en när man måste begrava sitt eget barn. Det är ju helt fel ordning. Och jag hade svårt att tro att någonting någonsin skulle kunna bli bra igen, säger Jette.

Jette på kyrkogården med hunden Chiko.

Jette med hunden Chiko på kyrkogården.

Foto: Jesper Sunesen

Den första tiden var det omänskligt hårt för Jette och resten av familjen bara att finnas till. Jette kunde inte förmå sig att göra vardagliga sysslor, som att laga middag eller tvätta, och minnet fungerade inte. Hon bara satt dag ut och dag in, liksom resten av familjen. Även hunden Chiko började bli dålig, och hos veterinären fick de veta att han led av sorg och stress.

Det var påtagligt hur tyst hemmet hade blivit. När Jette rörde sig ute i samhället var det också stor skillnad. Även där var tystnaden påtaglig. När hon mötte bekanta i livsmedelsaffären, eller såg någon hon kände på trottoaren på andra sidan gatan, då blev det ofta bara tyst. Hon säger att hon kunde se rädsla i folks ögon, rädsla för att prata med henne.

Vad de än hade sagt så hade de inte kunnat göra det värre. Jag blev mer ledsen för att de undvek mig

– Jag tror att de var rädda för att säga fel saker eller göra mig ledsen. Men vad de än hade sagt så hade de inte kunnat göra det värre. Jag blev mer ledsen för att de undvek mig, säger Jette.

För hon behövde prata om Helena. Både om det som skett, och om hur de hade det.

Helena är nämligen alltid i familjens tankar. Hon är fortfarande en del av familjen även om hon inte längre sitter på sin plats vid matbordet eller hänger sin jacka i grovköket innan hon kommer in och leker med Chiko.

En sak åt gången

Runt halsen bär Jette en ängel. Den symboliserar Helena, så att hon alltid är nära. Och i vardagsrummet har Helena fått en minnesplats.

– Fortfarande tänker jag ibland att hon ska komma tillbaka en dag, även om jag förstås vet att det inte kommer att ske. Det ta bara tid för mig att acceptera. Jag tar det i min takt.

Jette vid Helenas grav, med mycket blommor, kransar och en hundstaty.

Jette vid Helenas grav på kyrkogården i Hurup.

Foto: Jesper Sunesen

Och trots att det gått mer än ett år sedan olyckan står Helenas rum kvar så som hon lämnade det.

– En psykolog sa till mig att jag kunde ta en sak åt gången. Så jag började med att ta undan hennes jackor från grovköket. Sedan tog jag bort skorna, och så tandborsten från badrummet. Det är vad jag har klarat av, säger Jette och fortsätter:

– Det kan tyckas lite, men när jag tänker tillbaka på hur jag vecka efter vecka bara satt och stirrade takt ur i luften och inte ens kunde laga middag, så tycker jag att jag kommit långt. Då trodde jag aldrig att jag skulle komma vidare, men jag har lärt mig att leva med sorgen. Och jag lever med den genom att alltid minnas min Helena – och tänka på allt det som vi hann uppleva ihop under hennes alltför korta liv.

/Översättning: Helena Schoug

Relaterade artiklar

Föreläser om sorg efter dotterns död: ”Jag vill använda det jag har lärt mig”

Läsarberättelse: Jag flydde från min sorg