Johanna Toftby om kampen mot sin svåra panikångest

Johanna Toftby porträtt

Hon är småstadstjejen och före detta ”ensamma mamman” som blev bloggare. På ytan såg det kanske glamoröst ut men inom henne var det kaos och mörker. Nu har Johanna Toftby skrivit en bok om vägen ut ur djup sorg och svår panikångest.

Det fanns inga säkra platser eller säkra tider på dygnet, panikångesten eller ”ormen” som hon liknar den vid, kunde slå till närsomhelst. Hjärtat skenade, lungorna krampade. Det gick inte att få luft.

”Iklädd morgonrock virrade jag runt i lägenheten på jakt efter min försvunna andning.”

Så beskriver Johanna Toftby en av de många panikångestattacker hon drabbats av under de senaste tjugo åren.

Det är inte lätt att bo i en småstad och driva en stor blogg

Efter att ha fått en panikattack i kön på Ica började hon istället handla på Coop. Tills hon fick ett anfall också där. Ingenstans var hon trygg längre.

– Mina bloggläsare har bönat och bett om att jag ska skriva en bok om panikångest och sorg och om mat och träning. Men jag kan inte skriva en handbok om hur du mår bra utan jag valde att skriva min berättelse helt enkelt, säger Johanna som är aktuell med boken 30 om dagen – en livsresa.

Johanna Toftby I en park.

Motion på recept blev Johanna Toftbys räddning. ”Jag blev faktiskt frisk av att gå”, säger hon. Foto:Julia Sjöberg

Många känner igen henne som den spralliga och energiska hårfrisörskan från tv-programmet Ensam mamma söker, när det begav sig. Sedan dess har vi kunnat följa hennes ganska vanliga småstadsliv via bloggen. Först nu har hon valt att helt lyfta på locket till det avgrundsdjupa mörker hon haft inom sig.

– Jag har aldrig skrivit såhär öppet om min sorg och panikångest förut, förklarar hon.

Förlorade sin son

Under många, många år var Johannas värsta mardröm att någon skulle få reda på hur ”konstig” hon var.

– Jag kände mig galen. Jag minns att jag stod i en inredningsbutik och det var som en snara runt halsen, jag fick inte luft och bara sprang ut. Det var hemskt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var en skam och väldigt jobbigt att prata om. Jag höll mig hemma och gömde mig. Gick in på toa och tog en betablockerare.

Hon beskriver det som flera ”mardrömsår” och samtidigt hade hon två små barn att ta hand om.

– Jag hade fruktansvärd ångest över att vara själv. Jag minns att jag låg på en madrass i barnens golv och jag var så trött och tänkte såhär ska det inte vara – men jag hankade mig fram. Och min syster Linnea var mycket hos mig och gick ut med barnen ibland.

Det är en så tung grej, livet blir aldrig som vanligt igen

Hon hittade också sina egna sätt att hantera panikångesten.

– Jag spolade upp vatten i ett handfat och tog ett djupt andetag och körde ner huvudet under ytan och höll andan. Jag hade läst tipset i en huskursbok. Det funkade, hjärtat lugnade ner sig.

I efterhand har hon förstått att hennes kropp ville säga henne något.

– För mig var det att jag inte hade bearbetat sorgen efter att ha förlorat ett barn.

Johannas förstfödde, sonen Loui, kom till världen 27 oktober 1996. Han föddes tre månader för tidigt. När Johanna till slut fick sin son i sina armar hade hans skrik tystnat, han levde inte längre.

I sin bok beskriver hon tiden efter förlusten såhär: Jag fanns inte längre. Varje gång jag gick ut fick jag det bekräftat, eftersom människor inte hälsade på mig längre. En del tittade åt ett annat håll, andra bytte till och med sida på gatan för att slippa säga hej och fråga hur jag mådde.

Bröt ihop

När Johanna skulle läsa in kapitlet om Loui i ljudvarianten av sin bok bröt hon ihop.

– Det var skittufft. Det är en så tung grej, livet blir aldrig som vanligt igen.

På årsdagarna besöker Johanna minneslunden i Skövde och tänder ett ljus och lägger dit blommor och en nalle.

Hon förklarar att det förutom den enorma sorgen fanns en skam och skuld som gnagde i henne efter att hon förlorat sitt barn.

– Jag visste att det inte var mitt fel, men det var ändå en känsla av skam och misslyckande. Varför gick det såhär? Varför just jag? Jag hade otroligt mycket frågor efteråt.

Trots att hon senare födde två friska flickor så fanns sorgen och ångesten hela tiden som en ständig följeslagare. Först när hon träffade en psykolog som ordinerade Johanna att börja motionera 30 minuter om dagen började en livsomvälvande förändring ta fart.

– Jag minns att det var så jobbigt att vakna nedstämd. Serotoninet är så lågt, men om du går ut och går så märker du redan efter en kvart att det kickar igång endorfiner i hjärnan. Det är lika bra som en antidepressiv tablett, och jag märkte att det hände något i min hjärna, nedstämdheten försvann.

Är en känslomänniska

Men i början upplevde hon ett starkt motstånd. Problemet menar Johanna är att en person som är längst ner på botten inte kan inte förmå sig att gå utanför dörren. Hon är sin väninna Pernilla evigt tacksam för att hon orkade dra ut henne varje morgon.

– När jag gick med dubbelvagnen och var i en uppförsbacke och kände pulsen stiga så fick jag panik och trodde att jag skulle få en attack. Jag fick sikta in mig på korta delmål, som att klara mig fram till nästa lyktstolpe.

Än i dag mäter Johanna sin puls då och då, ett slags kontrollbeteende. Betablockerare, nötter, powerbars och vicks blå har hon alltid nära till hands. Johanna gräver i handväskan och visar sin arsenal av ”livbojar”som hon kallar det. Att få blodsockerfall är som gjort för att få panikångest.

– Det här är nåt man bär med sig resten av livet. Jag mår inte dåligt av det men det stör ibland, säger hon.

Att prata öppet om sin problematik har inte alltid varit naturligt för Johanna. Det fanns en tid när hon gjorde allt för att mörka det.

Till exempel under inspelningen av tv-programmet Ensamma mamma söker som Johanna deltog i för 10 år sen.

– Det var en resa som var tuff både själsligt och fysiskt. Och visst var det var obehagligt att hamna på löpsedlar, jag är en känslomänniska och bryr mig för mycket.

Men när hon till sist valde att gå ut och berätta om sin panikångest i Expressen kände hon istället styrka och energi.

Förlovade sig

Två år senare när hon satt och tittade på en ny säsong av tv-programmet hon själv deltagit i fick hon syn på Janne, en snygging med lockigt hår och en stor båt. Johanna har tidigare sagt och hon direkt kände att det var något speciellt med honom, och att hon kärade ner sig i Janne där och då. De fick kontakt via Facebook men först två år senare var de båda redo för en dejt. De sågs över en middag i Göteborg, där Janne numera bor, och Johanna blev totalknockad. I dag är de förlovade men Johanna bor kvar i Skövde i ytterligare ett år tillsammans med döttrarna som hunnit bli 19 och 21 år gamla.

– Det är klart att det är stressigt att pendla. Jag förstår verkligen skilsmässobarn, det är tufft alltså. Men fördelen är ju att du håller kärleken vid liv och inte tröttnar och om du tröttnar så kan du åka hem, haha.

Johanna Toftby med sambon Janne Fors på röda mattan.

Särbon och fästmannen Janne Fors var förstås med och firade när Joanna Toftbys bok 30 om dagen – en livsresa släpptes. Foto: Tommy Holl/TT

Johanna har gjort sig känd som den typiska ”småstadstjejen”. I boken beskriver hon också sin rädsla för att sticka ut hemma i lilla Skövde.

– Det är inte lätt att bo i en småstad och driva en stor blogg, många tycker att man är egoistisk. Jag har mött många som tror att det är en hobby att driva en blogg, men för mig är det ett jobb som jag och mina barn kan leva bra på.

Bloggen har 60 000 unika läsare i veckan.

– Det är overkligt mycket läsare. Om jag tänker på det blir jag nästan avskräckt, säger Johanna.

En av baksidorna med att vara offentlig är också att hantera kränkande kommentarer från främmande människor, så kallade nättroll. Johanna Toftby valde att konfrontera ett av dem, en kvinna som skrivit hemskheter på hennes blogg under tio års tid, i Tv3-programmet Trolljägarna. Hon har tidigare konfronterat ett annat troll på egen hand.

– Att nån säger att jag är ful eller har en ful tröja, det skiter jag i – nu. Men i början var det skitjobbigt, jag kunde sitta upp till klockan tre på natten och leta IP-adresser. Jag kunde inte släppa det, och jag fick fatt på en tjej till sist som jag ringde upp och konfronterade.

– Hon hade terroriserat mig varje dag. Hon blev helt chockad och tyst. Jag frågade bara ”Hej, ville du mig nånting eller? Du skriver så mycket vidriga saker om mig, tänkte vi kunde ses och ta ett snack?”. Hon nekade och lade på. Men sen hörde jag inte ett enda ord mer från henne.

Jag hoppas att boken kan hjälpa nån att inte känna sig så ensam

Fick skit på bloggen

Något av det som Johanna fått kritik för av sina bloggläsare var att hon gick ned så mycket i vikt när hon träffade fästmannen Janne.

– Jag fick mycket skit på bloggen från folk trodde att Janne försökte göra om mig.

Tvärtom är Johanna sin fästman evigt tacksam för alla träningspass och långpromenader de har gått.

– Han bodde vid Näs slott när vi började dejta och vi gick ut och gick en och en halv timme, varje lördag och söndag. Det är fina minnen, där blev jag helt frisk, förklarar hon.

En av deras styrkor som kärlekspar är just de gemensamma intressena och att de båda är aktiva.

Johanna Toftby ute och promenerar.

För att hålla sig frisk promenerar Johanna Toftby en gång om dagen. Foto:Rickard L Eriksson

– Det är viktigt att göra saker ihop och ha roligt och skratta. Vi älskar att cykla och åka skidor tillsammans.

Med sin bok vill hon inspirera andra att motionera sig ur depression och ångest, både med handfasta tips och med exempel från sin eget liv. Det är den sorts bok hon önskat att hon själv fått när hon mådde som sämst och desperat gick till biblioteket för att låna böcker om sorg.

– Jag hoppas att boken kan hjälpa nån att inte känna sig så ensam och att må bättre, säger hon.

– För mig funkade det. Jag blev faktiskt frisk av att gå.

Johanna Toftby med döttrarna Lisa-Marie och Mary-Linn.

Johanna Toftby med döttrarna Lisa-Marie och Mary-Linn. Foto: Karin Törnblom/TT

11 snabba frågor till Johanna Toftby

Vad är det sista du gör innan du somnar?

– Kollar telefonen och sen pussar jag Janne.

Det första du gör när du vaknar?

– Kollar telefonen.

Vad bjuder du helst på när väninnorna kommer?

– Det kan vara allt från asiatisk buffé eller min underbara pastarätt med gratinerade kräftor.

Vad är det tråkigaste du vet?

– Samla ihop kvitton och papper till revisorn.

Vad är det mest romantiska du gjort?

– Janne skulle säga när jag lagar hans favoriträtt kyckling med jordnötssås. Men för mig är det nog överraskningsfesten på hans 50-årsfest.

Vad skulle du vilja ha mer av i ditt liv?

– Mer sömn. Du ser ju mina påsar under ögonen …

Minst stolt över i din personlighet?

– Jag har kort stubin. Jag blir väldigt lätt arg, kan skicka sms lite för snabb utan att tänka.

Mest stolt över?

– Det är min energi och glädje. Jag har själv svårt att umgås med folk som inte har någon energi och som är negativa. Den slags vänner kan inte jag ha.

Vilken bok har gjort störst intryck på dig?

Anhörig av Katerina Janousch, den har gripit tag om mig otroligt, för jag har haft alkoholmissbruk på nära håll. Jag har läst den två gånger. Och den är fantastisk!

Vilka andra bloggare följer du?

– Jag läser faktiskt inte andra bloggar. Men Jannes blogg läser jag självklart.

Vad är det viktigaste för att få ett förhållande att fungera?

– Gemensamma intressen och att skratta. Men sen förstås passion och närhet, speciellt när man har distansförhållande. Att tända ljus och sitta och prata. Men det är också viktigt att ha egna liv och inte göra ALLT tillsammans.

Vem är Johanna Toftby?

Namn: Johanna Toftby.

Ålder: 45.

Bor: Skövde.

Familj: Särbon Janne Fors, 50, i Göteborg, döttrarna Lisa-Marie, 21, och Marilyn, 19.

Gör: Driver bloggen Johanna Toftby som har 60 000 unika läsare.

Aktuell: Med boken 30 om dagen – en livsresa.

Läs också:

Hunden Luna Joy minskar matte Celicias panikångest

Utbrända Åsa: Jag lämnade ekorrhjulet och blev hemmafru

Anders Bagge om sin stora kamp mot panikångesten

Mer intressant innehåll hos allas.se: