Jonna förlorade sin dotter i plötslig spädbarnsdöd

Efter attt hon förlorade första barnet är Jonna så tacksam för att Ehlina finns.
Jonnas dotter var ett år gammal när hon dog i "plötslig oförklarlig död" och mörkret la sig tungt över Jonnas liv. När lillasyster Ehlina föddes kom dock glädjen åter.

Dottern var bara ett år när hon dog

Hon minns en konstig kyla i dottern Emmas rum, och synen av den lilla flickan som låg platt i sängen med huvudet i kudden.

– Hon rörde sig inte, säger Jonna dröjande. Jag ruskade henne och försökte få henne att vakna, men när jag tog upp henne var hon alldeles stel.

Hemma i köket i lägenheten i Arboga står blåbärspaj och vaniljsås står framdukat. 25-åriga Jonna Stefanius berättar om den där julimorgonen 2012 då hennes dotter Emma hittades livlös i sin säng. Bara ett år gammal.

– Fredric, Emmas pappa, var alltid den som sov längst. Men just den morgonen vaknade han jättetidigt och gick in till Emma. Han väckte mig och skrek: ”Emma är död, Emma är död!” Jag sprang upp ur sängen i panik, berättar Jonna.

Gjorde hjärt-lugnräddning

Jonna lutar sig tillbaka i stolen. Hon tystnar lite.

– Jag tog Emma till vardagsrummet, fortsätter hon. Där la jag henne på golvet och gjorde hjärt- och lungräddning.

Samtidigt ropade hon till Fredric att han skulle ringa ambulans.

– Men han var i chock. Han stod bara och skrek så jag fick ringa och sa: ”Min dotter andas inte, min dotter andas inte. Något är fel.”

Jonna beskriver hur det sedan gick väldigt snabbt, plötsligt stod ambulanspersonalen där. Men trots det så fanns det ingenting man kunde göra för att rädda Emmas liv.

– Allt de kunde säga var ”Förlåt, men det är för sent”. Jag tror inte att jag förstod eller tog in vad de sa. Jag kommer ihåg att jag satt och klappade på Emma och sa: ”Det är dags att vakna nu, och äta vällning. Vi ska ju åka till Kolmården.”

Jonnas ögon blänker till. Men sedan ler hon svagt när hon ska berätta om Emma.

– Emma var glad, busig och hade glimten i ögat. Man kunde se glädjen, det lyste om henne jämt! Hon var en solstråle, glad från morgon till kväll. Emma skulle nyligen ha fyllt fem år.

Samlas på kyrkogården

Stolsbenen skrapar mot golvet när Jonna lämnar köksbordet. Snart är hon dock tillbaka, och i handen håller hon ett litet ljus i form av en tårta.

– Emma får en egen tårta vid varje födelsedag, förklarar Jonna och ler återigen. Vi brukar samlas på kyrkogården, den närmsta familjen, och säga grattis. Fast i år var det bara jag, Fredric och våra mammor. Och så Ehlina såklart. Hon sprang runt där vid graven och lekte med ballonger.

Ehlina är Emmas 2-åriga lillasyster som sitter med vid bordet och äter på en chokladboll.

– Jag är så tacksam över att Ehlina finns, hon är mitt ljus, säger Jonna.

Stängde av känslorna

Tiden just efter Emmas död var däremot annat än ljus och varken Jonna eller hennes dåvarande sambo, Emmas och Ehlinas pappa Fredric, pratade om det som hänt.

– Vi stängde nog av. Jag blev arg så fort någon nämnde Emma. Men jag och Fredric stöttade varandra och sa: ”Det här klarar vi, för Emmas skull.” Vi var noga med att hålla varandra uppe.

Emma var glad, busig och hade glimten i ögat.

Emma var glad, busig och hade glimten i ögat. Bild: Pernilla Wahlman

Pratade med kurator

De gick båda och pratade med en kurator, men inte heller där klarade Jonna att öppna sig helt.

– Fredric satt ju bredvid. Och jag ville inte säga något som kunde göra honom ledsen…

Jonna gör en kort paus och lägger sedan till:

– Men det var en väldigt hjälpsam kurator. Hon ringde myndigheter och hjälpte oss med sådana saker. Hon var jättesnäll.

Startade en blogg

Och för att ändå på något sätt få ur sig sina tankar och känslor startade Jonna en blogg.

– Bloggen har varit den bästa hjälpen. När jag inte kunde få ur mig orden genom att prata så fick jag ändå ner det jag kände i skrift. Det blev en ventil, ett sätt bearbeta allt och få skriva av mig. Jag hittade också olika Facebookgrupper för änglaföräldrar där jag fick stöttning och där det pratades om sorg.

Jonna ser på Ehlina som bläddrar i en Pettson och Findus-bok och förklarar samtidigt att frågan om varför ekade i huvudet varje dag efter att Emma dött.

Ingen dödsorsak

Jonna funderar lite innan hon fortsätter:

– Det gör den fortfarande. De hittade inget som kunde fastställa dödsorsaken och eftersom jag inte kan få något svar så anklagar jag mig själv och frågar: ”Vad gjorde jag för fel? Hur kunde hon bara sluta andas?” Men alla har sagt att jag inte kunde ha gjort något för att Emma inte skulle dö, och jag försöker förstå det.

Jonna beskriver även hur hon var så lugn den där morgonen och det är något hon förundras över.

– Det är så konstigt. Jag har ju sett på film hur folk bara har skrikit när någon dött, men det gjorde inte jag och det har jag haft ångest för. Jag tänker ofta på att jag inte skrek.

Hon tystnar ett ögonblick, och säger sedan att hon fortfarande inte har skrikit.

– Jag funderar ibland på vad som händer om jag skriker. Kommer jag någonsin att kunna sluta, eller tappar jag fotfästet då?

Blev gravid igen

Men trots det svåra så fortsatte livet. Och när Jonna fick reda på att hon återigen var gravid blandades lycka med sorg – och rädsla.

– Det var läskigt och jag tänkte: Det här barnen kommer också att dö. Jag var jätterädd under graviditeten. Men samtidigt som det var en enorm rädsla var det självklart en enorm lycka. Jag kan fortfarande känna mig rädd, det sitter i bakhuvudet, men rädslan är inte lika stark i dag.

Jonna är så tacksam över att Ehlina finns.

Jonna är så tacksam över att Ehlina finns. Bild: Pernilla Wahlman

En vägg till flickorna

Jonna minns hur hon skrek ”Hon andas inte” när Ehlina föddes.

– Men det gjorde hon, säger Jonna med ett leende.

Jonna torkar Ehlinas fingrar och säger sedan: ”Var är Emma?”. ”Borta”, svarar Ehlina och ser på Jonna.

– Hon brukar peka mot vardagsrummet, säger Jonna och förklarar samtidigt att hon har gjort iordning en vägg där till flickorna med foton och andra minnessaker. Vänd mot Ehlina lägger Jonna till:

– Du brukar ju pussa på Emma och ge henne kramen!

Det hon syftar på är att Ehlina brukar pussa och krama Emmas gravsten. Tillsammans besöker de ofta kyrkogården.

– För mig känns det skönt att få komma dit och pyssla. Det är mitt sätt att fortfarande ta hand om Emma. Och jag kommer alltid att berätta för Ehlina om Emma. Det hjälper mig också att prata om henne. Jag har en bok som jag tänker att vi ska börja läsa snart. Det är en barnbok om en familj som har en lillebror i himlen.

Skönt att få berätta

Ehlina har även fått ärva saker av storasyster, något som dock till en början inte var helt självklart då både Jonna och flickornas pappa kände att Emmas saker bara var hennes.

– Men allt eftersom tiden gick så tänkte vi att det är klart att Ehlina ska få ta del av Emma på de sätt hon kan. Hon fick bland annat en sängmobil som varit Emmas. Det var tufft att höra den spela första gången. Det dök upp minnen från när Emma skulle sova.

Jonna tystnar lite och konstaterar sedan:

– Det är jobbigt att prata om det som hände Emma, men samtidigt känns det skönt att få berätta. Även om det fortfarande känns tungt så kan jag tänka på Emma med ett leende på läpparna. Men jag tror inte att man helt kan komma över något sådant här, även om det blir lättare med tiden.

Fotnot: Emma dog av plötslig oförklarlig död. Plötslig spädbarnsdöd är termen som används för barn under året.

Text: Lina Norman
Bild: Pernilla Wahlman

Läs också: Lilla Minea föddes med ovanliga Aperts syndrom

Minea föddes med Aperts syndrom.