Kajsa: Jag fick en ny familj som pensionär

Jag fick en ny familj som pensionär
Jag kände mig ensam och att hade för lite att göra som pensionär. En dag läste jag en artikel om flyktingpojkar som kom ensamma till Sverige och jag insåg att jag skulle kunna göra en insats.

Jag hade länge haft problem med hälsan och kände att jag inte orkade med mitt jobb lika bra längre. Sjukskrivningar avlöste varandra och när jag fyllt 63 år bestämde jag mig för att gå i pension.

Jag insåg snart att pensionen inte skulle räcka till för att ge mig det liv jag ville ha. Min största tillgång var huset som jag bodde i. När Niklas och jag skildes lyckades jag köpa ut honom så att min dotter Anna och jag kunde bo kvar. Huset hade en rejäl tomt och låg i ett eftertraktat område så det var värt en hel del. Jag insåg att om jag sålde huset skulle jag kunna leva gott på förtjänsten tillsammans med det jag fick i pension.

Efter att ha funderat länge och diskuterat med Anna beslutade jag mig till slut för att flytta tillbaka till min hemstad. Där var prisnivån på hus så pass låg att jag skulle kunna köpa ett bra hus för en mycket rimlig summa. Visst skulle jag sakna mina gamla arbetskamrater, men jag skulle se till att ha gott om plats för gäster så de kunde ju komma och hälsa på.

Annons

Huset för stort

Efter nästan ett års letande hittade jag det som skulle bli mitt nya hem. Allt var precis som jag ville ha det, en lagom stor trädgård med fruktträd och bärbuskar och ett par trivsamma uteplatser. Huset var målat i en varmt blekgul nyans med vita snickerier och hade den stora farstukvist med sittbänkar som jag alltid önskat mig. Det var egentligen bara ett fel med huset, det var för stort för en person.

Jag flyttade in i mitt nya paradis på våren och den första tiden gick jag som i ett lyckorus över mitt vackra och harmoniska hem som bara väntade på att fyllas med passande möbler. Anna kom ofta och stannade över helgen och vi hade så roligt när vi målade om möbler eller arbetade i trädgården.

Men när hösten kom kändes allt så annorlunda. Då började jag verkligen sakna mina gamla vänner och att ha en arbetsplats att gå till. När det blev mörkt och kallt kom Anna inte lika ofta som tidigare. Jag kontaktade ett par av mina gamla klasskamrater och det var så roligt att se dem igen men när de hade åkt ekade det tomt i mitt stora fina hus igen.

Annons

Livet tog en ny vändning

Mitt liv fick en helt annan vändning när jag en dag läste en artikel om ensamkommande flyktingbarn som behövde vårdnadshavare. Jag blev så otroligt berörd av det jag läste och bestämde mig för att ansöka jag om att få bli vårdnadshavare.

Ali från Afghanistan var 16 år när han kom till mig. Vi fick kommunicera med hjälp av lexikon och teckenspråk den första tiden men undan för undan lärde han sig att prata svenska. Det var så otroligt givande att få vara med om hans utveckling från en inbunden och rädd pojke till en social och kärleksfull ung man. Jag var Alis vårdnadshavare tills han fyllde 18 år.

Annons

Nu har han fått en fast anställning på ett äldreboende och har råd med egen lägenhet. Nästa månad flyttar han in i en liten etta och han ser fram emot att få inreda ett alldeles eget hem. Vi kommer alltid att hålla kontakten, han är ju som min son numera och han är som Annas lillebror. Och mitt hus är ändå inte tomt. Min andra son Biniam från Eritrea bor sedan drygt ett år hos mig.

Visst har det tidvis varit väldigt tungt och det är ingen lätt väg mina pojkar har att gå här i Sverige. De kämpar så hårt och ändå kommer det bakslag då och då. Då är det viktigt att jag finns där och stöttar och visar att jag tror på dem. De har ingen lätt ryggsäck att bära, men gör mitt bästa för att de ska få en bra framtid. Jag är så glad över att jag tog steget att bli vårdnadshavare. Jag har lärt mig så mycket om deras hemländer och kulturer och jag har fått nya vänner genom pojkarna och allt runt omkring dem.
Kajsa

Läs också:

Annons

Ensamkommande Maryam blev bortgift som 12-åring

Mer inspirerande innehåll från allas.se: