Läsarberättelse: Arvet fick mig att känna mig låst

Rött litet sött trähus, med idylliskt läge alldeles vid vattnet och en hamn.

Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Jag älskade mina föräldrars gamla sommarhus, men det tärde på min ekonomi. Skulle jag hyra ut det trots allt? Mor och far hade ju bestämt motsatt sig det …

Lilla Ro kom in i mitt liv när jag var tio år gammal. Mina föräldrar köpte sommarstugan som en gåva till varandra när de firade kopparbröllop, och alla semestrar därefter tillbringades i det lilla trähuset vid vattnet.

Som vuxen kunde jag använda Lilla Ro som jag ville. Om mor och far var där var jag en välkommen gäst, och om det stod tomt så hade jag nyckel.

Ensambarnets privilegium, som min far kallade det, för han och mor lånade aldrig ut stugan till någon annan. De tyckte inte om tanken på att ha främmande personer i huset, så att hyra ut var inte att tänka på. Inte ens vänner och familj fick låna Lilla Ro. Anledningen var bland annat resonemanget att om man säger ja till någon så känner man sig tvingad att säga ja till andra. Och till slut blir huset så upptaget att man själv inte längre kan nyttja det så spontant som man vill.

Ville inte hyra ut huset när mamma dog

Jag var således den enda, utöver mor och far själva, som hade glädje av det fina lilla huset med det härliga läget. Under ett antal år, när jag var mellan 26 och 35, var min man också välkommen. Magnus och jag tillbringade en del av vår smekmånad i Lilla Ro, och när vi senare genomgick en tuff skilsmässa så var det också hit jag sökte mig för att läka.

Kort efter den pärsen blev min mor sjuk och dog, bara 63 år gammal. Utöver en avgrundsdjup sorg kämpade min far med att det nu bara fanns en inkomst till alla utgifter. Jag föreslog att han skulle hyra ut sommarhuset för att få in en extra slant, men det avfärdade han närmast fnysande.

– Nanna, du vet mycket väl att mor och jag inte vill ha främmande i huset, eller att det blir något bök med utlåning till familj och vänner. Så har det alltid varit och så ska det förbli, så länge Lilla Ro är vårt.

Diskussionen var förlorad på förhand, och jag försökte inte blanda mig i fler gånger. Lilla Ro var fars hus.

Så förblev det under ytterligare åtta år, men kort efter sin 73-årsdag fick far en hjärnblödning. Han låg inlagd på sjukhus i flera veckor, men klarade sig inte.

Även om jag var en vuxen kvinna på 42 år kände jag mig så oerhört ensam mitt i allt. Jag hade varken syskon, man eller barn. Och med övrig familj och släkt hade jag inte någon särskilt nära kontakt.

Lyckligtvis kom ett par av mina väninnor till undsättning när fars lägenhet skulle tömmas. Karin och Monika hade också känt mina föräldrar, så det var inget konstigt med att de tömde köksskåp och packade kassar.

Respekterade mina föräldrars önskan

Efter en lång och tuff dag, inte minst även emotionellt sett, satt vi sedan i det ekande tomma vardagsrummet och åt hämtpizza oh drack lite vin medan vi pratade om vad det skulle bli av allt det som min far hade ägt, däribland Lilla Ro.

– Du tänker väl behålla huset? Du har ju så starka band till det och de veckor du inte är där kan du alltid hyra ut, föreslog Karin.

– Jag behåller det givetvis, men mor och far ville inte att det skulle hyras ut, så det måste jag respektera, sa jag och kunde inte hålla tårarna tillbaka.

– Det är fullt förståeligt att du känner så just nu. Din far har ju precis gått bort. Nu ska du bara ta en dag i taget, Nanna, sa Monika och räckte mig en bit hushållspapper att snyta mig i.

En dag i taget blev till både ett, två och tre år. Som butiksanställd i en livsmedelsaffär tjänade jag inte särskilt bra och min ekonomi blev allt mer ansträngd av alla de utgifter som följde av att hålla mig med både Lilla Ro och min vanliga åretruntbostad. Utöver fasta utgifter som el, vatten och skatt så krävde det gamla huset också en hel del underhåll, och jag var inte heller särskilt praktiskt lagd utan behövde för det mesta anlita hantverkare. Det kostade.

Jenny: Min väninna hjälpte mig att ordna upp mitt kaotiska liv

När jag beklagade mig för väninnorna föreslog de återigen att jag skulle hyra ut huset.

– Det är en given lösning, Nanna. Jag förstår inte varför du inte bara gör det, sa Karin och skakade på huvudet när min ansträngda ekonomi åter kom på tal.

– Jag kan förstå att det låter märkligt, men det känns fortfarande fel att gå emot mors och fars önskan, sa jag.

– Men nu har det ju varit ditt hus i flera år, sa Karin otåligt.

– Låt oss byta samtalsämne, svarade jag och kände att ingen förstod mig.

Lilla Ro var det enda jag hade kvar av mina föräldrar. Om jag ändrade på de regler som gällt för huset under alla år fruktade jag att punktera en skör bubbla av minnen, kärlek och tacksamhet. Jag insåg att det var svårt för andra att förstå, men så är det ju med känslor.

Stormen tog taket på stugan

Först när jag på allvar fick kniven mot strupen hände något. Det började med en storm som tog med sig en femtedel av sommarstugans tak, varpå även en vattenskada uppstod. Försäkringen täckte en del, men jag var tvungen att själv hitta drygt 15 000 kronor i min redan ansträngda budget. Kanske skulle jag kunna ta ett banklån, men samtidigt började situationen kännas ohållbar. Om jag inte fann en lösning skulle jag bli tvungen att sälja Lilla Ro, och den tanken kändes hemskare än något annat.

Alltså satte jag in en annons i lokaltidningen. Jag ville nämligen absolut undvika att hyra ut till familj och vänner. Jag gav mor och far rätt i att det skulle kunna föra mycket med sig. Med främmande personer var det också lättare att sätta ett pris och ta betalt. Och det var ju det det handlade om. Jag måste få in lite extra pengar.

En rad intresserade hörde av sig. Bland dem valde jag noga ut ett äkta par i mogen ålder. Kerstin och Jens verkade inte vara några som skulle hålla vilda fester eller låta varmvattnet stå och rinna i en vecka. Ändå gjorde det ont i hjärtat att överlämna huset till dem. För första gången på över 35 år var Lilla Ro i någon annans händer.

Hyresgästerna hjälpte till att fixa med huset

Det var en lång vecka och jag stod nästan inte ut. Lördagen därpå hade vi bestämt att jag skulle köra ut till sommarhuset för att få tillbaka nyckeln. Med lätt skakande händer parkerade jag bilen på uppfarten och gick upp till huset. Bara nu allt var likadant som för en vecka sedan, tänkte jag.

Se också: Titta in i kändisarnas sommarställen

1:40

Efter reklamen: Titta in i kändisarnas sommarställen

(1:40)

Men nej, något var förändrat. Det första som slog mig var att luften och lukten på något vis var annorlunda. En blandning av …, var det nybakat bröd? Och linolja?

Nu fick jag syn på Kerstin, som stod i köksfönstret med rosiga kinder och vinkade.

– Hej Nanna. Välkommen till ditt lilla paradis. Vi har fikan klar. Det kan du nog behöva efter din långa bilfärd.

Bakom henne stod Jens i avklippta jeans, och med en skruvmejsel som stack upp ur bakfickan.

– Jag fixade precis skruvarna i garageporten. Den ena måste bytas helt, men nu är det gjort så nu slipper du problem med porten framöver, sa han och log.

Hon tröttnade på att partnern gjorde allt: ”Var så hjälplös”

Utöver den nyreparerade porten till garaget hade de oljat trädgårdsmöblerna. Dessutom var allt i huset skinande rent. Jag höll på att börja gråta av glädje och lättnad.

– Åh, så fint här är. Men ni har väl kommit ihåg att ha semester och slappna av också? sa jag.

– Ja då. Vi har haft den underbaraste semester. Det här sommarhuset är precis ett sådant som vi alltid drömt om – gammaldags, mysigt och med själ. Vi kände oss hemma med en gång, och det är nog därför jag kom mig för att fixa med lite saker. Det hoppas jag inte gör något, sa Jens.

– Absolut inte, tvärtom. Jag är tyvärr inte så händig, så jag är bara tacksam för allt, svarade jag uppriktigt och hade nästan lust att ge denne främmande man en kram.

– Nu ska vi dricka kaffe, insköt Kerstin, och när jag såg det hemtrevligt dukade bordet på terrassen så fick jag lust att krama henne också.

Vad rara de var! Jag kunde inte fatta vilken tur jag haft med uthyrningen som vållat mig så mycket vånda.

Gäster fyller huset med själ

Nu är det fem år sedan Kerstin och Jens hyrde Lilla Ro för första gången och fick mig att inse det det gamla sommarhuset varken mister själ eller minnen för att andra bor i det.

Därefter har jag hyrt ut huset ett par månader varje år och då går ekonomin ihop fint. Alla som hyr är förstås inte som Kerstin och Jens, men det är absolut ingen som gjort någon åverkan eller så. Och husets gästbok har efter hand fyllts med en lång rad trevliga hälsningar från glada och tacksamma besökare. Så husets historia har inte raderats ut, tvärtom har den utökats med nya kapitel. Och allra mest gillar jag kapitlet med Jens och Kerstin, de återkommer ett par gånger om året.

Nästa gång är det jag som ska överraska och ta emot dem med kaffe och nybakat bröd när de anländer. För då är det deras tionde semester i Lilla Ro, och det ska firas!

/Nanna

Relaterade artiklar

4 insatser för ekonomin som du inte behöver göra om så ofta

Sparexperten: ”Vi kvinnor måste börja prata om ekonomi”