Läsarberättelse: Jag kände mig som familjens svarta får

Ung kvinna har krupit upp i soffan och ser nedslagen ut.

Foto: Shutterstock/TT (Obs, bilden är arrangerad)

Jag är adopterad, och det har alltid varit tydligt att jag är annorlunda än resten av familjen. Och mina syskon kom att fungera som en måttstock för mig på ett olyckligt vis.

Mina föräldrar adopterade mig när jag var riktigt liten. De hade förgäves försökt få barn i flera år. Till deras stora förvåning blev mamma sedan gravid när jag bara var ett år. Först fick jag en lillasyster och två år senare en lillebror.

Det var aldrig någon hemlighet att jag var adopterad, även om det inte direkt syntes. Jag inte liknar förvisso inte mina syskon, men jag ser heller inte utländsk ut.

Jag minns min barndom som bra. Mina föräldrar gjorde aldrig skillnad på oss, ändå kom jag att känna mig annorlunda efter hand som vi blev äldre. Det började redan i skolan, där jag hade det tufft. Efter några år konstaterades det att jag led av dyslexi. Det behöver såklart inte hindra någon från att klara sig bra i livet, men för mig blev det ett stort problem då jag så gärna ville visa mina föräldrar att jag var lika duktig i skolan som mina syskon.

Se också: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad

1:28

Efter reklamen: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad: "Jag blev inlåst i tre dagar"

(1:28)

Fast matte var jag riktigt bra på. Och på att teckna. Jag var en kreativ själ och kunde tillbringa timmar med att rita, men efter hand som jag blev äldre slutade jag med det. Det var inte så att någon i familjen hade något dumt att säga om mitt tecknande, men det fanns heller inget större intresse för det. Och eftersom det inte var något som mina syskon sysslade med kände jag själv inte heller att det var värt något. Tyvärr var det ingen som frågade varför jag plötsligt slutade.

På något olyckligt vis kom mina syskon att bli min måttstock för framgång. Jag var tyst och blyg, och när folk frågade mig vad jag ville bli ville jag helst krypa in i ett mushål och gömma mig, för jag hade ingen aning. Mina syskon, däremot, var framåt, vältaliga och hade massor av planer för framtiden.

Flyttade hemifrån tidigt

Jag flyttade hemifrån tidigt och hyrde ett rum hos en äldre dam. Mina föräldrar förstod inte alls varför jag hade så brått att bo själv. Men jag kände att om jag bara kom bort från mina syskon, så att allt vad jag företog mig liksom inte bleknade i jämförelse, så skulle mitt liv bli bättre.

Någon vidareutbildning blev det inte, utan jag hoppade runt mellan olika mer eller mindre tillfälliga jobb, som inte heller kändes helt rätt för mig.

Jag skämdes över att jag inte hade någon utstakad väg eller ordning på mitt liv och jag kände att jag snarast gjorde min familj en tjänst om jag höll mig på avstånd, så slapp de ju bekymra sig. Mina föräldrar låg på om att jag skulle komma hem oftare, men jag ignorerade dem. Varje gång jag var hemma skulle det alltid pratas om vilken utbildning jag skulle välja, och det såg jag som kritik. Jag kände inte att de älskade mig för den jag var. Att jag inte själv heller var klar över vem jag var, hjälpte inte i sammanhanget.

Den stora brytningen kom i samband med min mammas födelsedag. Hon hade lyckats samla hela familjen, oss alla fem, för första gången på länge. Själv hade jag undvikit dem på senare tid, sedan jag blivit arbetslös. Jag hade helst velat hitta något nytt innan jag kom hem till korsförhör.

Jag var 22 år och kände mig riktigt misslyckad i jämförelse med min syster som läste på universitetet och min bror som fick lysande betyg på gymnasiet. Naturligtvis pratades det mycket om studier, och min syster hade till råga på allt fått ett extraknäck som passade perfekt till hennes utbildning. Kontrasten mellan oss var tydlig, vilket jag konstaterade med hög och gäll röst.

Det blev alldeles tyst kring bordet och min syster tittade uppgivet på mig.

– Är det nu mitt fel att vi är olika? undrade jag och stirrade upprört tillbaka.

Min mamma höjde armarna som för att försöka släta ut det som sagts, men det var för sent.

– Varför kan du aldrig säga att något vi andra gör är bra? Du bara drar fram adoptivkortet så att det kommer att handla om hur svårt du har det. Du bara klagar och klagar, vad är det för fel på dig? utbrast min syster.

Stormade ut

Jag reste mig häftigt och ville inte höra mer. Istället stormade jag ut i hallen och slet ner min jacka från galgen, medan jag ropade att de inte behövde bry sig mer, för jag betraktade dem inte längre som min familj.

Jag sprang ner för gatan med jackan fladdrande efter mig. Då jag stannade för att hämta andan, tittade jag tillbaka mot mina föräldrars hus, men det var ingen som kom efter för att säga förlåt och dra med mig tillbaka.

Nu följde en period då jag blockerade samtal från mina föräldrar, skickade deras brev i retur och undvek att öppna dörren när mina syskon sökte mig. Jag hade under en tid tänkt att jag skulle må bättre av att bryta med familjen och slippa bekymra mig om deras åsikter och kommentarer.

Men det var på inget sätt befriande att bryta med min familj, visade det sig. Jag lyckades få jobb i ett konditori, där jag skulle öppna butiken om morgnarna. Det var ett stort ansvar och tyvärr lite för mycket för mig i mitt sinnestillstånd. Om nätterna malde tankarna på min familj och sömnen uteblev. Jag saknade dem och hade hela tiden en gnagande känsla av att jag begått ett misstag. En förmiddag skickade min chef hem mig för att jag var så utmattad av sömnbrist att jag började gråta. Hon var bekymrad för mig och fick mig att lova att uppsöka läkare.

Läsarberättelse: Jag var avundsjuk på min syster

– Det är inte meningen att man ska må så dåligt hela tiden, sa hon och strök mig över kinden.

Jag sjukskrevs och ringde till vårdcentralen redan nästa dag. När de frågade vad det gällde började jag bara gråta igen. Jag fick den sista läkartiden samma eftermiddag.

Väl där hos läkaren började berätta om min familj och situation. Plötsligt strömmade orden ur mig, och jag pratade oavbrutet i en timme, bortsett från ett par klargörande frågor från min läkare. Efteråt var jag helt utmattad, men samtidigt oerhört lättad över att få säga alla dessa saker högt. Jag är så tacksam för att min läkare verkligen tog sig tid att lyssna på mig den eftermiddagen, annars vet jag inte hur jag skulle ha kommit vidare. Han hänvisade mig till en psykolog, men förberedde mig samtidigt på att det kunde bli viss väntetid, och jag fick gärna komma till honom fler gånger under den tiden.

På väg hem från läkaren bestämde jag mig för att ta vägen om mina föräldrar. Något hade lossnat inom mig och jag visste med mig själv att jag inte hade lust att leva utan min familj.

Jag började gråta redan när jag hörde mammas snabba steg innanför dörren. Hon drog in mig i huset och överöste mig med kramar och pussar. Sedan placerades jag i soffan med en kopp te, och en filt om mig, medan mamma satte sig bredvid och höll om mig. Det hade gått fyra månader sedan jag stormade ut ur huset och skrek att jag aldrig ville ha något mer med dem att göra. Ändå satt jag nu här med mamma, som tagit emot mig med öppna armar.

Kom långsamt på fötter

Där i soffan gick det upp för mig att det aldrig varit kärleken som saknats. Mina föräldrar älskade mig lika högt som de älskade mina syskon. Därför hade alltid också försökt behandla oss lika. Men jag var annorlunda och det hade jag behov av att de erkände.

Jag stannade hos mina föräldrar i ett par månader och började långsamt må bättre. De blev en del av min väg till att komma på fötter, och vi fick pratat igenom många saker under denna period. Mina föräldrar ångrar idag att de inte tidigt erkände att jag var så olik mina syskon. Jag var den känsliga, lite tysta flickan, som nog hade behov av lite mer stöd och uppmärksamhet än mina syskon som det alltid var full fart på. Men mina föräldrar var rädda för att jag som adopterad inte skulle känna mig lika älskad som mina syskon, om jag inte behandlades likadant.

Jag har nu börjat teckna igen och drömmer om att utbilda mig till lärare med bild och matematik som mina ämnen. Jag tror att det kan vara en fördel att jag vet hur det är att ha särskilda behov.

Vi har återigen blivit den familj vi var när jag var barn. Vi kan vara oeniga om saker, men vi kan lyckligtvis se förbi det, skratta tillsammans och känna samhörighet. Och jag har lärt mig att bara öppen om mina känslor utan att det kommer ut som anklagelser.