Karen, 85, älskar att resa!
Karens hem skulle kunna beskrivas som en souvenirbutik. Men även om alla ytor är fyllda med färgglada reseminnen påminner rummen snarare om en utställning – över Karens omväxlande liv.
På utsidan av det lilla typiskt danska röda tegelhuset finns det ingenting som vittnar om vad som finns på insidan. Detta hem är som en skattkista med saker från främmande länder: papyrustryck från Egypten, akvarell på silke från Vietnam och träskulpturer från Kuba. Allt har tagits dit av husets ägare Karen Lund, 85 år.
– Jag har aldrig varit i Australien. Det bryr jag mig inte om, säger Karen medan hon går ner för den branta källartrappan för att visa ännu fler skatter.
Hon kommer aldrig att bekanta sig närmare med vad australierna har åstadkommit och de kommer att gå miste om hennes besök. För hon vill hellre besöka mer exotiska platser.
Tar med sig käppen
I höstas reste hon för första gången runt i Kroatien, men tidigare under åren har hon till exempel gjort 24 resor till Indien, 15 resor till Kina och 10 till Vietnam. Och inom det närmsta halvåret tänker hon åka till Portugal, Marocko, Kuba, Malaysia och Nepal.
Vad är det egentligen som driver Karen att göra så många resor?
– Jag älskar det. Det är underbart att komma iväg och möta nya människor och det finns inget bättre än att gå omkring på marknader och upptäcka roliga saker, säger Karen.
Ett nytt knä, en ny höft och det faktum att hon är född 1933 är ingenting som hindrar Karen. Men hon har alltid med sig sin käpp, som hon kallar sitt tredje ben, på resorna.
– Och jag beställer assistans på flygplatserna. För ibland behöver man ju transportera sig flera kilometrar från den ena änden av flygplatsen till den andra. Och det kan jag ju inte på egen hand.
Bra på att pruta
I årtionden skötte hon sitt jobb som lärare och skolpsykolog. Dessutom var hon fostermamma åt flera barn som hade fått en tuff start i livet. Men resorna har hon alltid skapat utrymme för.
Första gången hon reste utomlands var till Oslo. Det var sommaren som hon fyllde 14 år.
– Jag hade fått en brevvän som bodde på Københavnergade 14E, tredje dörren till vänster, berättar Karen, som har ett enastående minne för detaljer och resmål oavsett om det är 50 år eller 50 dagar sen.
Varje gång hon tar sig upp och ner från sin favoritsoffa för att hämta ett särskilt minne från hyllan kan hon berätta om när, var, hur och till vilket pris hon införskaffat saken.
– Jag har aldrig haft tur i kärlek eller spel, men jag är bra på att få valuta för mina pengar, säger hon och tillägger att hon prutar så mycket att eventuella reskamrater rodnar.
Kärleksfull fostermamma
Det här med män och kärlek har inte varit ett enkelt kapitel. Karen var över 30 när hon började ha nära relationer med män och ingen av dem var långvariga. Och det var svårt att få barn, vilket Karen väldigt gärna ville ha.
– Jag hade en fosterdotter som ville ha ett småsyskon och helst skulle det vara en som låg i min mage. Min läkare hjälpte mig med inseminering. Han gjorde tre försök och ville inte ha betalt på annat sätt än två flaskor konjak. En till honom själv och en till donatorn. Jag gissar att han behöll båda själv, säger Karen och ler.
Oavsett hur det hela gick till så misslyckades projektet och Karen tvingades ge upp drömmen om att bli biologisk mamma. Hon koncentrerade sig istället på att få sina fosterbarn på rätt köl. Att jobba i det allmännas tjänst gör ingen kvinna rik, men Karen har haft förmånen att kunna avyttra mark, ett sommarhus och ett litet jordbruk där hon hade bott i 18 år. Detta har gett henne tillräckligt med pengar för att kunna resa så mycket hon vill. Oftast reser hon ensam, men hon har skaffat många nya bekantskaper på resorna. Resan till Nepal som hon planerar att genomföra i mars ska hon göra med goda vänner.
– På resorna har jag alltid med mig små saker hemifrån, ballonger, småkakor, leksaker från secondhandbutiker. Man får en fantastisk kontakt med folk när man kan ge en ballong till ett litet barn som sitter i knät på sin mormor. Eller genom att ge några småkakor till ett barn som sitter vid vägkanten och säljer mat eller dryck som man inte riktigt vågar köpa.
Hur märkligt det än låter har hon aldrig övervikt i bagaget. När hon reser iväg är den stora röda väskan fylld med små presenter och på hemvägen är den späckad med sjalar, väskor, plånböcker, hattar och andra lokalt inhandlade varor. En del hamnar nere i källaren där alla förstagångsgäster får välja varsin sak.
– Jag har själv haft glädje av att köpa sakerna och på detta sätt kan jag glädja andra med dem. Och jag har också kunnat glädja de människor som jag har handlat av.
Enkel bakgrund
Karen kommer från enkla förhållanden och hon har fått kämpa för att ta sig fram i livet. Hon har blivit mobbad och utsatt för översittare för att hon har varit döv på ena örat och har nedsatt hörsel på det andra örat.
– Mina föräldrar gick mycket i kyrkan, men det var först när jag hade tagit studenten som folk började lyfta på hatten för min far.
Själv såg hon ingen anledning att skryta över sin studentmössa, men handlarens fru sa en gång till henne: ”Hela kvarteret är stolt över dig, Karen. Glöm inte det!”
Hennes pappa var liksom modern en kämpe och stöttade Karen när hon mot sin rektors inrådan ville utbilda sig till lärare.
Öppenheten för nya människor har hon fått med sig hemifrån. För även om familjen endast hade en liten tvårumslägenhet så var de alltid redo att bädda i soffan till människor som behövde hjälp.
– För 51 år sedan flyttade jag till Djursland på Jylland. Här- ifrån kommer en del av min mammas släkt.
Här har hennes fosterbarn haft sitt hem och hon har även tagit emot psykiskt sjuka och narkomaner i huset med alla reseminnen.
– Och här är mina tyger som jag är beroende av, fnissar Karen och öppnar dörren till ett rum i källaren som är fullproppat med vackra textiler från fjärran länder. Mellan resorna så syr och stickar hon samt läser och löser korsord. Frisörbesök däremot lägger hon inte tid på när hon är hemma.
– Jag brukar alltid leta upp en frisör när jag är ute och reser. Det är mycket trevligare, säger hon och visar en saxrörelse med fingrarna för att illustrera hur hon kommunicerar med frisören.
Av Helle Lyngbo
Svensk bearbetning: Lisa Södergren