Karen berättar om livet som döv mamma: ”Vår barn är inte våra tolkar”

Karen tillsammans med sin man Michael och sina barn Oscar,
Oskar har vuxit upp med sin mor, Karen, som är döv. Karen är gift med Michael som också är döv. Tillsammans har de döttrarna Marie och Astrid, som båda är hörande liksom Oskar. Dövheten är inte den största utmaningen för familjen, det är snarare omgivningens beteende.

Ibland tycker Oskar, 16, att det är lite tröttsamt med allt oväsen från de sju- och nioåriga systrarnas lek. Eller att föräldrarna borde hyssja på dem. Men det gör de sällan, eftersom båda är döva sedan födseln. Däremot märker de om Oskar spelar hög musik, för då vibrerar det.

– Men det gör du inte så ofta, eller gör du det? tecknar Karen Talks, 40 år, och ler.

– Jag kommer inte sitta här och berätta om jag har utnyttjat situationen, säger Oskar med både ord och teckenspråk och ser lite illmarig ut.

– Men visst kan det ibland ha sina fördelar att ni inte hör något, säger han med ord.

Om teckenspråkstolken, som hjälper till vid intervjun, översätter det sista kan vi inte avgöra... Men nog vet Karen och Michael att deras barn ibland driver med dem. Det har i alla fall hänt en och annan gång att Karen dammsugit en stund, bara för att sedan upptäcka att någon dragit ut kontakten ur väggen.

Liv, 3, lever med odiagnostiserad sjukdom

– Det finns tillfällen när vi har en fördel av att vara döva. Som när vi bjudit till barnkalas. Då har det hänt att tolken kommit och bett om en paus från allt oväsen. En bullernivå som vi har svårt att föreställa oss. Men man kan uppfatta mycket genom att se och känna. Till exempel när Marie spelar piano, säger Karen.

– Då lägger pappa sin hand på pianot och känner musiken, berättar Marie.

– Ja, jag älskar att se dig spela, säger Michael Olesen, 37.

Träffades på kurs

Michael och Karen träffades för elva år sedan på en ledarskapskurs. Karen, som vid den tidpunkten satt i styrelsen för Danske Døves Ungdomsforbund (DDU), var arrangör och Michael deltagare. Det var inte så att de blev tillsammans på kursen, poängterar Michael.

Livsvillkoren skiljer sig ju. Men grundvärderingarna är lyckligtvis desamma oavsett

– Men det föll sig så lyckligt att jag sedan skulle flytta till Köpenhamn och gå klart min lärarutbildning. Och där bodde Karen.

– Ja, jag är en riktig köpenhamnstös. Och när jag inte bott där så har det varit i London eller Australien eller… Vi flyttade runt mycket på grund av min fars arbete. Och så slutar det ändå med att jag förälskar mig i en inbiten jyllänning som dessutom lyckas dra med mig till en småstad i Jylland. Där hade jag lite betänkligheter, säger Karen, som i dag lever familjeliv i Hedensted.

Pappa Michael, som är döv, lyssnar gärna när dottern Marie spelar.
När Marie övar är pappa Michael gärna publik, även om han inte hör.

Hon blev mamma till Oskar som 24-åring, och han var ett önskat barn.

– Jag blev väldigt, väldigt glad. Jag hade inte tänkt så mycket kring mitt funktionshinder. Jag hade massor av döva vänner som bildat familj, och visste ju bara att teckenspråk skulle bli mina barns modersmål. Jag funderade inte så mycket kring om barnet skulle vara dövt eller hörande. Självklart innebär det en och annan utmaning att själv vara uppvuxen i dövvärlden och sedan behöva förhålla sig till ett hörande barn. Livsvillkoren skiljer sig ju. Men grundvärderingarna är lyckligtvis desamma oavsett.

Är han döv...?

– Jag minns att när jag kom körande med barnvagnen så frågade folk inte bara om det var en pojke eller flicka, utan också om babyn var döv eller hörande. När jag förklarade att Oskar var hörande så möttes jag ofta av svaret ”Puh! Det var bra!”Jag förstår att de menade väl, men jag blev alltid lite stött av det. För jag är också bra som jag är, säger Karen.

Hon och Oskars pappa gick skilda vägar när deras son var två år gammal. Sedan kom Michael in i bilden.

KBT hjälpte mot Evas tinnitus

– Jag hade inte tänkt så mycket kring det där med familj. Men Karen hade ju redan Oskar och sedan kom resten av sig själv. Jag oroade mig inte heller särskilt, inte över annat än sådant som alla nyblivna föräldrar gör. Men det är klart att vi får anstränga oss lite extra när det kommer till barnens skolgång och andra sammanhang kring dem.

– Vi har ju båda vuxit upp i dövvärlden och gått på dövskolor. Nu ska vi förhålla oss till institutioner och skolor i den hörande världen. Det är lika nytt för oss som för våra barn. Här är det vårt ansvar att se till att varken vi eller de kommer att känna sig utanför, säger Karen.

Blev tränare

Därför valde Michael också att kasta sig in i en gränsöverskridande utmaning när Astrids simgrupp behövde en tränare.

– Jag pratade med Karen och vi enades om att jag skulle erbjuda mig. Det fick en massa uppmärksamhet och kom också i tidningen. Jag hade naturligtvis en tolk med, och det intressanta var att det inte tog barnen mer än tio sekunder att förstå att det var mig de skulle titta på. Vuxna har alltid lite svårare med det. Det kan lätt bli lite ansträngt.

– Michael var även med i förskolans föräldrastyrelse, säger Karen och ler mot sin man.

Trebarnsmamman Karen, som är döv, tillsammans med dottern Astrid som hör okej tack vare hörapparat.
Astrid, som är yngst i familjen, är själv lätt hörselskadad, men med hörapparat på ena örat hör hon bra.

– När vi deltar i olika arrangemang så har vi alltid tolk med. Men vi ränner ju inte runt med tolk annars. Så det som kan bli lite knepigt är när det kommer till vardagligt småprat. Vissa är vänliga nog att skifta över till skrift när de förstår att vi är döva. Men det kommer alltid att finnas folk med beröringsskräck. Så är det bara.

– Jag tyckte faktiskt att det var lite pinsamt att ha er med i skolan när jag var yngre, bryter Oskar in.

– Jag kände att folk tittade på oss. Så tänker jag inte alls i dag. Ni är ju bara föräldrar, fortsätter han.

Lite provocerande

Michael konstaterar att han ibland kan känna sig lite utanför när han står på sidlinjen till barnens aktiviteter och ser andra föräldrar prata om något och ha kul ihop.

– Men vi är med i alla fall. Även när Marie har spelat på konserter. Hennes mimik och koncentration berättar lika mycket som musiken.

Karen och Michael har upplevt att de som en del av en språklig minoritetsgrupp (så ser de snarare på sig själva än som funktionshindrade) måste vara extra uppmärksamma på att det inte går ut över barnen i situationer där vuxna tar för givet att deras barn ska agera tolka för dem.

Jag har faktiskt spelat döv flera gånger för att jag inte har lust att vara tolk

– Så pratar de till oss genom barnen. Det tycker jag är lite provocerande, även om jag förstår att ingen gör det för att genera oss. Jag fattar bara inte att folk inte själva förstår att våra barn inte bör dras in i vuxensamtal eller vuxenbeslut. Så när det händer så stoppar vi dem.

– Jag har faktiskt spelat döv flera gånger för att jag inte har lust att vara tolk, säger Oskar.

Yvonnes dotter föddes döv: ”Gick in i en depression”

– Det ska du inte heller vara, om det inte är här hemma med kamrater, påpekar Karen.

– Men återigen, med barn är det lättare. De provar ofta att kommunicera med oss med gester före något annat.

– Förr var det dessvärre så att barn förväntades följa med och tolka för sina döva föräldrar eftersom det inte fanns samma möjlighet att få en teckenspråkstolk som i dag. De var med hos läkaren och på banken och fick tolka vid utvecklingssamtal i skolan. Fast det sistnämnda hade de kanske inget emot, säger Karen med ett leende.

– Men barn ska få lov att vara barn, och vi vuxna får reda ut saker på egen hand. Och det gäller för övrigt både hörande och döva.

Av Jannie Lykke Øberg

Översättning och bearbetning: Helena Schoug

Foto: Gregers Kirdorf

Mer inspirerande innehåll från allas.se: