Karin: Överraskningsfesten gick åt skogen – min make drog

Se introvertas guide: Så gör vi för att orka med fester under högtiderna

När min man Jens 50-årsdag närmade sig var det många i vår bekantskapskrets som undrade var festen skulle hållas. Det är lite som en oskriven regel att man firar jämna födelsedagar och jag frågade därför också min man om vi skulle boka den lokala krogen och ha en fest för honom.

Han svarade tydligt att han inte ville bli firad. Min man har alltid varit en introvert typ, men jag föreställde mig ändå en festlig kväll med familj och goda vänner.

Jag tyckte att det var synd om han inte skulle bli firad, och jag funderade länge på att ordna en överraskningsfest. Han ville ju inte ha någon fest, men samtidigt kändes det lite tråkigt att fylla 50 utan att bli firad. Så jag bestämde mig för att ordna en fest åt honom ändå.

För att underlätta beställde jag mat och dryck från en ­cateringfirma och bokade ­serveringspersonal så att vi verkligen kunde njuta och ­fokusera på våra gäster.

Jag lät trycka upp vackra inbjudningar och innan jag visste ordet av hade jag ­också bjudit in lite fler än bara de närmaste. Det var faktiskt svårt att välja bort folk när man ändå skulle ha fest. Jag hade bara tänkt ­bjuda de ­allra närmaste, ­cirka 20 personer, men det slutade med att jag skickade iväg 47 inbjudningar.

I all planering glömde jag tyvärr bort min mans ödmjuka önskan om att inte bli firad. I själva verket blev det nog så att jag ordnade en fest mer för mig själv än för min man.

Jag köpte en ny klänning och nya skor, och jag skulle också förbi frisören när dagen väl kom. Jag hade kommit överens med min mans sekreterare om att jag skulle ringa och säga att vi fått en vattenskada, så att han var tvungen att komma hem direkt. Sekreteraren skrev därför in påhittade möten i hans kalender.

Tänk om han inte blir glad för överraskningsfesten

Till slut kom dagen. Jag hade inte alls haft dåligt samvete över att hålla festen hemlig för Jens, men att ringa och ljuga för honom var ändå något helt annat. Jag tyckte inte om det, men jag gjorde mitt bästa för att han inte skulle ana något. Det var också därför jag hade lagt festen två veckor före hans ­riktiga födelsedag – och dessutom på en torsdag.

Jag ringde honom och påstod att vi hade fått en vattenskada. Han ställde massor av frågor. Var det exakt var, hur jag hade upptäckt det, vad jag hade gjort åt det och så vidare. Jag blev så rädd att han skulle ana något att jag snäste åt honom och med skarp röst bad honom skynda sig hem.

I efterhand inser jag att det nog inte var så taktiskt, men det tänkte jag inte på just då. Jag hade huset fullt med ­gäster och var förstås både stressad och förväntansfull.

Jag släckte lamporna och stod där i tystnaden och fnissade lite, medan jag hörde våra vänner viska som skolbarn. Magen knöt sig. Plötsligt, när jag såg strålkastarna från min mans bil, slog det mig: Tänk om han inte blir glad.

Jag försökte slå bort rädslan medan jag tystade ner folkmassan.

Han ville inte bli firad på sin födelsedag

Några minuter senare öppnades dörren. Min man ropade på mig. Jag ropade ”här inne!” från vardagsrummet där vi stod, och precis när han klev över tröskeln tändes ljuset och vi ropade alla ”surprise!”

Luften fylldes av skratt, skålar och hurra. Jens och jag fick ögonkontakt. Han såg inte glad ut. Tvärtom – han frös liksom till. Innan jag hann fram till honom hade han vänt om och lämnat rummet.

Jag ökade farten och sprang efter honom. Han hade gått genom matsalen och uppför trappan till övervåningen. Jag ropade på honom, men han ignorerade mig.

Han kom nerför trappan igen, såg mig i ögonen och sa:

– Jag sa ju att jag inte ville bli firad.

Sedan lämnade han huset. Han körde iväg i sin bil och kom inte hem förrän tre timmar senare.

Själv försökte jag hålla tillbaka tårarna. Jag ville ju bara göra honom glad. Som tur var skickade min kusin hem alla gästerna.

Jag klarade inte av att se dem i ögonen. Det var så ­pinsamt. Jag hade helt glömt att lyssna på min man och i stället fokuserat på mitt eget behov av att fira honom.

Sedan den festen har jag ­respekterat min mans önskan om sin födelsedag varje år...