Katarina: Jag var avundsjuk på min perfekta syster

Katarinavar avundsjuk på systern som hade allt

Lena var populär bland killarna – alla blev kära i henne. Sedan träffade hon den stora kärleken. Katarina var singel och undrade var hennes drömprins fanns.

Det är bara två år mellan mig och min syster Lena. Vi var de bästa vänner när vi växte upp.

Om hon inte hade någon kompis att leka med så lekte hon alltid med mig. Och om det var så att hon hade någon kompis hos sig, så fick jag alltid vara med.

Likadant var det åt andra hållet när det var jag som hade någon kompis hos mig.

Hon var den bästa syster man kunde ha. Jag bara älskade henne. Tills vi blev tonåringar i alla fall.

Då, i den åldern, blev jag avundsjuk på henne. För hon hade alltid så lätt att hitta pojkvänner. Det kändes som om varenda kille var kär i henne. Hon kunde få vem hon ville.

För mig däremot var det svårare. Varför vet jag inte, för vi var faktiskt rätt lika både till utseendet och sättet. Jo, Lena var väl något längre och något snyggare än jag och lite mer social än vad jag var.

Populär bland kompisarna och killarna

Ungdomen var en jobbig tid. Jag var alltid avundsjuk på Lena. Hon var så populär både bland kompisarna och killarna.

Jag fick alltid vara med, så på den biten kan jag inte klaga. Lena var fortfarande lika snäll mot mig och ville mitt bästa.

Åren gick och även jag träffade ett par pojkvänner, men det blev aldrig några längre förhållanden. De rann ut i sanden efter ett tag. Efter ett par månader ungefär.

Jag fick aldrig ett förhållande att hålla längre än ett halvår. Vet inte om det berodde på mig eller om jag hade otur.

Lena träffade Oskar och de var så där blixtförälskade som man bara blir i kärleksromaner. Det slog verkligen gnistor om dem och det gick inte att ta miste på att hon funnit sin drömman.

Oskar var den trevligaste kille man kunde hitta, så jag förstod att de var som gjorda för varandra. Mina föräldrar blev lika förtjusta i honom som alla andra. Nu var jag verkligen avundsjuk. Varför kunde jag inte hitta den rätte?! Vad gjorde jag för fel?

Självförtroendet sjönk

Efter något år flyttade Lena ihop med Oskar i en trevlig trerumslägenhet mitt inne i cent-rum. Sedan tog det inte lång tid förrän hon var gravid och väntade deras första barn.

Det blev en liten flicka som föddes en varm dag i maj. Det var precis som om allt Lena gjorde var perfekt. Hon var alltid den perfekta personen.

Mitt självförtroende sjönk alltmer. I mitt liv var inget perfekt. Jag var en tjej i 20-årsåldern vars kompisar hade stadiga förhållanden, medan jag själv var singel.

Dessutom var jag arbetslös. Singel och arbetslös. Hur kul låter det? Och vad skulle det bli av mig?

Tankarna var många och jag blev alltmer deppig och less på mig själv och livet.

När man är i den åldern tror man att det alltid kommer att vara så, men min lycka vände och jag fick mitt första jobb. Mycket tack vare min syster som pratade sig varm för mig inför en kollegas pappa som hade ett eget företag.

Jag fick träffa honom och en månad senare började jag på mitt nya jobb. Där trivdes jag verkligen bra och äntligen fick jag råd att flytta hemifrån.

Jag flyttade in i en liten etta i utkanten av stan. Det var så härligt att ha något eget. Nu kände jag lite mer livsglädje. Jag var nöjd med min lägenhet och med mitt jobb. Bara drömkillen saknades.

Mötte kärleken helt oväntat

En dag den våren frågade min kompis Katrin mig om jag ville följa med henne på en rundresa i USA. Hon hade en kusin där och han ville gärna följa med oss och visa oss allt som var värt att se.

Jag rådfrågade mina föräldrar och de tyckte att jag skulle följa med henne dit. Kul att jag ville ut och re sa och se världen. Dessutom var det tryggt att en amerikan tog hand om oss. Det kändes bra på alla sätt och vis.

Och så blev det dags att åka iväg. Flygresan var dryg, men till slut var vi framme i Chicago och där stod Katrins kusin Mark och väntade på oss. Han bodde i en stad ett par timmar söder om Chicago så vi åkte hem till hans familj och bodde där ett par nätter.

Sedan drog vi vidare söderut mot Memphis. Det var efter en härlig dag på Graceland som jag mötte kärleken. Allt var så oväntat.

Vi hade varit på rundvandring i Elvis hus och var alldeles Elvisfrälsta efteråt och hungriga. Vi stannade på ett av alla hamburgerställen där.

Därifrån såg vi ett köpcentrum och bestämde oss för att ta en snabbtitt där inne på jeans. Bäst vi gick där och tittade och pratade hörde vi några killar som pratade svenska. Vi blev naturligtvis nyfikna för det var de första svenskarna vi hade sett på resan.

Vi hejade på killarna och började prata med dem. De blev lika förvånade som vi. De hade inte förväntat sig att träffa svenskar därinne. Vi stod och pratade med dem en stund och frågade var de kom ifrån. När de berättade det började vi skratta.

Det visade sig att de var från samma stad som vi. Och när vi sedan frågade var de bodde trodde jag att de skojade. För den ena killen som hette Lars bodde på samma gata som jag, bara ett par trapphus från mig.

Tänk att jag aldrig sett honom. Och att jag var tvungen att resa till USA för att träffa en trevlig kille hemifrån. Han verkade så snäll och go och lite blyg.

Tyvärr hade vi inte tid att prata så mycket just då, för de skulle på en konsert. Vi sa hej då till varandra och Lars sa att vi kanske springer på varandra någon gång där hemma.

Hoppades springa på honom

Jag blev uppiggad av att ha träffat dem. Framför allt den där killen som hette Lars. Inte nog med att han verkade trevlig, han såg väldigt bra ut också.

Jag kände en pirrande känsla i kroppen bara jag tänkte på honom. Det var precis som om jag höll på att bli kär. Det var mer intensivt än vad jag någonsin tidigare känt.

Resan fortsatte söderut ner mot New Orleans. Mark hade så mycket att berätta och visa för oss och vi fick se massor. Det blev verkligen en resa för livet på många olika sätt.

De tre veckorna i USA gick fort och rätt vad det var så var vi tillbaka hemma i vardagen igen.

Jag tänkte mycket på Lars och hoppades att jag skulle se honom. Jag gjorde mig extra ärenden ut i området för att öka möjligheterna att springa på honom.

Det gjorde jag rätt i för det tog inte många dagar förrän jag träffade honom utanför huset. Han blev så glad över att se mig och han var nyfiken på hur jag hade haft det på resan. Och jag var ju nyfiken på hur han hade haft det.

Just då när vi träffades hade han inte tid att prata så mycket, men han bjöd in mig på middag ett par dagar senare. Det var en fredagskväll så då skulle vi få mycket tid att prata med varandra.

Jag var lite nervös inför middagen, men nervositeten släppte så snabbt jag kommit in. Vi hade ju något gemensamt att prata om och det var USA.

Därmed släppte alla hämningar och vi pratade och pratade den kvällen. Maten var god, men den hann bli kall innan vi började äta, fast det gjorde inget.

Det var en av de trevligaste kvällarna i mitt liv. Sedan den kvällen är det bara jag och Lars. Nu hade jag hittat mina drömmars man. Men tänk att jag var tvungen att åka till andra sidan Atlanten för att träffa honom.

Det har blivit många resor till USA sedan dess och vi har fortfarande lika mycket att prata om. Nu har vi en egen familj och barnen börjar bli stora. Vi har mycket god kontakt med min syster och hennes familj.

Katarina

Läs också: Sofia: Vid skilsmässan var min väninna inget stöd

Mer intressant innehåll hos allas.se: