Katarinas mamma dödades i terrorattacken i Bryssel

Katarina berättar om sorgen efter att hennes mamma dödats i en terrorattack.

Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren

Tidigt på morgonen de 22 mars 2016 vinkade Katarina Viktorsson av sin mamma Berit, som skulle flyga hem efter några dagars vistelse i Bryssel. Föga anade hon då att det var sista gången de sågs. Någon timme senare briserade två bomber på flygplatsen. Berit var ett av dödsoffren.

Helgen i Bryssel hade varit magisk. 61-åriga Berit Viktorsson hade flugit ner för att vara med på sin kusin Tinas 50-årsfest - och för att träffa barnbarnen och dottern Katarina, som nu bott i staden i nästan 20 år. Det var förstås inte första gången hon besökte sin dotter. Under åren hade hon trotsat sin enorma flygrädsla och kommit ner så ofta hon kunnat. Men den här gången var det framför allt festen, till vilken släktingar från när och fjärran skulle komma, som hon såg fram emot.

Tina var sedan årtionden etablerad i Bryssel och det var till henne som Katarina, 17 år och skoltrött, 2001 flyttade ner för att jobba som au pair. Ett år blev två som blev tre och sedan dess är hon kvar.

Hon nickar och ler åt minnet av det där hejdundrande partyt.

Smärtar än att tala om det som hände

– Vi var runt 150 personer och alla hade jätteroligt. Mamma älskade att dansa, men hon dansade alltid barfota. Så på festen åkte skorna av och hon dansade natten igenom, hon var så himla lycklig. Alla var glada och sa till varandra att ”vad skönt att för en gångs skull inte ses på en begravning”. Då anade ingen att de skulle ses igen bara en månad senare på mammas begravning…

Katarina och hennes mamma Berit Viktorsson som dödades i terrorattacken i Bryssel.

Katarina och hennes mamma Berit hade en nära relation.

Foto: Privat

Orden sjunker långsamt in. För Katarina känns det som igår. Att prata om mamma Berit smärtar, och hon lever fortfarande med ärren efter det ofattbara som hände. Deras relation var varm och innerlig, särskilt efter att Katarina själv blev mamma till två pojkar, Gabriel och Emmanuel.

Morgonen den 22 mars skulle Berit ta ett tidigt flyg hem till Sverige. Eftersom hon hade varit i Bryssel så många gånger kunde hon ta flygbussen själv; hon behövde ingen skjuts tyckte hon.

– Så jag hjälpte mamma att ladda ner boardingkortet och ställa in flygplansläge på telefonen. Hon var inte så tekniskt lagd, så jag ville underlätta för henne när hon kom fram till flygplatsen, där jag visste att hon ville printa ut sitt boardingpass. Vi kramades en sista gång och sedan gick hon, säger Katarina, som genast gick och la sig igen och somnade om.

Terrordåd i Bryssel

Halvnio väcktes hon av att telefonen ringde. Det var hennes man Yvan. Han frågade om hon hade pratat med sin mamma. Yrvaket svarade Katarina att ja, vi pratade ju i morse. Men inte efter det.

– Yvan förklarade att något hänt på flygplatsen, en mindre explosion. Det var säkert inget farligt, men han tyckte att jag borde ringa mamma och kolla att allt var okej. Jag ringde direkt, men fick inget svar. Men jag visste ju att jag hade satt hennes telefon på flygplansläge.

Hon provade att ringa igen samtidigt som hon satte på teven. På nyheterna talade man om en explosion på flygplatsen Zaventem och några skadade. Kort därefter rapporterades om ännu en explosion. Sedan smällde det i tunnelbanan. Klockan tio stod det klart att det rörde sig om en koordinerad terrorattack och hela Bryssel stängde ner. Yvan tog sig snabbt hem från jobbet. Tillsammans följde de nyhetsrapporteringen. Antalet skadade och döda ökade för varje timme.

Katarina var skakad och orolig, men var övertygad om att Berit inte hörde av sig för att hon var rädd och stressad. Kanske irrade hon omkring någonstans, paralyserad av chocken? För hur stor var sannolikheten att just hon skulle vara ett av offren?

Krossade rutor och vakter efter attentatet på flygplatsen Zaventem i Bryssel.

Flygplatsen Zaventem i Bryssel vid bombdådet 2016.

Foto: TT

Samtidigt malde skuldkänslorna. Om hon hade propsat på att köra Berit till flygplatsen så hade hon troligen anlänt vid en annan tidpunkt och inte hamnat mitt i kaoset.

På tisdagseftermiddagen hade de fortfarande inte fått någon kontakt och nu kom tankarna att något allvarligt måste ha hänt.

Var orolig men hade hoppet kvar

– Jag var såklart jätteorolig, men hoppades ändå. Det fanns ett krisnummer att ringa och i en sporthall upprättades en uppsamlingsplats. Vi försökte ta reda på om mammas namn fanns på någon lista, men jag ville inte tro att hon var skadad. Jag förträngde att hon faktiskt kunde ha varit just där en av bomberna detonerade… men när dödstalen bara steg orkade jag inte längre kolla på nyheterna, säger Katarina och berättar hur rastlösheten och ångesten vällde över henne. Hon klarade inte av att sitta hemma och vänta. Hon, maken och några vänner tog sig till svenska kyrkan i Bryssel för stöd och hjälp. Hon började desperat ringa runt till olika sjukhus, men eftersom telefonnätet var överbelastat var det lättare sagt än gjort.

Hon fick en stödperson från Röda Korset, men allt vara bara kaos inombords. Katarina har stora minnesluckor från de här dagarna. Hon gick på autopilot.

– Vi la ut en efterlysning på sociala medier. Många hörde av sig och sa att de sett en äldre kvinna som stämde in på beskrivningen. Men det visade sig vara fel. Fortfarande hade vi inga svar. Jag började förstå att det här inte skulle sluta bra, säger Katarina och försöker blinka bort några tårar i ögonvrån.

Att tala om det som hände rör upp alla känslor på nytt. Hon är långt ifrån läkt och lider av posttraumatiskt stressyndrom, som kan drabba även anhöriga till terroroffer. Hon har än i dag inte erbjudits samtalsstöd eller annat riktat stöd från den belgiska staten och kämpar varje dag med sorgen, sömnproblem, panikångest, smärta, koncentrationssvårigheter, hörselbortfall, minnesförlust och migränanfall; symptom som alla har kommit efter terrordådet.

Katarins trotsade obduktionsläkaren

När de tre sista överlevande offren, alla män, identifierats, förstod Katarina, genom uteslutningsmetoden, att Berit inte levde.

– De sista dagarna hoppades jag nästan att hon inte överlevt, för om hon hade gjort det så hade hon varit i så dåligt skick att hon aldrig hade blivit sig själv igen…

En kropp som man förmodade var Berit hittades, men hon behövde identifieras, och med hjälp av svensk polis, Berits tandläkare och hennes tandborste kunde DNA-identifieringen ske skyndsamt. Lördagen den 26 mars fick Katarina beskedet att det var hennes mamma och samma eftermiddag fick hon möjlighet att ta farväl på bårhuset. Med sig hade hon Yvan, Tina, Tinas dotter Astrid, Sebastian från Röda Korset och kyrkoherden Gudmund Erling från svenska kyrkan. Obduktionsläkaren berättade direkt vid ankomsten att Berit inte hade lidit. Troligen hade hon inte hunnit uppfatta vad som hände. Det fanns ingen rök i hennes lungor, vilket visar att döden varit ögonblicklig.

– Det var en lättnad att få veta. För jag hade funderat mycket på hur hennes sista sekunder i livet var, om hon kanske förstod, säger Katarina.

Obduktionsläkaren avrådde dock från att se Berit. Men för att förstå att det ofattbara verkligen hade hänt, ville Tina och Astrid gärna gå in - och då beslutade alla att gå in tillsammans.

Detta är Katarina Viktorsson

Ålder: 37 år.

Familj: sönerna Gabriel, 10 och Emmanuel, 9 år.

Bor: i Bryssel.

Katarina tystnar och låter blicken falla.

– Det var jättejobbigt att gå in där. Det var bara mammas underarmar och händer som var blottade. Armarna hade små splitterskador. I efterhand fick jag veta att dessa kroppsdelar var de enda som var någorlunda intakta. Jag höll hennes händer och kyrkoherden bad en bön för henne. Det var fint och fruktansvärt på samma gång.

Vid återkomsten till svenska kyrkan stod det press och väntade. Mia, Gudmunds fru, agerade gatekeeper och förklarade med skärpa att Katarina varken orkade eller ville tala med journalister.

Blommor och tända ljus utanför Berits hus.

Berit var omtyckt och många sörjde henne.

Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren

Dagarna som följde är som höljda i dimma. Katarina försökte hålla ihop för barnens skull, men i realiteten var hon en skugga av sig själv. När hon en dag vågade sig ut för att handla mat hörde hon skratt och golvades av insikten att här satt folk och skrattade som om inget hade hänt, medan hennes eget liv slagits i spillror. Det svartnade för ögonen och hon segnade ihop. Det var hennes första panikångestattack av många som skulle följa.

Men genom att sysselsätta sig med allt som behövde ordnas inför hemtransporten av Berit och begravningen lyckades hon mot alla odds hålla sig flytande.

Mamman var älskad och omtyckt av alla

Den 4 april hämtades Katarina på Bromma flygplats av sin storebror. På Blidö, där hon är uppvuxen, väntade den närmaste familjen. Då hade Berits kvarlevor redan anlänt. Begravningsceremonin hölls någon vecka senare i Blidö kyrka.

– Det var en råkall aprildag, men det blev en väldigt vacker begravning. Över 250 personer kom för att ta farväl. Släkt, vänner och gamla skolelever. Mamma var fritidspedagog och resurslärare och var oerhört älskad och omtyckt av alla, berättar Katarina, som tillsammans med sin svägerska sjöng Björn Skifs ”Håll mitt hjärta” tillägnad Berit.

Katarina Viktorsson lever fortfarande med sorgen och smärtan efter att förlorat sin mamma i terrorattacken i Bryssel 2016.

Katarina tryckte länge undan sin sorg och sina känslor.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Begravningen blev ett slags avslut. Men samtidigt början på en lång kamp för att få hjälp och stöd. Katarina reste efter begravningen hem till Bryssel och försökte hitta tillbaka till en vardag. Det gick så där. Det obearbetade traumat tärde på förhållandet och ledde till en separation från Yvan. Att må dåligt blev det nya normala.

– Jag tryckte undan min sorg och mina känslor och körde bara på. Det här var ju en extraordinär händelse så det var mycket korrespondens med belgiska myndigheter. Jag fick viss ekonomisk hjälp av en brottsofferfond för att kunna betala dyra telefonräkningar och annat kopplat till terrordådet. Min arbetsgivare, Advokatfirma Vinge, stöttade och hjälpte mig oerhört mycket. Men annars fick vi anhöriga inget stöd alls, konstaterar Katarina.

Att träffa andra terroroffer var som att komma hem.

På årsdagen av dådet upprättades en minnesplats i ett skogsparti utanför Bryssel för de 32 dödsoffren. Katarina fick träffa det belgiska kungaparet på en privat audiens och hon engagerade sig också i en organisation för anhöriga till terroroffren. Bland annat deltog hon i en presskonferens i januari 2018.

Se också: Eva var höggravid – då dog hennes man i hjärtstopp

4:32

Efter reklamen: Eva var småbarnsmamma och höggravid – då dog hennes man i hjärtstopp

(4:32)

– Att träffa andra, både direkta och indirekta terroroffer, var som att komma hem. Det gav mig kraft att fortsätta kämpa för våra rättigheter. Jag har gått hos psykologer, men ingen har varit specialiserad på just ptsd. Så i stället för att bli bättre, mådde jag ännu sämre. Det gav mig skuldkänslor eftersom det hade gått så pass lång tid. Var det mig det var fel på?

I dag mår hon bättre, men det går inte en dag utan att hon tänker på sin mamma.

– Den 22 mars 2016 utgör skiljelinjen mellan ett före och ett efter. Jag är inte samma Katarina som jag var innan attentatet och jag har fortfarande svårt att acceptera att terrorister dödade min mamma och gjorde mitt eget liv till en kamp.

Det här är PTSD, posttraumatiskt stressyndrom

· Exponering för en belastande händelse eller situation (kort- eller långvarig) av exceptionell hotande eller katastrofal natur som orsakar en svår stressreaktion.

· Ihållande minne eller återupplevande av den belastande händelsen såsom flashbacks, levande minnen, återkommande drömmer eller upplevelse av stress vid omständigheter eller händelser, som påminner om den belastande händelsen.

· Ett verkligt eller önskat undvikande av omständigheter som påminner om eller associerar till den belastande händelsen. Detta beteende skall inte ha funnits före händelsen.

· Något av följande måste finnas: - Oförmåga att minnas, partiellt eller totalt, några viktiga aspekter av förloppet av när den belastande händelsen inträffade. - Ihållande symtom på ökad psykologisk sensitivitet, som inte fanns före exponeringen och som visar sig enligt två av följande: sömnsvårigheter, irritabilitet eller utbrott av ilska, koncentrationssvårigheter, hypervigilans (vara på sin vakt, i spänd uppmärksamhet) och skrämselreaktioner.

· En behandling som har visat god effekt vid PTSD är en speciell form av kognitiv beteendeterapi: traumafokuserad KBT. Behandlingen innebär att få stöd i att långsamt närma sig de traumatiska minnena.

Relaterade artiklar

10 år sedan terrordådet på Utøya – de överlevande berättar

Drömmen blev en tragedi: Hanna försvann i vågorna på Hawaii