Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Kerstin: Min man klarade inte av att bli pensionär

25 okt, 2018 
Hemmets redaktion
Sven-Erik hade inga planer inför sin pension. Kerstin fasade för att de skulle vara hemma båda två. Skulle äktenskapet klara omställningen?
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

När jag gick i pension för tre år sedan njöt jag av all den frihet det innebar. Visst hade jag trivts på mitt jobb, men det hade aldrig varit allt i livet som min mans jobb var för honom.

Jobbet hade varit hans allt

För Sven-Erik hade jobbet varit det viktigaste. Det betydde mer för honom att vara ingenjör på en byggfirma än att vara pappa till tre barn.

Men nu skulle han gå i pension och jag oroade mig för hur det skulle gå när vi båda var hemma på dagarna.

Få nyhetsbrev från Allas – helt gratis!

Få nyhetsbrev med massor av tips på rolig läsning, spännande nyheter inom hälsa och relationer, goda recept och mycket mer till din e-post varje vecka. Nyhetsbrevet är helt gratis!

Jag hade inte tänkt ändra på mina rutiner. Två dagar i veckan hämtade jag barnbarnen. Vår och sommar tillbringade jag många timmar i vår stora trädgård, som jag älskade.

Jag gillade också att laga mat och baka, fika med väninnorna, gå på stickcafé och ta långpromenader i skogen. Mitt liv som pensionär var fullt av göromål och det trivdes jag med.

Men vad skulle Sven-Erik göra?

– Jag ser fram emot att fixa allt det där som jag aldrig har haft tid med, sa han utan att låta speciellt övertygad när jag frågade.

Annons

– Vad tänker du på då? sa jag.

Tja… Takrännorna behövde rensas. Han ville göra mer i trädgården. Också skulle det ju vara bra att få målat alla fönstren.

Kände mig bekymrad

Jag sa inget, men tänkte för mig själv att det knappast räckte för att fylla livet som pensionär.

Det bekymrade mig att Sven-Erik inte hade planerat vad han skulle göra.

Och det gjorde mig rädd att han skulle hänga efter mig hela tiden eftersom han inte hade något att syssla med.

Sven-Erik läste inte. Han hade aldrig sportat, ägt ett fiskespö eller haft en hobby.

Märkte att han ljög

Dagen när han skulle sluta på sin arbetsplats efter 38 år sa han vid frukosten att han gladde sig åt friheten som väntade. Jag märkte att han ljög, men det verkade inte som att han ville prata om det och det var förstås okej. Han skulle få vara i fred med sina tankar.

Vi hade lyckligtvis varit så förutseende att vi hade bokat en resa på två veckor till Malta precis efter hans pensionering.

Vi hade en härlig semester och fick också pratat en del om hur vi skulle ha det hemma när vi återvände till vår nya vardag.

Annons

Sven-Erik var riktigt optimistisk, men när han för tredje gången sa att nu skulle vi koppla av blev jag betänksam.

– Jag har ju en hel massa på gång som jag inte har tänkt sluta med, sa jag.

– Nej, nej det ska du inte heller, försäkrade han mig.

– Jag menar bara att nu kan vi äta lunch ihop varje dag. Och sova länge om vi har lust med det. Vi kan gå ut och dricka öl en onsdagkväll eller göra något annat vi känner för.

– Mmm, sa jag lite avvaktande.

Självklart ville jag göra saker med min man. Jag hoppades bara att han inte räknade med att jag skulle ställa upp hela tiden.

Så mycket ledig tid

Verkligheten kom i kapp Sven-Erik när vi kom hem från Malta. Precis som jag befarat hade han ingen aning om vad han skulle göra med all ledig tid.

Visst började han rensa takrännorna som han sagt, men han hade bara kommit halvvägs när han gav upp.

– Jag orkar inte mer i dag. Det springer inte ifrån mig. Jag fortsätter i morgon.

Ja, det där fick han ju själv bestämma. Jag hade fullt upp i trädgården så här i början på sommaren och allt växte så det knakade – inte minst ogräset. Jag ville snabbt ut igen efter vi hade ätit lunch.

Annons

– Fixar du köket? frågade jag och reste mig.

– Ja, ja. Det ordnar jag. Gå du ut, sa Sven-Erik beredvilligt.

Hjälpte till i trädgården

Två minuter senare stod han bakom mig i kökslandet.

– Vad är det som kommer upp där? frågade han och pekade på en av raderna.

– Persilja.

– Jaså, jag trodde att det var dill. Har vi inte någon dill i år?

– Jo, massor. Den har bara inte kommit upp än.

Han blev stående och tittade på medan jag arbetade.

– Om du inte har något att göra får du gärna ge mig ett handtag, sa jag till slut.

– Då får du visa mig vad jag ska göra.

Trädgården hade alltid varit min domän. Sven-Erik kunde inte se skillnad på en brännässla och en rädisa. Men jag var välvilligt inställd. Skulle vi få det här att fungera så måste vi ju hitta en rytm som passade oss båda.

Alltså lät jag honom rensa bort allt som inte såg ut som spirande persilja, medan jag själv gallrade salladen.

Klagade på ryggont

Efter en halv rad började han klaga.

– Det här får man ju ont i ryggen av, gnällde han.

Annons

– Då kanske du ska fortsätta med takrännorna i stället, svarade jag och försökte dölja min begynnande irritation.

Han reste sig och gick småmuttrande sin väg.

När jag en timme senare gick in för att göra en kopp kaffe satt han framför tv:n.

– Ska du sitta där när det är så fint väder? kunde jag inte låta bli att undra.

– Nää, det var bara…

Han stängde av tv:n, reste sig upp och såg lite generad ut.

– Vill du ha kaffe? frågade jag.

– Ja, tack.

Han följde efter mig ut i köket och började prata om allt mellan himmel och jord.

Kände mig smått desperat

Jag kände mig smått desperat. Jag var inte van att ha sällskap hela tiden. Jag brukade gå i mina egna tankar till jag själv sökte sällskap.

Jag orkade inte med att Sven-Erik ville prata hela tiden. Och jag stod inte ut med att han ständigt cirklade runt mig.

Men det skulle bli ännu värre. Det kommande två månaderna kände jag mig inträngd i ett hörn då Sven-Erik alltid ville bli sedd och hörd. Ofta slutade det med att jag fick fly hemifrån för att få lite lugn och ro.

Annons

Jag försökte bara stå ut. Jag försökte med vänliga ord och en uppsjö av förslag på vad han kunde göra. Lite hjälpte det väl.

Som en igel

Men han fortsatte att suga sig fast vid mig som en igel och det var inte långt ifrån att jag ville skrika och springa hemifrån.

– Han har en livskris, sa vår kloka dotter Klara, när jag beklagade mig för henne.

– Ja, men då får han väl söka hjälp, svarade jag.

– Det begriper han nog inte.

– Men varför ska jag ställa upp? Jag klarar snart inte av att vara i mitt eget hem längre.

Kände mig stressad

Klara kramade om mig och då gick det upp för mig hur olycklig jag var över hela situationen. Olycklig över att jag inte kunde hjälpa min man och stressad över att han hela tiden jagade mig. Jag började gråta.

Klara lät mig gråta ut och när det värsta var över såg hon mig allvarligt i ögonen.

– Säg till honom att han själv måste komma på vad han ska göra med sitt liv nu. Säg det lugnt och sansat. Du kan inte göra det åt honom. Han är pigg och frisk och inte lastgammal. Det finns mycket han kan hitta på. Men har han problem med att komma på vad ska han nog prata med en psykolog.

Annons

Vi log båda två. Att prata med en psykolog var nog det sista Sven-Erik skulle göra. Men bortsett från det hade Klara kommit med goda råd.

Måste göra något åt krisen

Samma kväll sa jag nästan ordagrant till Sven-Erik vad Klara sagt, utan att berätta att det kom från henne. Jag sa att jag inte klarade av att ha honom springande efter mig hela tiden.

– Du måste göra något åt den kris du befinner dig i. Annars kommer du att köra slut på mig – och på vårt äktenskap, sa jag allvarligt.

Han tittade bedrövat på mig och ryckte hjälplöst på axlarna.

– Men vad ska jag göra?

– Jag vet inte. Det är bara du själv som kan komma på det.

Två dagar senare åkte Sven- Erik till vår sommarstuga med sin storebror. Vad de gjorde där vet jag inte, men när Sven-Erik kom hem en vecka senare var han förändrad.

– Jag har äntligen förstått att jag måste hitta något meningsfullt att göra, sa han.

– Ja?

– Jag har ringt till Göran, John och Michael och frågat om de vill spela badminton.

Jag log och gav honom en klapp på handen.

– Vi börjar i morgon. Sedan ska jag nog hitta fler aktiviteter. Jag behöver lite tid bara.

– Ja och det ska du få. Bara du kommer i gång med något.

– Det gör jag. Förhoppningsvis ska vi vara med ett bra tag till och då ska vi väl ha det bra så länge vi hänger med, eller hur?

– Ja, svarade jag och gav min man en kyss.

Det blev starten på ett bra och aktivt pensionärsliv för oss båda två.

Kerstin

Husse Bengt med hunden Loffe
Loffe är Bengts stora stöd och glädje i livet. Kärleken mellan husse och hund är stark.
Annons