Kim bor i ett minihus: Många skulle må bra av att bo så här

Kim de Bruin bor i ett minihus.

Kim de Bruin flyttade från en lägenhet till ett hus på 24 kvadratmeter, som hon byggt själv.

Foto: Lasse Edwartz

Kim lämnade jobb och lägenhet – hon mådde inte bra i ekorrhjulet. Nu lever hon spartanskt i ett tiny house. Hållbarhet och gemenskap är viktigare än pengar.

På en villatomt i Grebbestad på Västkusten, fem mil söder om den norska gränsen, står ett 24 kvadratmeter litet hus på hjul – ett så kallat tiny house, eller mikrohus. På andra sidan om den vackra trädörren, som leder in till ett ombonat hem med högt i tak, bor Kim de Bruin, 53, med hundarna Tess och Tuva och katten Flisan. En trappa leder upp till ett sovloft, och under loftet finns ett litet badrum med mulltoalett.

3:03

Efter reklamen: Kim bor i ett minihus: Många skulle må bra av att bo så här

(3:03)

Här har Kim och djuren bott sedan mars förra året. Det började med att Kim köpte ett underrede, som är särskilt utformat för mikrohus. Sedan började hon bygga.

– Det var min exmake som fick mig att ta tag i hammaren, själv var jag fast i planeringsstadiet och hade svårt att komma igång på egen hand, berättar hon.

Se också: Så städar snabbt – trots att du bor lite större än Kim

Men när Kim väl kom igång, med hjälp av ritningar från ett mikrohus-företag, så tog det ett halvår innan boendet var klart.

– I mesta möjliga mån har jag försökt bygga miljövänligt, med en del begagnat material och ingen plast, som är vanligt att ha i exempelvis väggarna. Visst, huset håller inte värmen lika bra som en villa, men det andas! Och det är ju inte så mycket att värma upp.

Marita och Johns drömhus är bara 16 kvadratmeter stort

Men hur hamnade hon egentligen här? Innan Kim började sitt småhusliv bodde hon i bostadsrätt och arbetade som lärare. Det var när ”livet i ekorrhjulet” inte längre fungerade för Kim som hon bestämde sig för att styra sitt liv i en annan riktning.

Kände sig udda

Kim de Bruin växte upp med sin svenska mamma och holländska pappa på kusten utanför Amsterdam. Som barn var hon lillgammal, känslig och introvert men intelligent. Hon lekte sällan med andra flickor då hon inte förstod deras sociala regler, men umgicks gärna med djur.

När hon var 12 år flyttade familjen till Skee utanför Strömstad, för att slippa trångboddheten i Holland och för att få större tillgång till fri natur. Åtta år senare skilde sig föräldrarna, och Kim hamnade i en kris.

– Den kulturella skillnaden mellan Holland och Sverige var enorm. I Holland var man mer rak i kommunikationen, medan man i Sverige talade runt problemen. Jag hade svårt att känna igen mig i jämnåriga, kände mig udda och konstig och hamnade i ett utanförskap. Jag halkade känslomässigt snett kan man säga, berättar Kim.

Tidigt i livet fick Kim barn, och som 18-åring byggde hon sitt första hus tillsammans med barnets pappa. När förhållandet tog slut hamnade Kim i Grebbestad, där hon pluggade upp sina betyg på en träutbildning på Grebbestads Folkhögskola. Här träffade hon sin andra man, som hon fick ytterligare två barn tillsammans med.

Kim de Bruin utanför sitt tiny house

Än så länge står Kims minihus på en villatomt i Grebbestad.

Foto: Lasse Edwartz

Under den här tiden kämpade Kim med att försöka förstå vem hon var och vad hon skulle bli.

– Man måste ju platsa i samhället och jag insåg att utanförskapet inte var bra i längden. Jag försökte hitta min grej och påbörjade en utbildning till Waldorf-lärare i Göteborg men klappade ihop efter ungefär ett år år på grund av pendlingsavståndet i kombination med småbarnslivet, berättar hon.

Kim hamnade i en djup depression och åt antidepressiva mediciner under ett år, vilket kändes helt fel. När hon hade kommit på fötter igen slutade hon ta medicinerna, började studera till engelsk- och svensklärare och tog lärarexamen. Hon fick ett drömjobb på den lokala gymnasieskolan och pluggade även holländska vid sidan av för skojs skull.

För första gången i livet kände Kim att hon platsade i samhället. Hon var omtyckt bland eleverna och kände att hon hade hittat sin grej.

– Men den ständiga tröttheten och utmattningen bet mig i hasorna. Jag hade tre barn och tvivlade på min egen förmåga, för jag hade ju alltid varit dränerad på energi av att försöka lösa livspusslet.

Trött och sjuk

Sjukskrivningarna kom och gick. Kim försökte vila upp sig på sommarloven, men det räckte inte och hon blev till slut sjukskriven på heltid.

Efter 23 år tillsammans tog äktenskapet slut. Barnen hade flugit ut och när exmaken köpte ut Kim ur det gemensamma huset köpte hon en bostadsrätt för pengarna.

Plötsligt satt hon ensam i en lägenhet, utan fasta rutiner och människor omkring sig. Omställningen kom som ett slag i ansiktet. Kim var illa däran och bara låg hela dagarna. Hade det inte varit för hundarna hade hon inte kommit utanför dörren.

– Famijen, jobbet och studierna hade ju paradoxalt nog hållit mig på banan, jag föll ner i ett hål. Och jag upplevde att det inte fanns någon hjälp att få. Om man räknar ihop alla sjuksköterskor, läkare och annan vårdpersonal så har jag träffat cirka 90 personer under mina sjukskrivningsperioder. Men ingen kunde ge mig det jag hade behövt, säger Kim.

Kim tillsammans med hundarna

Kim myser tillsammans med hundarna Tess och Tuva.

Foto: Lasse Edwartz

Det Kim behövde var att få komma ut i naturen, skapa rutiner och kravlösa sociala sammanhang och att börja använda sin kropp, eftersom ”hjärnan hade tagit slut”, som hon beskriver det.

– Så det fick jag fixa själv, säger Kim och ler.

Tillsammans med en god vän kunde Kim diskutera saker som vad det betyder att vara människa. Ett annat sätt att se på tillvaron växte fram.

– Jag började förstå att man inte behöver tro på de tankar och värderingar man blivit serverad under uppväxten och av samhället, säger hon.

Inget offer

Kim köpte även en kurs i mindfulness där hon lärde sig vara i nuet och lyssna på sin kropp. I samma veva begärde hon att få en neuropsykiatrisk utredning, vilket ledde till en autismdiagnos.

– Jag förstod plötsligt varför jag varit så utmattad hela livet. Kvinnor med autism tycks bli bra på att maskera sina svårigheter, vilket stämmer väl in på mig.

För Kim är det en sorg att inte klara av allt hon vill. Utåt sett är hon välfungerande, men på insidan har hon känt självförakt, krav från samhället på hur man ”ska” vara och försökt spela ett spel för att passa in. Och precis som när hon var barn kan Kim fortfarande ha svårt att förstå människors sociala spel, dock har hon nu lärt sig hur man gör – även om socialt umgänge ofta dränerar henne på energi.

Att gå tillbaka till jobbet som lärare på heltid var inte ett alternativ. Och när det inte gick att bli rehabiliterad tillbaka till jobbet blev Kim utförsäkrad. När inkomsten försvann insåg Kim att hon måste byta spår, och hon startade ett eget företag – något som kräver både styrka och mod.

– När man blir inmålad i ett hörn får man antingen lägga sig ner och bli ett offer eller börja leta efter de möjligheter man ännu inte vet finns. Och jag var inte redo att bli ett offer, säger Kim.

Kim beskriver det som att hon blev så sjuk att hon blev frisk.

– När inget av det man gör för att passa in leder till förväntat resultat, så inser man att man inte kan ändra de yttre förutsättningarna för att uppnå lycka. Hur mycket jag än försökte ändra på min familj eller på mitt jobb, skaffade mig mer utbildning och fler prylar för att uppnå inre ro – som de flesta av oss nog strävar efter – så kom ändå de första stunderna av riktig lycka när jag inte försökte uppnå något.

En dag befann sig Kim i skogen med hundarna och kände att det kom som en liten pärla av lycka.

– Visst bröts känslan ganska direkt av negativa tankar, men de där små pärlorna blev fler och fler ju mer jag släppte taget om att jag måste vara någon. Problemen är inte borta, men nu kan jag tackla dem utan att mitt personliga värde blir omkullkastat. I det började min väg mot friskhet, säger hon.

Inte kosta skjortan

För att Kim skulle få mer tid till att lyssna på kroppen – och göra det kroppen vill och mår bra av i stället för vad den borde eller måste – startade hon alltså ett eget företag. I dag erbjuder hon olika tjänster som båtutflykter, vandringar, studiestöd och textproduktion. Dessutom arbetar hon som slöjdlärare en dag i veckan och som strandstädare vid behov.

Och för att klara sig på en markant lägre inkomst än när hon arbetade heltid sålde Kim sin bostadsrätt samt en stor del av sina ägodelar och byggde ett mikrohus för vinsten.

– Min exmake, som fortfarande är en mycket god vän, erbjöd mig att bygga huset på hans tomt, och jag får stå kvar tills jag hittar en permanent plats. Jag kan ta dricksvatten hos honom och har dragit in en elsladd från hans hus till mitt, berättar Kim.

Huset värms delvis upp med element, men genom att elda i kaminen håller Kim nere elförbrukningen. Totalt har Kim utgifter på cirka 6000 kronor per månad och i framtiden vill hon installera solceller och kanske sätta in en luftvärmepump.

Kim i sitt tin house.

Kim trivs med att bo spartanskt.

Foto: Lasse Edwartz

Det är ett spartanskt liv som passar Kim perfekt. Diskvatten tar hon ur en regntunna, avfallet från mulltoan komposterar hos i en väns latrinkompost. En gång i veckan bastar hon i områdets gemensamma bastu och hygienprodukter och tvättmedel har hon bytt ut mot biologiskt nedbrytbara alternativ.

– En stor del av min utmattning är nog egentligen inte personlig, utan snarare samhällelig. Som barn av det miljömedvetna 70-talet hade jag hopp om en bättre värld i framtiden. Men i stället har det ju blivit tvärtom, med skövlade skogar och utökad industrialism för att människan ska kunna köpa nya bilar, ny elektronik och färsk avokado året om. Det är en total egosnurr som gör så ont i mig.

Kim drömmer om att i framtiden ingå i en bogemenskap, med likasinnade som vill bo tillsammans i varsina småhus på samma plats. Kim ser framför sig en boendeform präglat av naturens villkor och ett cykliskt tänkande där man odlar tillsammans, samäger maskiner och verktyg, har ett gemensamt dusch- och tvättrum och lämnar så få fotavtryck på jordens yta som möjligt. På den platsen skulle hon gärna vilja åldras.

– I dag bor ju äldre ensamma i sina lägenheter med hemtjänst när de är jättegamla. Då sitter jag hellre i ett tiny house med flera små tiny houses i min omedelbara närhet med personer som jag kan prata och umgås med. Någon kanske kan handla åt mig, så kan jag berätta sagor för barnen, säger Kim.

– Livet ska inte behöva kosta skjortan för alla oss som inte vill eller kan ha höga löner. Jag tror att en stor del av befolkningen skulle må bra av att bo på det här sättet.

Kim de Bruin

Ålder: 53 år.

Bor: I ett mikrohus i Grebbestad.

Gör: Slöjdlärare, strandstädare, egenföretagare. Utbildad engelsk- och svensklärare.

Familj: Barnen Rikard, 31, Lukas, 26, och Mirja, 24, samt två barnbarn.

Framtidsplaner: Att leva i en bogemenskap med ett hållbart leverne, och att göra ett så litet klimatavtryck som möjligt.

Livsmotto: På mitt kylskåp har jag en bild som säger: ”En sak i taget – lita på vattnets väg”. Det handlar om att lita på att naturen vet vad den gör, att även om det tar stopp så hittar vattnet vägen förbi.

14 enkla saker att göra om du vill börja leva livet fullt ut

Ann flyttade ihop med sin exman och hans nya fru Inger