Kim var flickan som sprang från napalmbomberna

Napalmflickan idag
Många känner igen bilden på den nakna vietnamesiska flickan 
som gråtande springer från de brinnande napalmbomberna. Men vad hände sen? Kim Phuc överlevde med allvarliga brännskador 
över hela kroppen. I sin nya bok berättar hon om livet med ständig 
smärta, men också om vikten av fred och försoning.
Annons

Skräcken i den oskyldiga flickans ögon säger mer än tusen ord. AP-fotografen Nick Uts ikoniska pressbild från 1972 blev världskänd och har vunnit många priser, och nyhetsbilden kom att ändra många människors uppfattning om det pågående Vietnamkriget.

Men få vet hur bilden kom att påverka den nioåriga flickans framtida liv och hur hon utnyttjades av kommunistregimen som en symbol för kriget.

Namnet Kim Phuk betyder ”gyllene lycka” och just så beskriver Kim sin första barndomstid i byn Trang Bang, Sydvietnam. Föräldrarna var grisbönder.

– Mamma och pappa födde upp flera hundra grisar åt gången och när de blev gamla såldes de. Mamma brukade ha med sig grönsaker, kyckling och ris från sopprestaurangen i stan där hon jobbade, berättar Kim i ett exklusivt samtal.

Annons
Kim brändes av napalm och visar upp sin svårt brännskadade rygg.
Napalmen brände Kims hud svårt. Foto: Nick Ut

Jämfört med andra i omgivningen hade Kims familj det gott ställt. Eftersom barnen i byn inte hade några leksaker brukade Kim och hennes vänner tillverka prinsar och prinsessor av majskolvar och slott av bambustjälkar.

– Jag älskade att läsa böcker och barnsagor. Och jag minns att jag klättrade i träd och plockade goda guava-frukter.

Det låg en spänning i luften

Sina nio första år beskriver Kim som ljusa, trygga och kärleksfulla. Men så förändrades hela tillvaron och på grund av kriget fick hennes familj fly från sin by, Trang Bang.

– Först tog vi oss till ett tempel där flera familjer samlades. Där kände vi barn oss skyddade, och så länge vi inte såg soldater var vi inte rädda. Men det låg en spänning i luften, de vuxna förstod allvaret utanför templets väggar.

Skinnet brändes bort

Krigsoroligheterna var ett faktum och Kims familj försökte hålla sig så långt bort från infernot som möjligt. Den 8 juni 1972 är ett datum Kim aldrig glömmer. Det var dagen då den berömda bilden togs. Soldater hade uppmanat alla inne i templet att ta sig mot den närliggande vägen. De var inte längre säkra. Medan Kim sprang för sitt liv drabbade helvetet jorden.

– Jag såg hur ett flygplan närmade sig över oss. Planet åkte förbi och allt ljus försvann plötsligt från vägen. Flera bomber släpptes över vår by. Jag minns att jag tänkte att det inte var några vanliga bomber som gjorde hål i marken. De här bomberna liksom bara flöt runt på markytan.

Flyende vietnamesiska barn som blivit bombade med napalm.
Bilden på de flyende barnen i Vietnam med Kim i mitten har etsat sig fast på många människors näthinnor. Foto: Nick Ut

Bomberna bestod av napalm. Namnet kommer av två komponenter som gör konsistensen gele­aktig och trögflytande – naftenisk och palmitisk syra.

Napalm fastnar på allt det kommer i kontakt med. Dessutom bränner det upp allt, oavsett material, och blir 2 600 grader varmt.

Den här dagen gick napalmen över Kims by och brände upp allt i sin väg. Kim hamnade mitt i denna syra och lågorna jagade henne bakifrån.

De la mig bland de döda på bårhuset

Elden tog hennes kläder och när röken skingrade sig såg Kim två av sina bröder, ett par soldater, en journalist och en fotograf.

– Jag var desperat och skrek om och om igen: ”För varmt!” Mitt skinn ­hade bränts bort och hettan var outhärdlig. En reporter som såg min sönderbrända rygg, och såklart bara ville hjälpa, hällde vatten över min kropp. Men det sämsta man kunde göra när jag var täckt av napalm var att hälla vatten över mig, för återigen började jag brinna.

Kim svimmade efter attacken, men fotografen Nick Ut tog henne till barnsjukhuset i Saigon. Väl där trodde man att hon vad död och man lade henne bland andra döda på bårhuset. Samtidigt letade hennes mamma, pappa och syskon efter henne på stadens olika sjukhus.

– När de till slut fann mig bland de döda lyfte mamma upp min brända kropp i sin famn. Mamma har berättat för mig att en pojke intill mig hade fått svåra brännskador och eftersom ingen hade skött om hans sår hade maskar börjat äta på hans kött. Dessa maskar fanns även i mitt ansikte och var på väg in i mina organ som nu låg öppna utan skyddade muskler och hud.

Annons

Tvingades genomgå smärtsam behandling

Kim var inte död. Hon var medvetslös. Och när hon hörde sin mammas röst sögs hon upp ur sin medvetslöshet och rörde på sig, varpå hennes pappa ropade på läkare: ”Hon lever”!

Därefter togs Kim till ett sjukhus för brännskadade.

– Enligt läkarna verkade det som om jag skulle överleva. Gud var inte klar med mig, utbrister Kim.

Den 9-åriga lilla flickan förbereddes för den första operationen, som följdes av sexton till…

En brännskadad Kim Phuc som 22-åring.
47 år har gått sedan attacken. Här är Kim 22 år gammal. Foto: Privat

– Egentligen minns jag inte så mycket från den tiden förutom den enorma smärtan. Men en sak glömmer jag aldrig, de fruktansvärda brännskadebaden.

Läkarna hade förklarat för Kim att baden skulle göra hennes hy mera elastisk, öka hennes rörlighet och minska smärtan.

Det enda som lindrade var att slå på sig själv

– När sköterskorna kom in i rummet och ropade att det var dags för badet låtsades jag sova. Det var ren tortyr. När vattnet kom i kontakt med mina brännskador svimmade jag nästan eftersom värken blev outhärdlig. Det fanns inget morfin eller liknande som kunde dämpa smärtan som uppstod när de våldsamma strålarna i badet träffade mina oskyddade nervtrådar. Efter varje bad klippte man bort min döda hud. Än i dag minns jag dessa bad som helvetet på jorden, säger Kim.

Efter 40 dagar på sjukhuset kom Kim tillbaka till sin gamla by, som nu var totalförstörd. Förutom fattigdom fick Kim lära sig att stå ut med sin smärta.

– Jag grät och grät. Det enda som lindrade var att slå på sig själv.

Huden var stram och gjorde Kim orörlig.

– Ärren kliade och jag kunde inte svettas ut min kroppsvärme eftersom alla hårsäckar hade bränts bort.

Annons

Bitter och hatfylld

Åren gick och när hon blev tonåring kom frågor som handlade om utseendet.

– Jag tänkte att jag aldrig skulle få uppleva kärleken. Vem skulle vilja ha mig som var så ful? Jag såg inte ut som de andra flickorna och skulle aldrig se normal ut igen.

Kims mamma förberedde sin dotter på att hon nog aldrig skulle kunna skapa en familj. Kim var djupt olycklig och behövde slåss för sitt liv på flera olika plan.

Kim som brändes av napalm visar upp sin brännskadade arm.
Kim flyttade från Vietnam till Kuba för att kunna studera, men fick till sist politisk asyl i Kanada. Foto: TT

Drömmen var att bli läkare och flera gånger började hon studera. Men bilden på henne, den som Nick Ut hade tagit, kom att förfölja henne. Hon var ständigt övervakad av kommunistregimen och utnyttjades i propagandasyfte.

Vem skulle vilja ha mig som var så ful?

– Jag tvingades ställa upp i intervjuer, men det spelade ingen roll hur eller vad jag sa, allt var redan uppgjort i förväg. Jag förstod inte vad man gjorde med mig, men insåg att jag inte skulle kunna bli läkare som jag drömde om.

Kim beskriver hur hon åter blev ett offer. Hon blev bitter och fylldes med hat.

Annons

Mötte kärleken

Vändpunkten kom när Kim ett par år senare hittade en bibel på ett bibliotek. Efter en tid träffade hon en pastor och började gå i kyrkan. Hon blev kristen och kände för första gången sedan napalbombningen en frid i hjärtat.

– Men från den dagen sa mamma att jag inte längre var välkommen i familjen. Mina föräldrar och alla som växte upp i vår by hade alltid tillhört religionen Cao Dai. Jag betraktades som en avfälling.

Kim beskriver att från den dagen hon blev kristen började Gud öppna dörrar för henne.

Kim som brändes av napalm med sin man Toan.
Kim var rädd att maken Toan inte skulle tycka om henne om han såg hennes skador. Foto: Privat

Hon blev bland annat presenterad för Vietnams premiärminister. Hon berättade sin historia för honom och förklarade att hon var ständigt bevakad av kommunist­regimen. Han i sin tur hjälpte Kim till Havanna. Men även där förstördes hennes studier av regimens ständiga inblandning.

Trots allt Kim hade genomlidit kallades hon av sina studiekompisar för ”flickan som alltid ler”.

– På Kuba mötte jag Toan, en vänlig man från norra Vietnam med stort hjärta och kärlek till livet. Han fanns där för mig.

Första gången Toan friade till Kim sa hon nej. Han var inte kristen och han både rökte och drack. Men så började Kim be för Toan och försonades med tanken på att de skulle kunna bli ett par.

– Vi gifte oss och en övervakare gav oss tillåtelse att åka till Ryssland på smekmånad. Jag hade dolt mina ärr under kläder i många år och visade dem faktiskt inte för Toan förrän vi hade gift oss.

Brännskadade Kim Phuc håller sin nyfödde son Thomas.
Lyckan var stor när Kim fick sin förste son, Thomas. Foto: Privat

Kim var rädd att Toan inte skulle vilja ha henne med ärren.

– Jag är så tacksam över att han valde mig. När jag frågat honom vad han fastnade för har han sagt: ”Ditt leende”.

Kim sökte friheten och under bröllopsresan slogs hon av panik inför tanken på att återvända till ännu ett kommunistland.

För att ta sig tillbaka från Ryssland till Kuba behövde de byta plan i Kanada. Kim såg som enda utväg att inte gå på planet till Kuba under mellanlandningen.

Annons

I dag ser jag bilden som en mäktig gåva

Paret visste att de hade ögonen på sig, men lyckades fly.

– Min man visade tydligt att han inte var med på noterna, men när vi kommit in i Kanada kände jag mig för första gången som en fågel som släppts ut i det fria från sin bur.

Lever med ständig smärta

Kims föräldrar kom till Kanada några år efter att Kim och Toan kommit till rätta.

– Jag tror att mamma insåg Guds storhet och vi försonades! Båda mina föräldrar blev kristna och har fått uppleva flera mirakel. Pappa dog för två år sedan, men mamma bor med oss än i dag, vilket är fantastiskt.

1994 föddes Kims och Toans förste son, Thomas. Några år senare kom Stephen.

– Mamma hade sagt till mig som liten att min brända kropp nog inte skulle klara en graviditet. Lyckan var därför total dagen jag blev mamma.

Två unga kanadensisk-vietnamesiska män.
Kims söner Thomas och Stephen. Foto: Privat

I dag bor Kim med sin familj i Toronto. Hon är goodwillambassadör för Unesco och har under många år rest runt i världen för att föreläsa för och hjälpa barn som blivit utsatta under krig.

– I dag ser jag Nick Uts bild som en mäktig gåva.

Nick har följt Kims resa både som vän och som fotograf.

– Nu för tiden kallar vi honom ”Uncle Ut”. Jag har i efterhand tänkt på hur modig han var. Han var där mitt bland bombningarna.

Kim hanterar sin smärta genom att försöka distrahera sig, till exempel genom att ta en promenad eller prata med någon i telefonen. För fyra år sedan kom hon i kontakt med en doktor i Miami som ville testa så kallad fraktionerad ablativ laserterapi på henne.

– Det är ett koncentrerat ljus, strålning, som man värmer upp för att behandla brännskadorna. Jag har nu genomfört elva behandlingar och kan se vissa resultat, vilket är ett mirakel. Ärren bryr jag mig inte så mycket om, mitt fokus ligger på hur jag ska hantera smärtan.

Vill förmedla hopp

Kim Phuc vill att folk ska veta att hon känner glädje i dag. Därför har hon nu skrivit boken Napalmflickan (Libris förlag) där hon själv berättar vad som hände den där dagen 1972, och hur livet har sett ut sedan dess.

– Jag ville dela med mig och säga att den lilla flickan på bilden har funnit frid. Jag tror att det finns så många människor som behöver hjälp i olika svåra situationer och förhoppningsvis kan min historia och min kamp bli till välsignelse för andra.

Alla söker efter samma saker, nämligen frid och glädje

I dag drömmer Kim om att hennes läsare ska bli hjälpta av hennes öde.

– Jag vill ge dem hopp. Min stora dröm var länge att bli läkare, men den förändrades under åren. Att hjälpa andra har blivit min dröm i dag. Jag håller drömmen levande genom att förmedla hopp till andra. Att gå från bitterhet och negativitet till hopp och glädje. De flesta känner till flickan på bilden, men efter att ha läst boken kan man nu lära känna flickan på bilden.

Kim som brändes av napalm och fotografen Nick Ut som tog en bild av henne som barn.
Genom åren har Kim och fotografen Nick Ut byggt upp en fin vänskap. Foto: TT

Med kärlek, hopp och förlåtelse menar Kim att vår värld inte skulle se ut som den gör i dag.

– Man – du och jag – måste göra skillnad i dag. Ju mer jag reser och lär mig om alla människor jag möter i världen, lär jag mig en och samma sak från varje möte – alla behöver och söker efter exakt samma saker, nämligen frid och glädje. När jag är ute och talar brukar jag säga: ”Vi kan inte ändra historien, men med kärlek kan vi påverka framtiden”.

Vem är Phan Thi Kim Phuc?

Familj: Make och två vuxna söner.

Ålder: 56 år.

Gör: Föreläsare, författare och goodwill-ambassadör för Unesco.

Bor: I Toronto, Kanada.

Aktuell med: Boken Napalmflickan (Libris förlag).

Vad är napalm?

Napalm är en lättantändlig trögflytande vätska som är tillverkad av aluminumtvål och bensin.

Den brinnande vätskan fastnar som ett klister och den som blir träffad kan därför inte springa i från eldsvådan – den sitter kvar på kroppen.

Napalm användes mot civila och militära mål i Tyskland och Japan under andra världskriget. Under Vietnamkriget använde USA 373 000 ton napalm.

Källa: Wikipedia

Bokomslag på Kim Phucs bok Napalmflickan.
Foto: Libris förlag

Napalmflickan gavs ut på Libris förlag tidigare i år. Läs mer och köp här. (reklamlänk via Adtraction)

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

Annons

Laddar