Läsarberättelse: Att konfrontera problemet botade mina smärtor

Vitklädd, mörkhårig, kortklippt medelålders kvinna håller sig för magen.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Jag var arg på min far, och det berättade min kropp för mig. Detta enligt en kvinna som sade sig vara synsk. Hur det var med det låter jag vara osagt, men jag följde hennes råd.

När jag var fyra år försvann min pappa ur mitt liv, då han och mamma hade sina konflikter. Jag växte upp med två olika styvpappor, men de var inte så mycket mer än mammas pojkvänner. Jag avundades mina kompisar som hade närvarande pappor, som kunde fixa med deras cyklar eller se dem framträda i skolpjäsen.

Jag flyttade hemifrån och blev ihop med Allan. När jag var 24 fick vi tvillingar och jag hade så fullt upp att jag knappast hann sakna min främling till pappa.

För ett par år sedan började jag få svåra magsmärtor. Läkaren menade att det var tjocktarmskatarr och skrev ut medicin som skulle lindra. I perioder blev det lite bättre, men symptomen kom alltid tillbaka.

2019 släpade min väninna Katja med mig till en kvinna som sade sig vara synsk. Jag är egentligen mycket skeptisk till sådant, men jag bestämde mig för att följa med som en kul grej.

Jag svek min son under hans uppväxt

När Katja kom ut ur rummet efter sin halvtimme tecknade hon tummen ner till mig. Mina förväntningar var därför låga när det var min tur. Kvinnan bad mig lägga händerna på borden medan hon ”zoomade” in på mig. Först sa hon några saker som inte stämde, men sedan frågade hon om jag hade problem med magen. Jag nickade överraskat.

– Du är arg på din far, fortsatte hon, har han svikit dig? Jag skulle råda dig till att konfrontera honom, så kanske det onda försvinner.

Efter seansen var jag förvirrad, kanske var hon bara bra på att gissa. Men när jag dryftat saken med både Allan och Katja, så bestämde jag mig ändå för att söka upp min far.

Se också: 7 sätt att lindra magbesvär

Besök utan förvarning

Mamma var emot det hela, men jag stod på mig. Utan att ha förvarnat honom åkte jag och Allan till adressen som jag sökt upp. Det var en sträcka på nästan 20 mil, och Allan satt bakom ratten eftersom jag var så påverkad av situationen.

När vi kom fram såg vi en man som räfsade löv i trädgården. När han tittade upp förstod jag direkt att det var han. Jag bad Allan stanna i bilen och gick bort till honom. Plötsligt kände jag mig helt lugn.

Efter år av svek bröt jag kontakten

– Kan jag hjälpa dig med något? frågade han.

Jag svarade att jag var hans dotter, och då såg han helt förskräckt ut. Vi pratade bara helt kort, och han verkade mest oroad över att jag förväntade mig något av honom. Jag satte ord på de känslor och tankar som hans agerande väckt hos mig som mamma och vuxen, sedan gick jag tillbaka till bilen.

Detta är nu mer än ett år sedan och jag har därefter inte haft någon kontakt med honom. Jag har heller inte haft ont i magen. Kanske är det en ren tillfällighet, kanske inte, men jag tror på ett nära samspel mellan kropp och psyke.

Isabellas mamma var missbrukare: Många blundade