Krönika: Vad fan hände med respekten för gravida?
Innan jag blev gravid hade jag en föreställning om att gravida kvinnor fortfarande var en grupp i samhället som hade en viss status, vars påstådda gravidglow skapade en helig aura som gjorde att man fick grönt ljus överallt och liksom äntligen fick lov att surfa i gräddfilen. Här skulle dörrar hållas upp. Sittplatser erbjudas.
HAHAHA.
Det visade sig visst vara en illusion för god för att vara sann. Under min graviditet har jag blivit erbjuden att sitta TVÅ gånger.
Vanligare scenarion har varit följande:
Jag står på perrongen och väntar på tåget. På den enda bänken i sikte sitter tre män i övre medelåldern och manspreadar. Jag ställer mig nära, så nära att min gravidmage liksom stirrar på dem. En efter en tittar de upp lite förstrött. Vad händer? INGEN av dem lyfter på röven.
Jag kliver på ett fullt pendeltåg, ser en lucka där jag kanske kan stå och andas, och försöker med min stora magge åla mig förbi en man, som upprört ropar efter mig: Ey, vad håller du på med? Jag ser honom i ögonen, pekar på magen och frågar om det är okej att jag får ställa mig lite längre in? Han muttrar att det är okej.
Jag står på bussen på väg till sista besöket hos barnmorskan. Alla säten som vikta för såna som jag, äldre och funktionsvarierade är upptagna. Här sitter istället män och kvinnor som ser allt annat än skröpliga ut. Jag tittar vädjande på dem. Vad händer? INGEN av dem rör sig ur fläcken.
Jag kliver av tåget på perrongen i Köpenhamn med en stor resväska. Med panik i blicken ser jag mig omkring, kanske kan någon av herrarna ge en hjälpande hand. Vad händer? Nada.
”Graviditet är ingen sjukdom”
När jag skriver om detta på Facebook väller det in liknande historier från andra kvinnor; att ge sin sittplats till en gravid kvinna verkar snarare vara ett undantag än regel. Till och med har flera av dem fått höra ”Graviditet är ingen sjukdom”.
Samma dag läser jag på Twitter att höggravida journalisten Jonna Sima blivit utskälld av en man för att hon ”tagit” en av platserna avsedda för funktionsvarierade. Nej, huvaligen ”Graviditet är minsann inget handikapp” hejar vår kära moderata riksdagsledamot Lars Beckman på i ett Twitterinlägg.
Blir utskälld av äldre man för att jag sitter på handikapplats. Är höggravid. Vad är det för fel på folk? Det visas noll hänsyn till gravida i kollektivtrafiken, aldrig att någon erbjuder en plats. De enda som kan erbjuda hjälp är äldre kvinnor som själva fått barn. Skärpning!
— Jonna Sima Bank (@jonnasima) 2019 čakčamánnu 26
Räknas graviditet som handikapp i Stockholms lokaltrafik? Om inte, byt plats så att den som är funktionsnedsatt får platsen! #Aftonbladet https://t.co/RVbJqW8Rgo
— Lars Beckman (@beckmansasikter) 2019 čakčamánnu 26
Okej kära hela Gävleborgs personvalda Mr Mansplainer, jag föreslår då att du opererar in en kuvös i din kropp och låter en människa börja växa där, som trycker undan alla dina organ och får bäckenet att mjukna så till den grad att du ibland knappt kan röra dig utan att en genomträngande smärta skjuter genom hela kroppen. Addera en liter blod till kroppen som ska pumpas runt så att du blir andfådd och får hjärtklappning bara du reser dig upp och se hur kaxig du är. Just det, och så lite hemorrojder och sammandragningar på det.
Vad sägs om att visa lite gammal hederlig RESPEKT?!
Är medmänskligheten bortblåst?
Sedan 2015 har man i Stockholms lokaltrafik adderat klistermärken på gravida kvinnor vid de prioriterade platserna för att uppmuntra folk att lämna plats också till havande. Men det verkar vara väldigt svårt att ta in för vissa.
Har vi kommit till en punkt där gravida som vill sitta ned anses jobbiga eller kanske rentav svaga? Har vi kommit till en punkt där medmänskligheten är som bortblåst? Där viljan att underlätta för andra människor ersatts av jag, jag, jag? Där blicken riktas ner i en förbannad skärm istället för mot omvärldens behov?
I såna fall ber jag från djupet av mitt hjärta: tänk till lite, snälla, rara medmänniskor.