De lärde sig nya saker mitt i livet: ”Det är aldrig för sent”

Birthe och Katja som båda har tagit sig i kragen och insett att man kan lära sig nya saker även senare i livet.

Birthe lärde sig simma och Katja lärde sig köra bil – mitt i livet.

Foto: Hanne Loop

Många kvinnor i deras ålder tog tjuren vid hornen i ungdomens dagar. Men Katja, Birthe och Winnie har först nu lärt sig att köra bil, simma och att springa längre än till bussen. Här berättar de varför det dröjt så länge, och vad som driver dem att ta igen försummade kunskaper.

Katja: Körkortet har gett mig frihet

Katja Kjærgaard, 53, visar stolt upp sitt nytagna körkort. På fotot har håret växt ut till en fin frisyr sedan hon tappat allt i samband med en cellgiftsbehandling. Ett år innan hon mitt i livet tog det körkort som hon aldrig tog som ung, fick hon bröstcancer och opererades tre gånger.

Katja Kjærgaard tog körkort mitt i livet.

På grund av en traumatisk uppväxt har Katja alltid tvivlat på sig själv.

Foto: Hanne Loop

Sjukdomen, som hon nu är friskförklarad från, gav henne modet att sätta upp nya mål i livet. det första var att få känna friheten som det innebär att sätta sig i sin egen bil och köra vart hon ville, bland annat till dottern och svärsonen som bor långt ifrån Katjas hem i Köpenhamn.

– Jag har alltid varit själv med mina två döttrar och vi tog oss runt med buss. Vid ett tillfälle tog jag lektioner för en granne som var körskollärare. Men jag fick sluta på grund av ekonomin, och för att jag inte hade tid att läsa körkortsteorin med två små barn hemma och en hektisk vardag, minns hon.

Dåligt minne av cellgifterna

Strax efter att hon äntligen hade tagit körkort köpte Katja en liten bil. Den gav henne den ultimata friheten att kunna köra till sin nya arbetsplats och besöka en väninna på Falster. Men varför tog hon inte körkort som ung, som många andra?

– Jag hade en traumatisk uppväxt som ledde till att jag inte litade på min egen förmåga. Dessutom kämpade jag med flera problem, och att ta körkort stod inte direkt högst upp på att-göra-listan. Bara att börja en utbildning efter att ha hoppat av gymnasiet var en stor utmaning för mig. Sedan rullade livet bara på.

Skippa åldersnojan – se i vilken ålder du är bäst på vad!

Med cancern kom en önskan om att slutföra en gammal dröm som aldrig gått i uppfyllelse. Första steget var att använda försäkringspengarna som hon fått för sjukdomen till körkortsutbildningen och bilen.

– Jag ville göra något för mig själv, och det måste vara något jag visste att jag kunde lyckas med. Jag var en duktig elev som tränade hårt på teorin. Jag sökte ytterligare information på internet och skrev ner körlärarens alla instruktioner i en anteckningsbok, berättar Katja, som tog sitt körkort på första försöket efter bara 17 körlektioner.

– Vid den tiden hade jag ”cellgiftshjärna” och problem med minnet. Men trots att jag var nervös gick det bra. Första tiden med körkort tog jag omvägar till och från jobbet för att få mer rutin på körningen, säger Kajsa som även anmälde sig till en kurs för kvinnor som vill lära sig mer om sin bil.

En stark vilja

Som medelålders kvinna får man inte tro att man inte kan ta körkort vid 40, 50 eller 60 års ålder, menar Katja. Kanske kan någon inspireras av det driv hon själv besitter?

Med körkort kan Katja Kjærgaard från Danmark nu hälsa på sin dotter och sina väninnor.

Nu kan Katja enkelt hälsa på barn och väninnor som bor långt bort.

Foto: Hanne Loop

– Som 20-åring slutade jag röka, och samma starka vilja använde jag för att ta körkort. Man måste verkligen vilja något för att lyckas, så var det för mig. Sedan jag tagit körkort har jag också börjat sätta fler planer i verket. Till exempel vill jag gärna börja skriva, och så har jag börjat lära mig hur man investerar pengar och handlar med aktier. Det har jag velat göra länge, men inte vågat.

En kombination av bristande tilltro till sin egen förmåga och rädsla för att drabbas av jantelagen hindrade Katja från att göra det hon ville. Hon var rädd att bli dömd och bemötas med fördomar, men har lärt sig att folk sällan har åsikter om andra. Och körkortet har gett henne både erkännanden och positiva reaktioner.

– Nu finns det ingen återvändo. Jag har bestämt mig för att bara göra saker som gör mig lycklig och som vidgar mina vyer. Jag vill inte nedslås av motgångar, och jag hoppas att mina erfarenheter kan motivera andra att bara göra sådant som är viktigt för dem.

Birthe: Nu kan jag simma med mina barnbarn

Danska Birthe Christensen i simhallen, hon lärde sig simma mitt i livet.

Birthe kan nu fyra simtekniker och har precis lärt sig att dyka. Hela tiden utvecklar hon sina nya färdigheter.

Foto: Hanne Loop

Birthe Christensen, 65, växte upp på landet på Nordfalster i Danmark. När byns barn tog bussen till Vordingsborg för att lära sig simma stannade Birhe hemma. Hennes mamma hade sagt: ”Du kan ju drunkna om du inte kan simma.” Birthe blev både besviken och arg när hon såg kamraterna åka iväg utan henne. Men hon var van vid stränga regler hemifrån, och inte heller hennes systrar fick ta simlektioner.

– Som sjuksköterskeelev var jag ofta i simhallen med mina vänner. Jag minns det inte som ett problem att jag inte kunde simma, utan höll mig bara på den grunda delen i bassängen, berättar Birthe.

Genom åren har hon dock längtat efter att kunna simma.

– Jag anmälde mig till en kurs mot vattenrädsla. Det gick egentligen bra, men jag lärde mig aldrig att simma. Vid kursavslutningen tvingades jag hoppa ner i vattnet från tre meters höjd, trots att jag inte kunde simma. Den gränsöverskridande upplevelsen avskräckte mig länge från att träna vidare.

Se också: Birgitta gjorde en könskorrigering vid 83 års ålder

Under flera år undvek Birthe simningen. Att hon ville göra ett nytt försök berodde på hennes fyra barnbarn. De älskar att åka till simhallen, och det sista Birthe ville var att sitta på bassängkanten som passiv åskådare. Därför anmälde hon sig till en kurs för att vänja sig vid vatten.

– Vi var sex vuxna som började första lektionen i barnbassängen där vi kunde bottna. Vi lärde oss att flyta, hålla balansen stående på en madrass och att doppa huvudet under vattnet. Därefter rullade det på och jag lärde mig fyra simtekniker och simmade på djupt vatten efter ett halvår.

Känner sig trygg

När Birthe tänker tillbaka var det särskilt gemenskapen och stöttningen från kurskamraterna hon minns och fann trygghet i. Och förtroendet för instruktören som fick henne att våga mer. Därför vill hon uppmana andra medelålders kvinnor som inte kan simma att gå med i en grupp där man kan hjälpas åt.

Danska Birthe Christensen i simhallen, hon lärde sig simma mitt i livet.

600 meter i veckan blir det när Birthe motionssimmar.

Foto: Hanne Loop

– I dag simmar jag fortfarande och gör det för att motionera. Jag simmar 600 meter i veckan och försöker hela tiden utveckla det jag redan kan. Jag kan fortfarande känna rädsla på de djupa delarna, men då använder jag den mentala träning jag lärt mig och blir av med oron. Jag har lärt mig att ta en paus om jag blir trött eller får kramp. Det är viktigt att underhålla simningen utan för långa uppehåll emellan.

Winnie: Det är viktigt att sätta upp ett mål

Winnie Fejerskov Jørgensen tog tag i en gammal dröm om att börja löpträna.

Förut sprang Winnie bara till bussen. Nu är det andra bullar, med träning över stock och sten och uppför branta backar.

Foto: Hanne Loop

Winnie Fejerskov Jørgensen, 47, hade aldrig tränat löpning när hon en nyårsafton för två år sedan fattade ett beslut. Tillsammans med en väninna skulle hon börja löpträna för att kunna springa det en mil långa loppet Royal Run i Köpenhamn.

– Flera gånger genom åren har jag försökt börja springa. Men det var så jobbigt att jag snabbt blev för trött och gav upp. Men nu skulle det bli av! Mina tre barn hade blivit så pass stora att jag kunde tillåta mig att ta tid för mig själv. Och så ville jag komma i form, berättar Winnie som tidigare tränade yoga och sjöng i kör.

Winnie och hennes väninna började med att springa i skogen. Det gör de fortfarande, men de har också gått med i en löparklubb där de varje torsdag tränar löpning och styrka i grupp.

– Löpning är ett skönt sätt att motionera på i vardagen. Så länge jag har mina löparskor med mig i bilen kan jag stanna till var som helst och ta en tur, säger Winnie som nu tränar inför ett halvmaraton på Bornholm.

Bättre och bättre

Att sätta upp ett mål att förhålla sig till är viktigt. Det handlar om att bevisa för sig själv att man kan, och att inte ge upp.

– Att jag tidigare misslyckades med löpningen berodde på att jag inte var redo, och att löpning inte passade in i mitt liv just då. Det låg för nära till hands att hoppa av och välja en lätt utväg. Samma sak var det när jag flera gånger, förgäves, försökte sluta röka. Det tog flera försök innan jag lyckades.

Winnie Fejerskov Jørgensen tog tag i en gammal dröm om att börja löpträna.

I början tyckte Winnie att det var tungt och jobbigt att springa. I dag springer hon drygt tre mil i veckan.

Foto: Hanne Loop

”Varför gör jag det här mot mig själv?” var det första nybörjaren Winnie tänkte, joggades på skogsstigarna. Det var hemskt att släpa sig fram och tempot var milt sagt deprimerande, säger hon.

– Överraskande nog blev vi bättre och bättre för varje vecka som gick. På klubben lärde vi oss några tekniker som fick oss att springa snabbare, och vi blev kompisar med de andra löparna. I dag springer jag 3–3,5 mil i veckan och styrketränar för att undvika skador.

Winnie menar att alla kan lära sig springa, och att det aldrig är för sent att börja.

– Jag får lugn och ro i kropp och själ när jag i ur och skur springer i naturen och andas in den friska luften. Och har man en utmaning framför sig, som exempelvis ett jobbigt samtal, är det skönt att samla tankarna under en löprunda.

Översättning: Elin Samuelsson

Pia, 52, skolade om sig till polis: ”Det var en helt ny värld”

Gunnel, 58, sa upp sig och började plugga till sjuksköterska