Anette: Min mans barndom kom ikapp honom
John och jag träffades på jobbet. Han var läkare och jag var sjuksköterska. Efter ett år tillsammans flyttade vi ihop, och jag trodde att jag hade dragit högvinsten. Då hade det hänt några gånger att John tappat humöret, men det hade aldrig gått ut över mig. Men nu blev det annorlunda.
Ju mer tid vi tillbringade tillsammans, desto mer såg jag en mörkare sida hos honom. Minsta sak kunde göra honom arg och vårt förhållande blev allt mer ansträngt. Inte blev det enklare av att detta var något vi inte kunde prata om. Vid de tillfällen då jag försökte, ledde det bara till nya utbrott och anklagelser om att jag överreagerade.
Efter ett par år var jag redo att lämna John. Vi hade pratat om att gifta oss och bilda familj, men hans humör var inget jag förknippade med en ömsint familjefars.
John hade varken velat se allvaret eller sin egen roll i våra problem, men när han förstod att jag var beredd att packa mina saker fick det honom att ta itu med problemet.
Ett par veckor senare hade han sin första tid hos psykologen och redan den gången hände något. John blev tårögd när han berättade om det för mig efteråt. Hans far var en ansedd läkare, och John hade alltid idoliserat honom.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Psykologen fick John att prata om barndomen och för henne berättade han att fadern tagit till handgripliga metoder för att uppfostra honom. Trots att John erkänt att det handlat om smisk och slag hade han försökt att förminska det hela. Då hade psykologen sagt något som han inte kunde skygga ifrån.
– Om du som läkare fick en patient som uppvisade samma märken på kroppen som du själv hade som barn, vad hade du gjort då? Hade du inte varit skyldig att anmäla det?
Insikten om att fadern hade varit en barnmisshandlare var något som skakade Johns världsbild. I stället för att möta sanningen hade han målat upp en bild av fadern som felfri. Men inom honom hade vreden vuxit och fått utlopp genom raseriutbrott.
Det som följde blev en påfrestande tid för John där han bearbetade sitt trauma. Hans humör blev jämnare och i takt med att såren läkte blev han mer harmonisk.
Han valde dock att inte konfrontera sin far, som vid det laget hade en sviktande hälsa. Men terapin räddade vårt förhållande. Nu klarar John av att vara den sortens äkta man och pappa som han vill vara – och som vi alla mår bra av.