Läsarberättelse: De tålde inte att jag gick ner i vikt

Kvinna ser glad ut efter ett träningspass
Anna blev tvungen att gå ner i vikt, men väninnorna kunde inte glädjas med henne när hon 
lyckades.

När min underbara dotter Alma föddes hade jag svårt att bli av med alla de 20 kilon som jag lagt på mig under graviditeten.

Under föräldraledigheten blev det ännu värre, jag älskade att baka och varje dag när min man kom hem doftade huset av nybakat. Hallongrottor, kanelbullar och chokladkakor … och det var nog jag som åt det mesta.

Vi hade dessutom nyligen flyttat till en ny stad och det var min mans tur att satsa på karriären, så jag blev hemma länge och hade lite svårt att skaffa nya vänner.

Jag försökte att gå ner i vikt och gjorde några halvhjärtade ansträngningar att byta bullar mot morötter, men det gick inte så värst bra. I stället undvek jag vågen.

Annons

Vägde mer än 100 kilo

En morgon tog jag mod till mig, ställde mig på den digitala vågen och skräcksiffran 111,8 blinkade mot mig! Nu fick det verkligen vara nog!

Nästa dag anmälde jag mig till en viktklubb som fanns i staden. Det kändes först lite pinsamt men jag kände värmen från två kvinnor, Lena och Charlotte, som varit medlemmar en tid. Vi utbytte genast telefonnummer och bestämde att vi skulle ses för en powerwalk följande dag.

Nu följde en riktigt härlig tid. Mitt behov av att tröstäta försvann, jag hade två nya fantastiska väninnor och snart var jag nere under tresiffrigt! Jag ringde överlycklig till Charlotte och berättade att jag skulle nå detta första mål.

– Hurra! Nu blir det fest på viktklubben på onsdag, jublade jag.

Annons

– Så kul för dig, svarade Charlotte. Jag tyckte nog att hon lät lite avmätt.

Min känsla var riktig. Det visade sig att Charlotte och Lena bestämt att de skulle sluta gå till viktklubben och i stället gå hem till varandra och väga sig, för att spara pengar.

Hur svårt kan det vara att skapa en miniklubb, menade de? Jag var lite tveksam, jag hade haft god hjälp av viktklubben, men ville inte säga nej till mina nya väninnor.

Började fuska

Den nya miniklubben hade betydligt generösare regler. Och vågen kom aldrig fram. Lena började första mötet med att skrattande säga:

– Jag har redan vägt mig i dag och vågen vägrar att samarbeta …

Och vi pratade aldrig om hälsa på våra möten, men däremot bjöds det på både rödvin och chips. En dag doftade det kanelbullar när vi kom hem till Charlotte.

Annons

– Jag blev så sugen, förklarade hon enkelt.

Mitt förslag om att gå en runda runt sjön innan vi njöt av bullarna röstades ner – de var ju som godast nu!

Drabbades av högt blodsocker

Det värsta var att de dåliga vanorna följde med mig hem och snart var jag uppe i samma vikt – och lite till. 112,5 kg till mina 167 cm.

Men så kom väckarklockan. Jag var hos gynekologen för att få p-piller, då läkaren hade ett allvarligt samtal med mig.

– Ditt blodsocker är förhöjt och om du inte lägger om din livsstil så riskerar du att bli insulinresistent.

– Har jag blivit sockersjuk? frågade jag chockad.

Läkaren förklarade att ännu behövde jag inte några mediciner, men om jag inte gjorde en drastisk livsstilsförändring skulle jag antagligen snart behöva både tabletter och sprutor.

Det var den sparken i baken jag behövde!

Jag gick tillbaka till de sunda vanorna jag haft och när jag kommit ner lite i vikt började jag spela innebandy.

Vänskapen försvann

Vikten kanske inte rasade, men sakta och säkert närmade jag mig min målvikt på 69 kg. Ju fler kilo jag tappade, desto kallare blev Charlotte och Lena.

Jag höll ut ett tag och skålade i vatten till deras rödvin, allt medan de antydde att jag blivit en hälsofanatiker. Vår vänskap gled ut i sanden.

Men i innebandyklubben fick jag nya goda vänner.

Efter sista träningen för den här säsongen ska vi alla ut och fira, oavsett hur vi hamnar i turneringen. Det ser jag fram emot!

/Anna

Foto: Unsplash (Obs! Bilden är arrangerad) 

Mer inspirerande innehåll från allas.se: