Läsarberättelse: Den bästa jultraditionen
Vår familj hade många jultraditioner när jag växte upp på 1960-talet. Vi handlade julklappar tillsammans och därefter åt vi lunch på en restaurang i den äldre delen av staden. Det var något vi gjorde med familjen, mor- och farföräldrar, barn och barnbarn.
Vi brukade också baka tillsammans hos farmor och farfar. Köket i deras hus liknade ett slagfält när vi var i gång. 20 personer kämpade om allt från grytor till plats på köksbordet. Det var också här som vi brukade fira julafton. Då räckte julgranen till taket och vi åt julmat tills vi rullade fram.
Ändå kändes det inte riktigt som jul förrän vi efter dansen kring granen satte oss i vardagsrummet. Där serverades kaffe, läsk och den fantastiska julkakan som farmor brukade baka. Den doftade choklad, vanilj, muskot och kanel och hade levande ljus på toppen. Den såg nästan ut som en fyr i mörkret.
Bäst av allt var ändå det som inte syntes på ytan; grädden, sylten och nougaten. Och även om julklapparna låg under granen så kastade vi barn oss över farmors magnifika kaka. Svärdöttrarna frågade alltid efter receptet, men farmor sa alltid att receptet var ett arv från hennes mamma som ärvt det från sin svärmor. Receptet var gammalt – och hemligt.
Var hade farmor gömt receptet?
Åren gick och jag fick själv man och barn. De fick lyckligtvis smaka min farmors julkaka innan hon dog. Mitt i sorgen över att ha förlorat min älskade farmor funderade jag på var hon hade gömt sitt recept. Hon hade ju lovat att jag skulle få ärva hennes receptsamling. Det var en liten svart anteckningsbok, välläst med vågiga sidor med en doft från en annan tid.
Vi röjde upp i farmor och farfars hus, delade upp sakerna vi ville behålla och skänkte bort resten. Jag fick ärva mina farföräldrars skrivbord. Det var ett gammalt och tungt skrivbord av mahogny som doftade svagt av farfars piptobak. Receptsamlingen kunde jag inte hitta. Hade farmor tagit med sig den till den himmel som hon trodde på?
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Numera turades vi om i vår stora familj att bjuda in till julfirande. I början saknade vi farmors kaka och jag kunde nästan känna doften av kryddorna när jag tänkte på den. Efterhand slutade vi tänka på farmors kaka. De äldsta gick bort, våra barn fick färre barn än vi hade fått och vi blev färre runt bordet. Julfirandet blev mindre och mindre och förra julen firade vi hemma hos min dotter.
Några år tidigare hade vi gett henne farmor och farfars gamla skrivbord. Vi skulle flytta till en mindre bostad och hade inte plats längre.
Vi åkte alltså hem till min dotter och hennes familj. Med oss hade vi våra två andra vuxna barn, deras fruar och fyra barnbarn.
Jultraditionen lyckades magiskt hitta tillbaka
På julafton åt vi det traditionella julbordet och efteråt dukade vi upp till kaffe i vardagsrummet. Vi hade suttit och beundrat julgranen en stund när min man – som alltid klädde ut sig till tomte och skötte julklappsutdelningen – reste sig för att ta på sig tomtedräkten.
– Nu går jag och hämtar kakan, sa min dotter plötsligt och tittade på mig med en blick som såg finurlig ut.
Hon gick ut i köket och kom tillbaka med farmors kaka på ett silverfat. Det var verkligen farmors kaka. Jag tvivlade inte en sekund. Doften, formen och så ett levande ljus på toppen. Jag var hänförd.
Det var ett magiskt ögonblick och det kändes som om mina farföräldrar var med i rummet. Vi åt med andakt och barnbarnen som mindes farmor jublade. Jag frågade min dotter hur hon hade kommit över receptet, men hon bara log och svarade inte. Besynnerligt.
När berget av julklappar hade avverkats fick jag en klapp från min dotter. Den var vackert inslagen och innehöll farmors lilla, svarta anteckningsbok med alla recept. Min dotter hade hittat den i ett lönnfack i det gamla skrivbordet. Jag såg på henne med tårar i ögonen och hon såg också rörd ut.
Nu är det snart jul igen. Denna gång firar vi hos mig och jag ska baka farmors julkaka. Receptet är fortfarande en hemlighet – nu mellan mig och min dotter.