Läsarberättelse: Det enda som betydde något var prestation

Ung tjej på hästryggen
Som barn fick jag bara uppmärksamhet när jag lyckats bra i skolan eller vann ryttartävlingar. Jag trodde det var kärlek. Inte förrän jag blev vuxen förstod jag bättre.
Annons

Jag växte upp i ett fint hus i utkanten av Växjö. Mina föräldrar var kanske inte rika, men hade det gott ställt. Båda jobbade på samma bank och mamma blev så småningom chef, vilket innebar att hon också blev chef över pappa. Det var hon även hemma.

Annons

Förväntningarna på mig, som var ensambarn, var stora. Att ha en talangfull dotter gav dem ännu högre status.

Mamma styrde mina fritidsaktiviteter med järnhand. Jag spelade tennis och piano och dessutom var två timmar varje dag avsatta till läxläsning. Ingen hjälpte mig med läxorna – det var upp till mig själv att bevisa att jag dög. Kraven var extremt höga.

Annons

När jag misslyckades med ett matteprov försökte jag dölja det för mamma, men det kröp fram förstås. Den blicken hon gav mig var full av förakt och avsky. Jag kände mig så liten och obetydlig. Och då bestod mitt misslyckande i att jag ”bara” var näst bäst i klassen.

Kanske borde jag ha gjort uppror, men jag var ett ensamt barn som bara ville ha min mors och fars uppmärksamhet. Jag trodde att den uppmärksamhet jag fick när jag gjorde bra ifrån mig var kärlek. Inte förrän jag blev vuxen förstod jag bättre.

Mamma och pappa skröt om mig

Min barndom blev nu ett oändligt maraton för att imponera på mina föräldrar. En gång vann jag en stor uppsatstävling. Jag vann också många hopptävlingar sedan jag börjat rida. Då skröt de med mig på sina middagar med sina fina vänner.

Annons

Våra grannar och deras vänner trodde säkert att vi var en mycket lycklig familj. De hade nog blivit väldigt chockerade om de hade fått uppleva min mammas alla sarkasmer eller om de hade fått ta del av min pappa likgiltighet. Men jag avslöjade ju aldrig någonting om detta, jag uppförde mig bara som förväntat, annars hade de säkert sett mig som en skamfläck.

Ville passa in

När jag var klar med gymnasiet flyttade jag hemifrån. Jag började plugga i Lund och kom bara hem någon vecka på sommarlovet och till jul. Det passade mina föräldrar perfekt. De kunde ju fortfarande skryta om mina studier.

När jag inte längre stod under inflytande från mina föräldrar insåg jag att jag ändå hade problem. Jag hade tagit skada av min uppväxt på flera sätt. Jag ville bara passa in och vara andra till lags och undertryckte helt mina egna behov.

Annons

Det sociala livet funkade inte bra för mig. Det blev min kloka pojkvän Johan som hjälpte mig. Då hade jag hunnit bli 25 år. Han påpekade att jag var hjärtlös i min självkritik, men gav efter för alla andras önskningar. Han insisterade på att jag skulle få professionell hjälp.

Gjorde mitt bästa

Det tog tid, men till slut fick jag en sundare syn på mig själv. Jag har funderat på om jag borde ha handlat annorlunda under min uppväxt. Borde jag gjort uppror och blivit en rebell i stället? Hade jag fått mer självrespekt då? Jag tror faktiskt inte det. Priset jag hade fått betala hade bara blivit ännu högre.

Och jag har slutat anklaga mig själv. Jag gjorde bara så gott jag kunde. Det gör jag nu också, men nu tillåter jag mig att följa mitt hjärta och mina egna drömmar.

/Natalie

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

Annons

Laddar