Läsarberättelse: Hans vuxna dotter flyttade in
När jag träffade Hans hade hans dotter Nicolina precis flyttat ihop med sin pojkvän David. Mitt första intryck av henne var gott och vi fann varandra direkt.
Efter att jag och Hans hållit ihop ett år tyckte vi att det var dags att flytta ihop. Vi enades om att jag skulle lämna den lilla lägenhet som jag skaffat efter skilsmässan, för att flytta in i Hans villa. Vi inredde huset så att vi båda kände att det var vårt hem och allt kändes bra. Ända tills kvällen då Nicolina ringde.
– Pappa, David har lämnat mig, grät hon.
En timme senare satt hon i soffan med rödsprängda ögon. David hade plötsligt sagt att han inte var redo att binda sig trots allt, och han hade flyttat ut samma eftermiddag. Nicolina var i chock och både jag och hennes pappa gjorde allt för att trösta henne.
– Nicolina, du kan stanna här så länge du behöver, sa Hans och tittade frågande på mig.
– Eller hur, Pernilla?
Jag skyndade mig att nicka. Självklart kunde hon det. Hon var helt förstörd och jag led med henne.
Snart flyttade Nicolina praktiskt taget in i sitt gamla rum. Jag tyckte bra om henne och önskade verkligen att hon skulle komma på fötter igen.
Travar av disk i vasken
Faktiskt gick det inte en vecka utan att hon sov åtminstone några nätter hos oss. Dessvärre medförde hennes besök en hel del röra. Våta handdukar och smutstvätt slängdes på badrumsgolvet, odiskade tallrikar och grytor lämnades i travar i vasken och matvaror blev stående på diskbänken. Medan jag röjde upp henne påminde jag mig själv om att detta bara var en övergångsperiod.
Men det blev det inte. Ett halvår efter separationen med David var Hans dotter fortfarande en frekvent gäst hos oss. Det verkade som om hon höll på att komma på fötter igen, men ändå lämnade hon fortfarande en massa röra, disk och smutstvätt efter sig, och det började störa mig.
Se också: Kändisbarn som har vuxit upp – nu och då
Till skillnad från Hans blir jag på dåligt humör när jag inte har ordning och reda runt mig, och jag verkade vara ensam om att bli irriterad på Nicolinas röra. Försiktigt försökte jag ta upp det med Hans, men han bara slog bort det.
– Låt det vara, Pernilla. Nicolina har varit igenom en svår tid. Är det verkligen värt att bråka om några smutsiga handdukar? undrade han.
Hans var en smula konflikträdd och eftersom han var mycket glad över sin dotters besök, så bet jag ihop medan jag ställde tillbaka mjölk och ost i kylen och satte Nicolinas använda tallrikar i diskmaskinen.
Flera gånger försökte jag ta upp med Hans att det var dags att ställa lite krav på att hon skulle röja upp efter sig, men Hans blev bara sur.
Statist i mitt eget hem
Jag kände mig allt mer som en statist i mitt eget hem, och en dag berättade jag om problematiken för min gamla mor.
– Jag tror inte att Nicolina uppfattar ert hus som ett gratis hotell. Har du tänkt på att hon kanske känner sig ensam i sin lägenhet och kommer hem till er för att hon uppskattar ert sällskap? frågade hon.
Jag kände ett styng av dåligt samvete, för så långt hade jag inte tänkt.
– Dessutom är du i din fulla rätt att själv be Nicolina att städa upp efter sig, för det är även ditt hem, sa min mor krasst.
Jag tog till mig hennes kloka ord och började att vänligt men bestämt säga till Nicolina att röja upp efter sig. Faktiskt verkade det som om hon tidigare inte skänkt det en tanke att mjölken inte hittade tillbaka in i kylen av sig själv. Nu bättrade hon sig. Efter samtalet med min mor var jag också lite mer överseende med Nicolina, för egentligen var det ju inte så svårt att förstå att hon kände sig ensam i lägenheten.
Ett par månader senare flyttade Nicolinas väninna in hos henne i lägenheten, och då blev det helt annorlunda. Numera kommer Nicolina bara hem till oss ett par gånger i månaden – och både Hans och jag uppskattar hennes besök.