Läsarberättelse: Min sambo kunde inte hantera uppbrottet

Allvarligt medelålders par. Mannen i förgrunden ser bister ut, kvinnan bakom försöker lägga en lugnande hand på hans axel.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Jag var mitt i livet och trodde att Göran och jag skulle vara bra för varandra. Sedan såg jag varningssignalerna. Dock var jag inte beredd på hur det skulle bli efter att jag flyttat.

Jag hade levt med Göran i två år. Han ville att vi skulle gifta oss, men jag förstod inte varför. Ju längre vi var tillsammans, desto osäkrare blev jag på hans känslor. Älskade han mig verkligen, eller ville han bara inte bli ensam igen?

Jag närmade mig min 50-årsdag. För mig hade de två senaste jämna födelsedagarna fört med sig stora förändringar. När jag fyllde 30 gick jag tillbaka ut i arbetslivet efter att ha fått tre barn. Vid 40 bröt jag upp från mitt första äktenskap och satte mig på skolbänken igen.

Se också: Onödiga saker som kan förstöra ditt förhållande

Nu stod jag inför ett nytt vägskäl. När jag träffade Göran hade han känts som en lisa för själen. Jag var så trött på ensamheten och ville dela livet med någon. Han befann sig i samma situation. Jag trodde att vi kunde göra varandra lyckliga, men det dröjde inte länge förrän jag började ifrågasätta relationen.

Göran kändes alltmer som en distanserad främling. Trots detta ville han alltså gifta sig.

– Det blir ju mer praktiskt så, sa han. När vi blir äldre.

Tydligen såg han en framtid för oss, men han sa inte ett ord om kärlek. Jag började förstå att jag inte kände honom så väl som jag trott. I början hade han varit ganska tyst och lyssnande. Jag trodde att han var intresserad av vad jag hade att säga.

Min sambo straffade mig med tystnad

Blev bara värre

Nu insåg jag att jag haft fel. Han hade inte varit tyst av intresse för mig, utan för att han själv inte hade lust att öppna sig och prata, speciellt inte om känslor. Nu brydde han sig inte ens om att låtsas lyssna, han kunde resa sig upp och gå mitt i en mening när jag försökte säga något.

Det kändes omtumlande att jag haft så fel. Göran var inte särskilt trevlig och det blev värre. Det här var inte en relation som gjorde mig lycklig och jag valde till slut att bryta upp. Han reagerade på beskedet med att sätta upp en stenhård, föraktfull fasad.

När jag hade flyttat ut trodde jag att vi var färdiga med varandra för gott. Friheten var en stor lättnad och jag ville bara lägga vår relation bakom mig. Det kändes i hela kroppen att jag gjort rätt.

Men så hände något oväntat. Jag hade trott att separationen skulle göra Göran arg och bitter, men bekanta berättade att han var förändrad. Han verkade osäker och sårad. Jag tyckte att det lät väldigt konstigt, men en dag stötte jag ihop med honom i en mataffär och insåg att de haft rätt. Han var nervös, flackade med blicken och försvann i väg. En stor man som gav intryck av en förskrämd mus.

Jag blev oerhört förvånad. Kort därefter fick jag höra att han var sjukskriven. Han var deprimerad och orkade inte gå till jobbet.

Lotta Lundgren om skilsmässan och bonusbarnen

Åkte dit med blomma

Jag hade inga känslor kvar för honom, men samtidigt blev jag ändå berörd av situationen. Jag köpte en blomma och åkte dit. Han släppte in mig, men jag hann knappt mer än innanför dörren förrän han blev anklagande och aggressiv.

– Är du nöjd nu? frågade han bittert. Om jag hade förstått vilken typ av fruntimmer du är hade jag aldrig haft med dig att göra!

Han vräkte ur sig oförskämdheter och jag gick därifrån. Så tog han till spriten och började ringa. Ibland var han gråtmild, men oftast var han arg.

– Om du inte ville leva med mig, varför sa du inte det direkt? Begriper du inte att jag känner mig lurad!

Åren som följde blev väldigt påfrestande. Göran tycktes alltid vara mig hack i häl. Han ringde, dök upp där jag befann mig eller promenerade förbi utanför mitt hus.

4 beteenden som kan vara tecken på psykisk misshandel

Jag började avsky blotta tanken på honom. Han var tydligt obalanserad och ibland skrämde han mig. Speciellt när han gick förbi utanför om kvällarna. Jag levde med en malande oro för hur långt han kunde gå. All den där ilskan han bar på, vad skulle hända om han tappade kontrollen?

En gång när jag kom ut från en restaurang stod han bakom en buske på andra sidan gatan. Jag tog en bild med mobilen och visade den för vänner. Ryktet om hans beteende spred sig och jag vet att flera försökte prata med honom om det här.

Till slut lämnade han mig i fred och det var en enorm lättnad. I efterhand har jag fått höra att han blev sviken av både föräldrar och första frun, så förmodligen var det därför han betedde sig som han gjorde. När vi separerade triggade det nog gamla sår i honom.

Under sjukskrivningen började han gå i terapi. Jag hoppas att han fortsatte med det och fick den hjälp han så uppenbart behövde.

Mer intressant videoinnehåll hos allas.se:

4 tecken på att din vän inte är en bra kompis

Kärlekshoroskop 2021: Stort astro för alla stjärntecken