Läsarberättelse: Jag är inte kär i min pojkvän
Var inte så feg, Hanna! Ett litet möte…
Åsa hade tjatat på mig i flera månader. Jonathan var perfekt enligt Åsa, rolig, snäll och som bonus inga exfruar eller barn med på köpet. Men jag tvekade. Hur pinsam kunde inte en blinddejt bli?
Jag hade varit skild i tio år. Det var ett förhastat äktenskap. Vi gifte oss unga och skilde oss inte mycket äldre, runt 25 år. Nu var jag 36 och jag längtade efter någon att dela mitt liv med. Men att gå ut med en främmande man? Till slut gav jag ändå efter.
– Okej då, jag dricker en kopp kaffe med Jonathan. Men räkna inte med något mer!
Positivt intryck på första dejten
En lördag eftermiddag steg jag så in på Café Vivaldi. Jag mådde illa och hade ont i magen av nervositet, men nu fanns ingen återvändo. Jonathan skulle sitta med en tidning framför sig och vara klädd i en grön tröja.
Jag kikade runt – och där var han! Hjärtat slog en volt och jag började vårt möte med att rodna. Han var verkligen snygg. Med ett stort leende reste han sig och sträckte fram handen.
– Hanna, förmodar jag?
Första intrycket var positivt. Ingenting kändes pinsamt eller jobbigt och vi märkte att vi hade många gemensamma intressen.
– Har du sett The Crown? Det är min favoritserie!
– Så du har nyss varit i Paris? Det är ju en häftig stad!
Stämningen var avslappnad och varm. När vi skildes åt skickade jag ett glatt sms till Åsa. Hon hade rätt, Jonathan var verkligen mysig!
Allt var perfekt – men gnistan saknades
De följande veckorna blev hektiska. Bland annat åkte vi ut med Jonathans lilla båt, jag som alltid drömt om att segla! Vi fiskade och Jonathan imponerade med att laga en fantastisk rätt av horngäddan vi fångat. Vi gick på museum, drack franska viner, och så pratade vi. Jonathan kunde alltid få mig att skratta.
Vi passade perfekt tillsammans. Det var bara en sak som saknades. Det fanns ingen gnista. Jag var helt enkelt inte förälskad. Men det var Jonathan. Han riktigt överöste mig med komplimanger. I hans ögon var jag världens vackraste kvinna.
Och jag hade ju inte mött någon annan man som kunde mäta sig med Jonathan. Därför lät jag bara tiden gå.
Det hade verkligen varit skönt att slå sig till ro med Jonathan. Samtidigt var jag tvungen att erkänna att jag i så fall måste kompromissa med mig själv. Jag beslöt mig för att vara ärlig och bryta med honom.
Men innan jag hann så långt frågade han mig om jag ville följa med till hans föräldrars sommarhus. Han skulle reparera ett par hängrännor.
– Det ska bli fint väder, så det blir härligt, sa Jonathan.
Jag tvekade, men tänkte att jag väl kunde ta uppbrottet nästa vecka i stället. Sommarhuset visade sig vara en underbar rödmålad stuga vid stranden.
– Här kan vi få många underbara dagar, sa Jonathan lyckligt.
”Tvingades” hälsa på hans föräldrar
När han hade fixat hängrännorna och vi ätit lunch var det dags att köra tillbaka. Plötsligt svängde han av på en sidoväg.
– Vart är vi på väg? undrade jag förvånat.
– Jag tänkte överraska dig med en blixtvisit hos mina föräldrar. De har tjatat så om att få träffa dig.
Innan jag hann protestera hade han parkerat bilen utanför tegelvillan.
– Men är det inte Jonathan och Hanna!
Kvinnan i dörröppningen log vänligt och fattade tag i båda mina händer.
– Vi har verkligen sett fram emot att få träffa dig!
Vi satte oss vid köksbordet och fick var sin kopp kaffe och en bit sockerkaka. Det var lätt att se varifrån Jonathan ärvt sitt glada och trevliga sätt. Hans mor var varm och nyfiken och fick mig att känna mig trygg och sedd. Hans pappa var också väldigt rar.
– Vad fint att ni fixade sommarhuset, ni får använda det när ni har lust!
När vi körde därifrån fick jag en varm kram av dem båda två.
Valde att stanna i förhållandet
Jag gjorde inte slut med Jonathan. Ju mer jag tänkte på det, desto mindre ville jag släppa det liv jag hade nu.
I Jonathan har jag en själsfrände. Jag vet att vi kommer att ha roligt tillsammans och att samtalsämnena aldrig kommer att ta slut. Finns det något facit på hur ett bra förhållande ska se ut? Måste det alltid börja med förälskelse? Kanske vänskap är en bättre grund, så får känslorna komma sedan.
Jag delar inte de här tankarna med någon – att man inte är kär i sin pojkvän är inte något man talar högt om. Jag har beslutat att ge vårt förhållande en chans. Jonathan kommer att bli en underbar äkta make och pappa – och min biologiska klocka har börjat ticka. Dessutom får jag en varm och generös familj på köpet.
Jag har bestämt mig och jag tackar ödet – och Åsa – som förde oss samman.
/Hanna
Foto: Unsplash (Bilden är arrangerad)