Läsarberättelse: Jag blev pappa mot min vilja
För att göra en lång historia kort: Jag träffade en tjej på krogen och det hela slutade med att vi gick hem och hade sex. Hon sa att hon åt piller. Det var trevligt men inte mer än så. Det var nog ömsesidigt att vi inte sågs eller hördes mer.
Efter några månader hör hon av sig och säger att hon är gravid. Hon tänker behålla barnet. Hela min värld rasar. Jag är 19 år och tänker inte bli pappa! Jag anklagar henne för att ha lurat mig och vill att hon ska göra abort. Hon säger att hon visst åt minipiller men hade tydligen haft en släng av magsjuka veckan innan, vilket skulle förklara saken. Abort är uteslutet. Jag säger saker jag inte är stolt över och det hela slutar med att jag säger att jag vägrar att ha något med henne och barnet att göra.
När min mamma får reda på det hela går hon i taket. Givetvis ska jag ta mitt ansvar som pappa, menar hon. Jag känner mig övergiven av allt och alla och att jag får hela skulden trots att vi var två om det. Inte blir det bättre av att mamma tar kontakt med Linn, som tjejen heter och ber om att få vara en närvarande farmor även om jag inte vill veta av barnet.
Nu mår jag så dåligt att jag på allvar funderar på självmord, men stödet från mina vänner får mig på bättre tankar. De säger att sånt här händer hela tiden och att jag inte behöver bli en del av barnets liv om jag inte vill. Men en underförstådd press finns ändå där.
Ultraljudsbilder kommer och jag förstår att mamma har kontakt med Linn, vilket jag i hemlighet ändå är glad över. Jag fattar ju att jag svikit henne. Tydligen har Linn inte så lätt hemma, hennes mamma är ensamstående och inte så sugen på att bli mormor redan nu.
Barnet föds, det är en pojke som får namnet Albin. Jag hade inte en tanke på att vara med på förlossningen och tror inte att Linn hade velat ha mig där. Mamma tar reda på allt så jag blir informerad och får bilder. Jag vill ha ett faderskapstest men drar mig för att kräva det. Men det löser sig, Linn ordnar det på eget initiativ. Jag är pappan, det är inget tvivel om det.
Snart kommer dagen när Albin ska träffa sin farmor första gången. Mamma övertalar mig att följa med. Det går inte att komma undan. Jag får hålla honom, han är fin men faderskänslorna lyser med sin frånvaro. Jag känner mig mest obekväm. Den nyblivna farmodern erbjuder sig att vara barnvakt närhelst Linn vill och behöver, och till min förvåning går hon med på det. Linn och jag är neutralt artiga mot varandra och jag är förvånad och lite imponerad över att hon inte brutit helt med oss efter mitt svek.
En trevande relation
Jag flyttar hemifrån direkt efter gymnasiet, mest för att komma från ansvaret som ofrivillig pappa. Men helt slipper jag inte undan för av någon märklig anledning råkar Albin alltid vara hos sin farmor när jag ska dit och äta middag eller hjälpa till med något... Så vi har en viss kontakt och han blir så småningom skapar vi en trevande relation.
En lördag ringer en förtvivlad Linn. Hennes mamma har fallit ihop och man misstänker en stroke. Linn ska till sjukhuset men någon måste ta Albin. Hon får inte tag i min mamma och ingen av hennes kompisar är hemma. Jag berättar att mina föräldrar är bortresta denna helg.
– Kan du ha Albin en stund, snälla! Jag vet inte vad jag ska göra annars.
Jag ställer upp med hjärtat i halsgropen och vi ses i mina föräldrars hus som min mamma utrustat med bebisgrejer.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
En upprörd Linn lämnar Albin och en väska med det nödvändigaste. Han känner att något är fel och vill inte släppa sin mamma. Att farmor inte är hemma gör inte saken bättre.
Jag försöker trösta och distrahera och det går väl sådär. Mamma ringer när hon ser de missade samtalen och frågar om de ska avbryta sin weekend och komma hem. ”Kom genast” vill jag skrika, men svarar att jag klarar mig och att de ska njuta av sin ledighet.
– Det går säkert bra, ring om det är något och stör inte stackars Linn. Vi kommer tidigt i morgon, säger hon.
Albin och jag hankar oss fram, med byggklossar, pekböcker och nappen. Bäst går det när han får titta på Babblarna på min telefon. Svårast är maten, jag har ingen koll på vad han får äta och inte. Jag konsulterar farmor som instruerar så gott hon kan via mobilen. Jag fasar för blöjbytena och det är som väntat ingen upplyftande verksamhet, men vad skulle jag göra. När det äntligen blir läggdags och jag fått Albin att somna är jag totalt utmattad. Linn ringer för att kolla läget. Tillståndet för mamman är stabilt men läkarna vill inte säga mer.
Vändpunkten
Dagen efter kommer Linn och mina föräldrar ungefär samtidigt. Då har Albin och jag varit uppe en bra stund och han har ätit frukost. Linn är trött och ledsen, hennes mamma är bättre men faran är inte över. Hon behöver sova, så efter att hon kramat om Albin tar farmor över och behåller honom hos sig. Jag får till min förvåning också en kram. Mamma undrar om jag ska stanna men jag svarar svävande att jag har saker att göra. När jag säger hejdå till dem får jag snabbt vända mig om för att dölja tårarna.
Den dagen blir en vändpunkt. Jag inser att jag vill vara en del av Albins liv, inte bara att jag måste. Jag har honom ensam ibland och det händer att jag hämtar och lämnar på förskolan. Jag är fortfarande inte helt bekväm i föräldrarollen, men jag gör så gott jag kan.
Under den här perioden kommer även jag och Linn närmare varandra. Jag inser att jag börjar få känslor för henne, men hon gör mycket klart för mig att vi aldrig blir mer än vänner och Albins föräldrar. Trots min besvikelse är jag är henne evigt tacksam att hon inte stötte bort mig utan lät mig mogna in i papparollen i min egen takt.
