Linnea: Jag blev räddad av en tant med rullator
Klockan var elva på kvällen och jag väntade på bussen i ett område jag inte kände till. Jag hade varit hemma hos en kurskamrat för att göra klart ett grupparbete och var nu på väg hem. När jag kom till busskuren så stod flera och väntade, men nästan alla klev på samma buss och försvann iväg. Och det var inte den bussen som jag själv skulle med.
Den ene killen tog nu en slinga av mitt hår och virade runt sitt finger medan den andra började slicka sig runt munnen.
Bland de få som stod kvar fanns tre killar som började bli väldigt stökiga. Jag vet inte om de hade druckit eller om de alltid uppförde sig sådär. De var säkert inte äldre än tonåringar, kanske i tjugoårsåldern, men jag undvek att titta för mycket på dem för att de inte skulle lägga märke till mig. Det gjorde de ändå.
Efter att en av killarna gått därifrån började de andra två cirkulera runt mig som om de studerade hur jag såg ut från topp till tå. Så där fortsatte de, runt runt, och jag förstod inte vad de höll på med.
Kände en hand mot benet
Jag blev rädd och hoppades att min buss skulle komma fort. Den ene killen tog nu en slinga av mitt hår och virade runt sitt finger medan den andra började slicka sig runt munnen. Jag kände en hand mot mitt ben och en annan hand treva sig innanför min jacka. Nu var paniken nära.
Bara någon meter från mig stod två personer och låtsades som om de inte märkte vad vad som hände. Båda stod och blippade med sina mobiler men de ringde inte efter polisen för att be om hjälp. Jag förstod inte hur de kunde låta bli att reagera trots att jag nu både skrek och slogs för att hålla killarna ifrån mig.
Jag kunde se hur min buss äntligen kom, men när det var dags för mig att kliva på knuffades jag i stället in bakom busskuren och ner mot parken. De andra två som väntade på samma buss klev på utan att bry sig om mig. Dörrarna gick igen och bussen åkte. Ingen verkade höra hur jag skrek.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Använde rullatorn som vapen
Samtidigt hade en äldre kvinna med rullator klivit av bussen och det var först nu som något hände. Hon kunde inte ens se oss från där hon stod, men måste ha hört mig skrika och insett att någon var i knipa och behövde hjälp.
Från ingenstans dök hon upp och började skrika åt killarna att låta mig vara. Hon körde på den ena med sin rullator så hårt hon kunde och slog på den andra killen med knutna händer. Men framför allt så skrek hon åt dem att de väl lika gärna kunde ge sig på henne också eftersom de var ynkryggar och inga ”riktiga karlar”.
Jag vet inte vad som fick dem att släppa taget, men plötsligt kunde jag resa mig och stappla upp mot busskuren. Kvinnan kom efter och frågade om jag var okej. Sedan sa hon åt mig att hoppa på den buss som nu kom, trots att den inte var min, och sedan byta vid någon annan hållplats.
Hann inte tacka henne
Allt gick så fort att jag inte hann tacka henne. Hon så gott som knuffade upp mig på bussen. Jag vet ju inte ens om hon själv klarade sig hem när hon gick vidare med sin rullator. De där killarna måste ha funnits i närheten.
På bussen ringde jag polisen för att anmäla vad som hänt och jag hoppas att de åkte dit direkt. Men hur kan det komma sig att ingen gjorde något för att hjälpa mig trots att de stod alldeles bredvid? Inte ens när bussen kom och det fanns fullt med folk som kunnat hjälpa till. Jag vet inte vad jag är mest chockad över – att folk ignoerade mig eller att jag råkat ut för ett våldtäktsförsök.
Vem kvinnan än är så önskar jag att jag kan få tag i henne och tacka henne personligen. Jag har satt in en annons i lokaltidningen med ”dagens ros” och hoppas att hon läser den. Vilket kurage!
/ Linnea
