Läsarberättelse: Jag blev svartsjuk på min mans ex

En man och en kvinna som dricker en kopp kaffe ihop.
Under mitt och Johans långa äktenskap har jag aldrig tvivlat på honom och på vår kärlek, jag har alltid litat på honom till hundra procent. Tills hans ex Lotta dök upp...

Jag hade varit gift med Johan i nästan 15 år. Visst hade vi ibland haft det tufft. Men jag hade definitivt aldrig haft någon anledning att vara svartsjuk. Jag litade fullt och fast på Johan.

Tills den dagen då jag följde med Johan till en återvändardag på folkhögskolan där han gått ett år efter gymnasiet. Han hade alltid pratat så varmt om tiden på den så mysiga skolan. Johan började prata med en kille som hette Paul som hade bott i samma korridor som han. Jag drog mig undan och kikade in i gymnastiksalen.

– Nej men hej, där är ju Lotta! utbrast Johan plötsligt bakom mig.

Jag vände mig om, en aning överraskad över den intensiva glädjen i hans röst. Han bredde ut armarna och omfamnade en för mig okänd kvinna. De tog båda ett steg tillbaka, granskade varandras ansikten och så blev det en lång kram till. Kvinnan såg väldigt trevlig ut, hon var slank och var snyggt klädd.

– Du ser likadan ut nu som då, log Lotta med ett bländande leende. Du har kvar glimten i ögonen, Johan.


De var så uppslukade av varandra att de inte märkte mig. Jag fick harkla mig för att påkalla uppmärksamhet. Det gick inte att ta miste på – jag förstod att de varit ett par under skoltiden. Jag log artigt och drog mig tillbaka, men deras glada, skrattande röster förföljde mig.

Ett svart hål började växa i magen. I ögonvrån observerade jag deras kroppsspråk. Svartsjukan som sköljde över mig gjorde mig helt överrumplad. Det var något med Lotta som oroade mig. Hon var vacker och hade en stark utstrålning. Så mycket som han hade pratat om denna skola – men aldrig nämnt hennes namn. Lotta. Varför?

Jag försökte rycka upp mig och skaka av mig den här nya, obehagliga känslan. Självklart hade han rätt att vara glad över att träffa sina gamla klasskamrater!

Jag drog efter andan, rätade på mig och höll mig i närheten av Johan. Lotta cirkulerade bland alla deltagarna och jag hörde hela tiden hennes pärlande skratt.

– Har hon inte med sig sin man? sa jag så avmätt jag bara kunde.

Lotta var skild sen några år tillbaka

Johan berättade att hon var skild sedan några år tillbaka.

– Så konstigt att du aldrig nämnt hennes namn under alla dessa år, flög det ur mig och sedan fortsatte jag av bara farten:

– Och nu är du helt betuttad när ni träffas igen.

Johan tittade skeptiskt på mig.

– Har jag aldrig nämnt Lotta, jo men …

– Nej, det har du faktiskt inte, avbröt jag torrt.


Resten av eftermiddagen var Lotta försvunnen, så jag började koppla av igen. Jag gick iväg en kort stund på toaletten innan vi skulle köra hem, och när jag kom tillbaka stod hon vid Johan.

– Jamen då säger vi så, var Lottas sista ord innan hon gav Johan ett strålande leende och en puss på kinden.

Jag väntade på att Johan skulle berätta vad han och Lotta hade bestämt, men han sa inget. Han var dock på ett osedvanligt gott humör, noterade jag.

–Vad var det ni talade om, du och Lotta? frågade jag till slut.

– Jo, vi sa att vi ska träffas och ta en kopp kaffe och tala gamla minnen någon dag snart. Vi hann ju inte direkt prata så mycket i dag.

Gick till sängs ledsen

Då brast något för mig.

– Glöm det! Det går jag bara inte med på! Du kan inte ut och fika med henne utan att jag är med! fräste jag.

Jag kanske litade på min man, men jag litade absolut inte på Lotta.

– Va? sa Johan dumt och tittade förvånat på mig.

– Du går inte och fikar med din ungdomskärlek utan mig, sa jag bestämt.

Johan såg ut som fallen från skyarna och påpekade bestämt att han inte alls hade flörtat med Lotta. Jag stod på mig, och det var ingen rolig resa hem.Hela kvällen var det tryckt stämning mellan oss och jag var ledsen när jag gick och la mig. Jag försökte rannsaka mig själv – överreagerade jag? Var min oro grundlös?Anne: Min ilska över otroheten gick ut över barnenLäs mer


Den dåliga stämningen blev inte bättre när Johans mobil ringde under kvällsmaten en kväll i veckan och han gick ut på gården för att få prata ostört. Hans glada, uppspelta stämma avslöjade att det var Lotta han pratade med. Efter ett tag gick dock tonläget ner. Han kom in igen och tittade länge på mig.

– Jag har sagt till Lotta att vi inte kan träffas.

Jag stirrade på honom.

– På grund av mig? Han var tyst en lång stund, suckade och svarade:

– Nej, på grund av Jörgen.

– Jörgen? Du menar min före detta pojkvän?

– Jag förstod inte din reaktion i helgen. Inte förrän jag började tänka på hur det hade varit om du plötsligt träffat Jörgen och ville vara med honom utan att jag var med.

– Men jag valde dig och är nu gift med en underbar man som stöttar och älskar mig!

Johan log och sa:

– Och jag är så fantastiskt glad över att kunna fira vårt silverbröllop!

/ Pernilla

Foto: Christin Hume / Unsplash