Lästips: RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Läsarberättelse: Jag fick ingen kärlek under min uppväxt

21 apr, 2020 
https://image.allas.se/image-207491?imageId=207491&width=1320&height=1320&cropw=100&croph=93.33&x=0&y=0
Margaretha Malmgren
Ung kvinna står med armarna i kors och tittar ut genom ett fönster.
Mina föräldrar gav mig allt materiellt, men glömde det viktigaste.
Pengar var ingen bristvara i mitt barndomshem. Det som saknades var ömhet och närhet. Mina föräldrar verkade tro att det räckte för ett barn att ha det bra materiellt. De glömde det allra viktigaste – kärlek.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadeller
Annons

Jag växte upp i en välbärgad, för att inte säga rik, familj och det ansågs nog allmänt att jag aldrig behövde sakna något i livet. Vi hade en jättestor villa med tio rum, egen pool och en stor trädgård och mamma och pappa hade personal anställda för att sköta både matlagning och trädgårdsarbete.

Se också: Irene lämnade sina barn för att hitta sig själv

Irene lämnade sina barn för att hitta sig självBrand logo
Irene lämnade sina barn för att hitta sig själv

Själv hade jag de finaste kläderna, den dyraste cykeln, den snyggaste skolväskan – allt sånt – och det var en självklarhet att jag också var glad och lycklig. Men sanningen är att jag bakom den fina fasaden kände mig ensam och oälskad.

Jag ska inte påstå att mamma och pappa någonsin var elaka mot mig, för så var det inte. Däremot var de kyliga och ointresserade. De verkade tro att det räckte med att jag hade det materiellt bra för att jag skulle vara lycklig och harmonisk, men de glömde den allra viktigaste biten i föräldraskapet – de glömde ömheten, närheten, kärleken.

Annons

Föräldrarna var alltid bortresta

Min barndom var ett enda virrvarr av barnflickor – den ena efter den andra – kokerskor och hembiträden och till dem var jag hänvisad när mamma och pappa var bortresta. Och det var de nästan hela tiden.

Pappa var framgångsrik företagare, vars nätverk spände över halva världen, och han tillbringade mer tid på representationsresor än han gjorde hemma. Mamma i sin tur hade en massa olika välgörenhetsprojekt, som hon gick upp i, så hon var borta nästan lika mycket.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media med en journalist och psykolog som lyfter och diskuterar vanliga människors problem i relationer.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Ibland, när jag var barn, bad jag henne stanna hemma hos mig istället. Jag ville att vi skulle göra saker tillsammans, bara hon och jag. Enkla saker, sånt som mina klasskompisar gjorde. Gå på bio, se en film hemma i soffan och dela en skål med chips, baka muffins tillsammans.

Annons

Men vackra, kyliga Lovisa hade aldrig tid. Om jag ville baka kunde jag väl be Heidi, Lena eller vad hembiträdet för tillfället hette? Och ville jag se på film så var det ju bara att be barnflickan…

Jag drog mig undan

Särskilt många vänner hade jag inte under skoltiden. Jag var ensam även i skolan, inte för att jag var mobbad eller utfryst, utan för att jag själv drog mig undan.

Dels var jag van att alltid bli bortskuffad och nonchalerad, så jag vågade inte riktigt närma mig mina jämnåriga. Dels sa alltid mamma att jag inte skulle umgås för mycket med dem i klassen. Hon förklarade aldrig riktigt varför, men det var underförstått att de helt enkelt inte var ”fina” nog.

Det var också därför hon och pappa beslutade att jag skulle gå på en fin internatskola efter sjätte klass. Internatet låg i en helt annan del av Sverige, och under terminerna träffade jag inte mamma och pappa alls. Men det gjorde ingen större skillnad för mig. Visst lekte jag med några andra tjejer i klassen ibland, men vi blev aldrig nära vänner.

Annons

Jag ville vara fri att leva mitt liv som jag ville – inte som de ville.

Så här fortsatte det även i högstadiet och gymnasiet. Jag kände mig alltid som en främmande fågel, som inte hörde hemma någonstans.

Önskade få vara fri

Efter studenten ville mamma och pappa skicka mig till ett universitet i Schweiz. Men då sa jag nej. Dittills hade de styrt allt i mitt liv men nu kände jag att jag var färdig med deras känslokalla bemötande. Jag ville vara fri att leva mitt liv som jag ville – inte som de ville.

När jag sa till mina föräldrar att jag tänkte söka till universitetet hemmavid blev de ursinniga och hotade med att dra in all ekonomisk hjälp. De trodde säkert att jag skulle falla till föga, av rädsla för att plötsligt bli ”fattig” men jag blev inte alls rädd – tvärtom.

Jag visste mycket väl hur det var att leva i ett materiellt överflöd och jag visste också att jag inte skulle sakna det. Jag sökte något helt annat, och det var ingenting som pengar kunde köpa, det förstod jag instinktivt.

Annons

Inte heller gillade de mitt val av utbildning. Det hade alltid varit underförstått att jag skulle utbilda mig inom ekonomi, så att jag en dag skulle kunna ta över pappas företag, men det var det sista jag ville.

Under gymnasietiden hade jag sakta men säkert insett att jag ville arbeta med människor, och försöka förbättra situationen för folk som har det tufft. Därför valde jag att studera till socionom.

Äntligen kände jag lycka

Trots hoten så betalade mamma och pappa ändå en summa pengar till mitt konto varje månad, även efter att jag börjat på universitetet. Och jag kunde inte neka till att det kändes tryggt att ha dem.

Men eftersom jag hade bestämt mig för att klara mig själv tog jag aldrig ut något av det – istället tog jag studielån och skaffade ett deltidsjobb som servitris för att ha råd med mitt studentrum och all kurslitteratur. Och fast det ofta var knapert och jag tvingades leva på nudlar och bönor så kände jag – kanske för första gången någonsin – lycklig.

Annons

Under universitetsstudierna träffade jag killen som skulle komma att bli min man och livskamrat, Henrik. Henrik kom från helt andra förhållanden än jag – han var uppvuxen på en bondgård i en avfolkningsbygd i Norrland, och hade alltid levt under knappa omständigheter.

I början av vårt förhållande trodde han att det var ungefär samma sak med mig, och jag kände mig lite olustig när jag en dag var tvungen att berätta att jag faktiskt kom från en mycket rik familj. Jag var osäker på hur han skulle reagera; å ena sidan skulle det kunna visa sig att han ville ta del av de där pengarna som jag själv inte var intresserad av – å andra sidan skulle han kanske bli avogt inställd till mig om han fick veta hur privilegierad jag var.

Föräldrarna blev inte glada

Men ingetdera hände. Henrik förstod precis hur jag kände inför mina föräldrars krav, och han förstod dessutom det som få andra förstått, nämligen att pengar och materiella saker inte är någon garant för att ett barn ska bli lyckligt och harmoniskt.

Annons

Själv hade han upplevt en helt annan barndom än jag. Hans föräldrar hade alltid haft det knapert, och han hade inte fått mycket av allt det där som många barn får, men däremot hade han alltid fått kärlek och värme.

Automatic article from feed: Relationer

I hans föräldrahem umgicks man – såg på film tillsammans, spelade spel, promenerade ut i skogen för att plocka svamp, åkte på söndagsutflykt. Allt det där som jag saknat hela mitt liv. Vad spelade det då för roll om det var ont om pengar?

Mina föräldrar blev inte alls glada när jag presenterade Henrik för dem. Han var helt enkelt inte fin nog för dem. Men det struntade jag högaktningsfullt i. Den här gången hotade de inte ens med att dra in allt ekonomiskt stöd, eftersom de hade lärt sig att det var verkningslöst.

När de väl accepterat faktum verkade det också som om de började respektera mina val och beslut alltmer. Det underlättade vår relation betydligt.

Annons

Vi har en stabil relation

I dag är Henrik och jag gifta sedan flera år. Vi arbetar båda som socionomer, och trivs utmärkt med det, och vi har fått tag i en trevlig lägenhet i centrala stan med gångavstånd till jobbet.

Min relation med mamma och pappa är ännu inte särskilt hjärtlig – det blir den förmodligen aldrig heller – men den är stabil och ibland har vi faktiskt riktigt trevligt tillsammans. Bara det är en stor vinst för mig, och jag känner mig mer harmonisk än någonsin tidigare.

Jag vet nu att mamma och pappa bara gjorde det de trodde var bäst – de har aldrig med vilje behandlat mig kyligt. En sak har jag i alla fall lärt mig, och det är att själv alltid sätta kärleken främst när Henrik och jag blir föräldrar om några månader.

Naturligtvis vill jag att vårt barn ska växa upp och ha det tryggt och bra materiellt också, men kärleken ska alltid komma först. Jag vill inte att mitt barn ska växa upp på samma sätt som jag gjorde.

/ Alva

Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)

Annons