Läsarberättelse: Jag skämdes för ensamheten

Två unga kvinnor pratar med varandra.

Foto: Shutterstock/TT

Ju mer jag ljög om alla mina vänner, desto värre blev det. Ensamheten kändes bara tyngre efter alla osanningar.

Jag var överlycklig när jag kom in på min drömutbildning. Det var i en annan del av landet, många timmar bort från min familj och mina vänner. Men det skulle nog gå bra. Som mina föräldrar påpekade: Jag är ju en öppen och glad person och skulle säkert snabbt få nya vänner.

Läsarberättelse: Vår vänskap blev som en tävling

Mamma och pappa hjälpte mig att hitta en lägenhet och jag flyttade in ett par dagar innan terminen startade.

Föräldrarna körde både mig och alla mina grejor till mitt nya hem. De stannade hela dagen och hjälpte mig att installera mig och när de gav sig iväg hem blev det mycket tyst och stilla i min lilla lägenhet. Men jag satte på min älsklingsmusik och började packa upp mina lådor.

Kände stor förväntan

Dagen därpå gick jag runt i grannskapet för att orientera mig. Jag hade fjärilar i magen för jag skulle börja följande dag, men jag gladde mig inför att träffa mina studiekamrater.

Den första dagen var spännande. De andra på kursen verkade trevliga och det planerades för en massa olika aktiviteter som skulle svetsa oss samman. Det var bara ett par förutom jag som inte var hemmahörande i staden. Den ena hade flyttat hit med sin pojkvän, den andra bodde på korridor.

Jag pratade med mina kurskamrater i skolan och deltog i grupparbetena och de gemensamma arrangemangen på skolan, men jag var trots allt ensam många, långa timmar varje dag.

Ljög för mina föräldrar

Särskilt helgerna var jobbiga. Jag träffade ingen. När mina föräldrar ringde för att höra hur det gick för mig, ljög jag. Jag sa att jag hade fått många vänner bland mina kursare och lät påskina att jag var ute med dem och roade mig på kvällar och helger. Ju mer jag ljög, desto sämre mådde jag. Ensamheten kändes värre efter alla lögnerna.

På kursen började jag också ljuga. När andra pratade om allt roligt de hade gjort tillsammans under helgen, sa jag att jag hade haft besök av mina gamla vänner hemifrån.

Se också: Lär känna din katt

Jag vet egentligen inte varför jag inte bara frågade dem rakt ut om jag fick hänga med. De skulle med all säkerhet inte sagt nej, men jag vågade inte. De verkade alla ha hittat vänner och gemenskap i grupper så snabbt och smidigt och det fick mig att känna mig som en mycket introvert människa.

Läsarberättelse: Mobbningen förstörde mitt liv

Jag var avundsjuk på dem som bodde på korridor, för de kunde ju själva välja om de ville vara ensamma inne på sina rum eller sitta ute i köket och umgås med andra. Jag hade inget annat val än att gå in i min lägenhet och stänga dörren.

Öppnade upp om ensamheten

En fredag eftermiddag kom Lisa från kursen bort till mig efter föreläsningens slut. Hon skulle besöka sin farmor som bodde i samma del av staden som jag och undrade om vi skulle följas åt. Vi hade aldrig pratat med varandra på tu man hand förut, men samtalet flöt bra. Hon sa att hon fortfarande tyckte det var överväldigande med en ny utbildning och nya studiekamrater.

– Och stå tänker jag på hur det måste kännas för er som flyttat hit utan att känna någon, sa hon impulsivt och la en hand på min arm.

Jag stirrade överraskade på henne. Tänk att hon sa så. Hennes ord gav mig mod att vara mer öppen och när vi skildes hade jag berättat att jag kände mig ensam ibland.

Min ensamhet upphörde inte över natten men att jag fått sätta ord på den, hjälpte mig att vara lite mer kontaktsökande.

Jag har nu börjat träffa Lisa och de andra på kursen på fritiden och så har jag ställt mig i kö för ett korridorrum. Jag behöver gemenskapen. Någon gång ska jag skaffa en egen lägenhet igen, men jag tror att det kommer att dröja länge.

/ Frida

Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)

Läsarberättelse: Svägerskan ljög om min bror