Läsarberättelse: Jag tvingades lämna mannen jag älskade

Jag tvingades lämna mannen jag älskade för att han var en missbrukare.
Problemen började när barnen var små. Innan dess var Natalie lyckligt gift. Men maken förändrades och det blev allt värre.

Vi har varit skilda i flera år nu, men jag saknar honom fortfarande. Det är svårt att ge upp hoppet om någon man älskar så som jag älskade Erik. Att lämna honom är det svåraste jag gjort. Men till slut blev jag helt enkelt tvungen, för hela familjens skull. I synnerhet för barnens.

Vi fick ett antal lyckliga år tillsammans. Efter att vi hade gift oss fick vi två söner, Robin och Edwin. Och även om de där första åren var underbara så började de mörka molnen gradvis att torna upp sig. När Erik och jag träffades hade han rykte om sig att vara en festprisse, förtjust i både kvinnor och sprit. Men under de första småbarnsåren var han sällan ute. Vi var båda lyckliga och tillfreds med det liv vi levde och familjen var vårt fokus. Jag trodde att Eriks förkärlek för fester hade avklingat.

Annons

Men med åren började han gå ut allt oftare och kom hem allt senare. Han menade att han behövde träffa sina vänner ibland och att det gav honom balans i småbarnslivet. Jag hade inte haft något emot det om det bara hade handlat om ett par öl någon gång då och då, men så var det inte.

Det innebar ofta att festa hårt och inte komma hem förrän framåt morgontimmarna. Det blev ännu värre när en av Eriks gamla vänner från skolåren kom tillbaka till stan. Jag fick veta att den vännen hade suttit inne för narkotikabrott, och snart införde han droger i Eriks bekantskapskrets.

Annons

Vi jobbade båda heltid, men ekonomin var ändå ansträngd. Det fanns inte utrymme för några utsvävningar. För att få råd med droger började Erik spela med pengar på nätet. Ibland förlorade han så mycket att det varken fanns pengar över till mat eller blöjor till barnen. Jag tvingades låna pengar av mina föräldrar och var så arg för att han försatt mig och barnen i den här situationen.

När vår yngste son var fem år började Eriks problem bli mer påtagliga. Mina föräldrar tog barnen över helgen och det var meningen att Erik och jag skulle prata på tu man hand och komma fram till en lösning. Men på fredagskvällen kom han inte ens hem. Inte förrän klockan sju på lördag morgon fick jag äntligen tag i honom på mobilen. Han sa att han hade somnat på en kompis soffa kvällen före.

Det var uppenbart att han var hög som ett hus. Jag var så arg att jag skakade, men jag var inte bara arg på honom. Hur hade jag kunnat låta det gå så här långt? Vad var jag för en mamma egentligen?

Annons

Han kom hem på eftermiddagen och redan innan vi åt middag hade han druckit två öl. Jag vädjade till honom att hålla sig nykter.

– Vi kan inte ha det så här längre, sa jag. Vi måste göra något åt det. Du måste ta tag i dina problem. De är allvarliga nu.

Han fortsatte att dricka, men jag tyckte ändå att vi hade ett hyfsat bra samtal under kvällen och det kändes som om jag nådde fram. Eriks första löfte var en vit månad. Han lovade att han skulle klara av det, och sa att det inte var några problem alls. Han var inte beroende utan kunde sluta med spriten när han ville, påstod han.

Det höll inte ens en vecka. Därefter lovade han samma sak igen, och bröt det på nytt. Då krävde jag att han skulle skaffa hjälp.

Tre månader senare hade inget hänt. Han hade ringt några läkare och behandlingskliniker, men verkade inte seriös med att gå igenom någon behandling. Han brydde sig helt enkelt inte.

Så kom den där dagen då han körde berusad med vår yngste son i bilen. Han åkte inte fast, men jag upptäckte det. Jag var snubblande nära att ringa polisen, men avstod. Jag var så splittrad att jag inte kunde bedöma vad som var bäst.

Efter detta tvingade jag mig själv att lämna Erik. Han fortsatte att träffa pojkarna regelbundet, men han förstod själv att han inte var i skick att ta eget ansvar för dem. Och det är det mest tragiska i den här situationen: att Erik missar barnens uppväxt och att pojkarna får klara sig utan en närvarande pappa.

Jag önskar av hela mitt hjärta att det vore annorlunda, men pojkarnas trygghet är min prioritet och därför måste det tyvärr vara så här. Jag älskade Erik, men kärlek är inte alltid tillräckligt. Det har jag fått lära mig den hårda vägen.

/ Natalie

Foto: Shutterstock/TT

Mer inspirerande innehåll från allas.se: