Ellen: Jag var kär i min pojkväns bror
Det var inget romantiskt fyrverkeri när Bo och jag blev ett par. Vi kände varandra från grundskolan, och på en fest hos en gemensam kompis kysstes vi. Steget från det till att bli tillsammans hände gradvis och utan stora ord.
Vi var unga, höll på att utbilda oss och livet var enkelt och okomplicerat. Jag bodde i ett litet hyresrum och Bo hade en källarlägenhet i sina föräldrars hus. Hans föräldrar, Peter och Ida, bjöd ofta upp oss på middag. Vid bordet fanns också lillebror Jan, som var 16 år. Han och jag hade kul tillsammans, och konversationen flöt lätt.
I Bos och mitt förhållande var det inte många djupa samtal, men vi delade en gemensam vänkrets som vi umgicks med när vi var lediga från våra jobb som köksbiträde och lärling inom VVS. Vännerna band oss samman, och på det sättet gick två år. Sedan hände något.
Jag var kär i min pojkväns bror
Både Peter och Ida fyllde 50, och det skulle bli en fest med ett stort partytält i trädgården, mat, musik och dans. Planeringen var omfattande, och på grund av min erfarenhet som köksbiträde blev jag ombedd att laga maten.
Bo hade mycket att göra under den perioden, så det hände flera gånger att det bara var jag, mina svärföräldrar, Jan och jag som satt med menyer och inköpslistor. Det var också bara vi fyra som åkte till Tyskland för att handla inför festen.
Jag och Jan satt i baksätet, och jag minns att jag just den dagen noterade att det som tidigare varit dun på hans överläpp nu hade blivit riktig skäggstubb. Lillebrorsan höll på att växa upp, men han var fortfarande bara 18, och jag var nästan 23, så åldersskillnaden kändes enorm – åtminstone teoretiskt. När vi pratade märkte jag den inte.
Det var nog den goda kemin mellan oss som fick Ida att göra en bordsplacering där Jan och jag satt bredvid varandra. Bo hade hon placerat tillsammans med några jämnåriga kusiner. Det var helt okej för mig, eftersom jag faktiskt hade roligare med Jan.
Kyssen som förändrade allt
På sistone hade jag blivit medveten om tomheten mellan Bo och mig. Vi behövde ha ett seriöst samtal om framtiden, men självklart skulle det inte vara den kväll då vi firade hans föräldrar. Det åts god mat, skålades och dracks. Jan och jag pratade oavbrutet med huvudena tätt ihop.
Plötsligt kände jag en stark attraktion, som egentligen hade funnits där länge, men som jag hade tryckt bort i pinsam insikt om att han bara var en pojke – och min pojkväns lillebror.
Det var uppenbart att det aldrig skulle kunna bli något mellan oss, men med vin i blodet försvann förnuftet hos oss båda.
Den kyss vi utbytte i mörkret längst bak i trädgården när middagen var över och gästerna hade intagit dansgolvet var fantastisk. Det kändes som att vi var ensamma i hela världen.
Känslorna var besvarade: ”Det här är inte en slump”
Det var vi dock inte. Cirka 20 meter bort dansade min pojkvän. Verkligheten övertrumfade min berusning och jag sköt bort Jan.
– Det här får ingen veta. Vi har druckit för mycket och vi har gjort bort oss, men det får aldrig hända igen, sa jag och började gå mot tältet.
– Hej, vänta lite Ellen! Jag vet att vi är lite berusade, men jag har varit jättekär i dig i flera år, så det här är inte en slump. I alla fall inte för mig, sa han och tittade på mig med sådan värme att jag var tvungen att tvinga mig själv bort ifrån honom.
Bo var för upptagen med att skoja med sina kusiner för att lägga märke till att jag varit borta, men mitt samvete var kolsvart. Även om det bara var en liten flört, var det trots allt hans bror jag hade kysst. Det var också jättepinsamt med tanke på Ida och Peter.
Efter festen var jag så tyngd av situationen att jag kort därefter gjorde slut med Bo. Jag var inte riktigt kär i honom. I stället var det hans lillebror som fyllde mina tankar.
Jan och jag pratade i telefon flera gånger under den perioden. Tonen var kärleksfull och längtansfull, men omständigheterna var för svåra. Jag var den vuxna av oss, och jag var tvungen att ta ansvar för att vi inte begick fler dumheter, så jag sa upp jobb och bostad och flyttade till en annan stad.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Åren gick, jag gifte mig och fick två döttrar
Nu skulle jag börja ett nytt kapitel utan Bo och Jan. Bo glömde jag lätt. Med Jan var det svårare, men på min nya arbetsplats träffade jag Kenneth, som jag senare gifte mig med. Vi fick två barn, Mia och Hanna, och åren gick. Familjelivet fungerade, även om Kenneth inte gav mig samma känsla som Jan hade gjort.
Kyssen i trädgården gav mig fjärilar i magen när jag tänkte på den, men det fick mig också att känna mig löjlig. Den sortens romantik hörde bara ungdomen till, och ung var jag verkligen inte längre.
Mia och Hanna växte upp och flyttade hemifrån, och i tomrummet började äktenskapet knaka. Kenneth och jag hade inga gemensamma intressen, så vi levde separata liv och hade inget att säga varandra. Året jag fyllde 45 skilde vi oss.
Jag var aldrig osäker på att skilsmässan var rätt, men det var svårt att vara mitt i livet och ensam. Som tur var hade jag mina underbara döttrar. När de tyckte att jag hade varit ensam tillräckligt länge började de pressa på för att jag skulle komma upp från soffan och ut i livet, som Mia sa.
Skaffade Facebook efter skilsmässan från barnens pappa
För att få lite mer socialt liv hjälpte hon mig att skapa en profil på Facebook. Jag hade ingen erfarenhet av sociala medier och hade hittills undvikit dem, men det verkade inte så svårt.
– Det finns alla möjliga grupper du kan bli medlem i, mamma, sa Mia entusiastiskt.
– Och du kan också komma i kontakt med gamla vänner och se var de är i livet.
”Fantastiskt att få kontakt här efter så många år”
Det sista visade sig vara riktigt spännande, och en av de första jag sökte efter var förstås Jan. Han och jag hade inte haft någon kontakt under de år jag var gift med Kenneth, men nu hittade jag honom lätt och snabbt. Han såg så bra ut på fotot. Pojken jag hade känt för många år sedan hade blivit en vuxen man med grå inslag i det mörka håret, men leendet var precis detsamma.
Mina händer darrade lite när jag skickade en vänförfrågan. Kom han ens ihåg mig? Jag kände mig nervös och spänd och mest av allt förvånad över min dumma reaktion. Det var så många år sedan Jan och jag hade haft vår lilla, korta affär. Vi hade inte ens varit kära ...
Först nu kom jag på Bo. Jag kunde också försöka leta efter honom på Facebook, men innan jag hann göra det fick jag ett meddelande från Jan.
"Hej Ellen. Fantastiskt att få kontakt här efter så många år. Jag har ofta tänkt på dig! Var i världen är du?"
Jag svarade genast, och sedan utbytte vi en ström av meddelanden. Jan berättade att han hade varit gift och fått ett barn som nu var tonåring, men att han och barnets mamma hade gått skilda vägar när pojken var liten. Han hade haft andra förhållanden, men aldrig hittat rätt. Nu levde han ensam som en gammal munk, skrev han, och jag log. Det gladde mig att han inte hade någon flickvän.
Relationen med Jan i dag – och sorgen över åren vi förlorade
Samma dag som vi hittade varandra på Facebook bytte vi mobilnummer, och på kvällen ringde han. Vi pratade i fyra timmar och kunde ha fortsatt hela natten. Fredagen därpå träffades vi och åt på en restaurang, och efteråt gick vi till mig. Helgen därpå flyttade han in.
Det låter galet men i praktiken har det aldrig funnits något som känts mer rätt. Nu, efter att ha varit tillsammans ett par år, är det fortfarande precis som det var många år sedan. Jan och jag kan prata i timmar, vi kan skratta så tårarna rinner och vi kan kyssas så att världen försvinner. Vi är helt enkelt perfekta för varandra, och det märker alla.
Det gäller även Bo, som nu är min svåger. Jag var nervös den dagen jag skulle träffa honom, hans fru och deras barn, men min före detta pojkvän hade ett stort leende på läpparna.
– Så skönt att se dig igen, Ellen! Och nu fick du honom som du skulle ha haft redan då, skrattade han.
Även Peter och Ida välkomnade mig tillbaka och tog varmt hand om mina döttrar. Allt i livet är så härligt nu, att det överskuggar sorgen över att Jan och jag förlorade så många år och aldrig fick barn ihop. Det är sorgligt att jag inte hade modet att hålla fast vi mannen som är min stora kärlek, men desto mer skäl att njuta av varje dag nu.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]