Anna: Lärarna struntade i att min dotter blev mobbad
Min dotter Alice har sedan hon var liten varit känslig för ljud och störningar, så när hon började i en skolklass med hela 27 elever var det en stor utmaning för henne. Om ljudnivån blev för hög satte hon på sig sina hörlurar för att stänga ute alla ljud, och dessutom hade hon fått en bästa kompis, Amalia, som också var en tyst och försiktig flicka.
Men sedan en ny tjej, Elisa, nyligen började i klassen, klagade Alice snart dagligen över att Elisa både retades och störde hela tiden. Hon kunde springa bakom Alice, rycka av henne hörlurarna och skrika direkt i hennes öron.
Därför kontaktade jag Elisas föräldrar och förklarade Alices problem, för att undvika sådana olyckliga situationer i framtiden. Men det ändrade ingenting.
När jag en morgon följde min dotter till skolan höll hon min hand hårt hela vägen, och när vi skilts åt stod jag kvar och följde henne med blicken. Jag såg Alice hälsa på Amalia, som hängde på klätterställningen tillsammans med Elisa, utan att någon av dem besvarade hälsningen.
På eftermiddagen, när jag hämtade Alice från fritids, hittade jag henne gråtande på toaletten. Det visade sig att Elisa och Amalia hade ryckt av henne hörlurarna och sprungit iväg med dem. När de kastade dem ifrån sig hade de gått sönder.
Jag ringde till Amalias mamma för att berätta vad som hade hänt, och hon lät chockad över att Amalia hade betett sig så illa. Hon lovade att hon skulle prata allvar med sin dotter.
Elisas mamma däremot frågade bara vad ett par hörlurar kostade, för då kunde hon och Amalias mamma dela på kostnaden. Jag försökte förklara att det inte var pengarna som oroade mig, men hon verkade anse att jag var överkänslig.
Under de kommande månaderna fortsatte Elisas mamma att inse att hennes dotter var orsaken till Alices fortsatta problem i skolan. Trots att jag upprepade gånger kontaktade både klassläraren och personalen på fritids, blev inget bättre.
Till och med Amalias mamma lät mer och mer irriterad när jag kontaktade henne.
– Herregud, suckade hon. Det handlar om 7-åriga barn, och vi vuxna kan inte fortsätta blanda oss i vem våra barn leker med eller inte.
Men vi kan väl fortfarande blanda oss i hur de beter sig mot varandra? tyckte jag.
Eftersom Alice tyckte att det var allt jobbigare att gå till skolan tog jag upp ämnet på det kommande föräldramötet. När jag nämnde ordet ”mobbning” himlade Elisas mamma med ögonen åt Amalias mamma och viskade "mobbning, det handlar snarare om en curlingmamma."
Den nyutexaminerade klassläraren, som redan verkade ha tillräckligt att hantera, lovade ännu en gång att han skulle ta upp det med klassen. Men bara en vecka senare kollapsade han av stress och ersattes av olika vikarier, och då gav jag helt enkelt upp.
I stället hittade jag en privat grundskola som profilerade sig genom att vara inkluderande för alla barn och samtidigt hade en strikt policy mot mobbning. Det visade sig snabbt att det inte bara var tomma ord, och skolbytet var värt varenda krona.
Alice anpassade sig snabbt och började trivas bland sina nya skolkamrater.
En fredag, när jag kom för att hämta henne satt hon med sina hörlurar på och nynnade medan hon gjorde en pärlplatta. Även om hennes klasskamrater lekte mer vilt med varandra på lekplatsen, kände hon sig inte utestängd. Tvärtom kände hon sig som en del av deras gemenskap, som hon kunde gå till och från fritt när hon hade energi för det.
Precis då kom skolledaren och frågade om jag hade fem minuter för att prata med honom enskilt. Han hade fått en förfrågan från en olycklig mor vars 7-åriga dotter blev mobbad och därför inte vågade gå till skolan längre.
– Vi har en ledig plats i vår årskurs 1, sa skolledaren. Men eftersom flickan tidigare gått i samma klass som Alice, låter jag dig avgöra om det är en bra idé.
Det visade sig att flickan var Amalia, och jag svarade skolledaren att jag skulle ta helgen på mig att tänka över det.
När vi gick hem började jag tänka på Amalia. Trots allt var hon bara en liten flicka som inte hade kunnat förstå konsekvenserna av hur hon mobbade Alice.
Å andra sidan... Amalias mamma, som nu befann sig i samma hopplösa situation som jag hade varit i, hade inte lyssnat alls. Så varför skulle jag ta några chanser när det gällde Alice för Amalias skull?
När vi kom hem drog Alice fram ett stor kuvert med hennes nya klassfoto. Medan vi tittade på alla hennes nya klasskamrater frågade jag om hon någonsin tänkte på sin gamla klass.
– Inte så mycket, för då får jag ont i magen, sa hon med en skugga över sitt lilla ansikte. Men vad är fel på mig eftersom inte Amalia gillade mig?
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag försökte svälja bort en klump i halsen och tog sedan ett djupt andetag medan jag förklarade att de som mobbar innerst inne är rädda för att själva bli mobbade. Jag fortsatte:
– Nu är det Amalia som blir mobbad och inte vill gå till skolan.
– Har hon ont i magen hela tiden då, precis som jag hade då?
Jag nickade.
– Åh mamma, viskade Alice. Vad synd om henne! Men om Amalia börjar i min klass kommer hon också att bli glad igen.
– Ja, kanske. Men vad händer om hon är elak mot dig igen?
– I vår klass har vi faktiskt lärt oss hur man är bra vänner och tar hand om varandra. Det ska vi lära Amalia också.
Jag var förvånad, men framför allt lättad över att Alice inte var bitter. Om min lilla flicka kunde förlåta Amalia, kanske jag också kunde ge hennes mamma en till chans.
Samma kväll ringde jag till Amalias mamma. Gråtande medgav hon att hon borde ha tagit mig på allvar från början. I stället hade hon lyssnat på sin dotter, som ihop med Elisa hade övertygat henne om att det var Alices eget fel att hon kände sig utanför, eftersom hon drog sig undan.
Men när Alice hade lämnat klassen hade Elisa i stället valt ut Amalia som sitt nya mobboffer. Nu befann sig Amalias mamma i situationen där ingen lyssnade. Hon hade kontaktat alla skolor i området, men bara den där Alice nu gick verkade ha en möjlig plats.
Jag förklarade att det var rektorn som hade bett mig bedöma om det var lämpligt att våra flickor skulle gå i samma klass igen. Vi var helt enkelt tvungna att träffas med våra döttrar så att vi kunde hjälpa dem att prata om det som hänt. För det var trots allt dem det handlade om.
På lördag eftermiddag ringde det på dörren. Utanför stod Amalia och gömde sig bakom sin mamma, medan Alice ställde sig framför mig och bjöd in henne. Det dröjde inte länge förrän flickorna försvann in på rummet, medan jag drack kaffe med Amalias mamma.
Visserligen hade vi kommit överens om att vi skulle prata med flickorna om mobbning, men de hade inte tid att prata med oss. Varje gång vi ropade på dem lät det: Inte nu, vi leker!
Plötsligt fylldes Amalias mammas ögon av tårar, och hon skyndade sig att torka dem med baksidan av handen.
– Förlåt, det är bara så länge sedan jag har hört Amalia vara så glad.
Jag gav hennes hand en klapp och sa att vi vuxna måste fortsätta prata med varandra.
På måndag förmiddag gick jag till rektorn och berättade att jag under helgen hade träffat Amalias mamma, och att jag medan våra flickor hade lekt bestämt mig för att dra en streck över det som hade hänt i den gamla klassen.
Redan några dagar senare välkomnade Alice Amalia ihop med de andra i klassen. Amalias mamma blev lika varmt välkomnad av klassens föräldrar. Det dröjde inte länge innan Amalia kände sig trygg igen, och jag ångrade aldrig att jag hade lyssnat på min dotter.
Att Alice kunde förlåta lärde mig vilken stor människa min lilla dotter är. Visst är hon fortfarande mer känslig än de flesta barn, men hennes empati för dem som har det svårt är desto större.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]