Läsarberättelse: Mobbningen gjorde mig rädd och osäker

Kvinna sitter med huvudet i händerna och ser ledsen och osäker ut
Att mobbning sätter djupa spår är de flesta medvetna om. 
Ändå kan vi, som levt som mobbade, ha svårt att själva förstå hur mycket mobbningen påverkat oss och hur mycket den faktiskt förstört. 
Så var det för mig.

Jag blev mobbad under hela min uppväxt. Jag kan faktiskt inte ens minnas någon period under barndomen då jag inte blev mobbad och utfryst och när jag umgicks med barnen på gården, och senare i skolan, hade jag alltid en klump i bröstet.

Även vid de tillfällen då jag fick vara med och leka kände jag en ständig oro för jag visste att allt plötsligt kunde förändras och att jag kunde bli utfryst, knuffad, ibland till och med slagen.

I det läget var jag tacksam över att ha en trygg och stabil familj. Och det är jag fortfarande.

Mina föräldrar är döda sedan några år, men de lever fortfarande kvar i mitt hjärta och jag älskar dem outsägligt mycket eftersom det var tack vare deras kärlek och omsorg som jag trots allt lyckades ta mig igenom barndomen.

Annons

Hemma var jag trygg och harmonisk, och även om det ofta kändes ensam (jag hade inga syskon) så var ensamheten att föredra framför mobbningen.

Fick inga vänner på grund av rädslan

Mobbningen fortsatte under skoltiden, men i högstadiet blev jag fri från mina plågoandar då vi flyttade och jag bytte skola. Det var en ren välsignelse att gå till skolan och veta att jag inte skulle behöva utstå glåpord, sparkar och slag. Nu var jag accepterad av mina klasskamrater.

Några vänner fick jag dock inte. Jag kunde helt enkelt inte ta för mig tillräckligt för att ta mig in i gemenskapen, jag vågade helt enkelt inte.

Annons

Jag var livrädd för att mina nya klasskamrater skulle skratta åt mig om jag visade intresse för att umgås. Dock hände det att de frågade mig om jag ville gå med på bio eller liknande, men jag sa alltid nej eftersom jag hela tiden oroade mig för att de hade något illasinnat i åtanke.

Min mamma, som kände till hur jag haft det, sa till mig att jag var tvungen att försöka tro på människor igen och att mina forna mobbare inte alls var representativa för alla människor. Och jag insåg med förnuftet att hon hade rätt, men mitt hjärta sa något annat. Och till sist slutade klasskamraterna fråga mig. Inte att undra på, när jag aldrig ville hänga med på något. De lät mig helt enkelt vara, men hellre det än att bli mobbad tänkte jag.

Blommade upp när jag blev kär

När jag slutade skolan och började jobba blev jag lite mer öppen och jag knöt en del nya vänskapskontakter. Jag träffade också en man som jag blev kär i.

Annons

Under en lång tid vågade jag inte visa mina känslor, eftersom jag var livrädd för att bli avvisad, men till slut kunde inte ens min dåliga självkänsla hindra mig från att se det uppenbara; se att Thomas var förälskad i mig.

Tillsammans med Thomas blommade jag upp, inte över en natt, men successivt.

Jag insåg mer och mer att jag inte var någon hopplös förlorare utan att jag var värd att älskas för den jag var.

Ibland kunde jag till och med se mig i spegeln och vara nöjd med det jag såg, och det var helt nytt för mig. Jag hade alltid fått höra att jag var ful och fet, att jag var värdelös och dum, men kvinnan som blickade tillbaka mot mig i spegeln var faktiskt allt annat än det.

Dålig självkänsla gjorde mig svartsjuk

Thomas och jag gifte oss en vacker vårdag efter två års förlovning. Det var utan tvekan den lyckligaste dagen i mitt liv, trots att vi gifte oss i rådhuset under en kort ceremoni, och trots att vi inte hade några gäster. Men utanpåverket spelade ingen roll för mig. Det var det inre som var viktigt – kärleken mellan mig och Thomas.

Vårt förhållande var dock inte helt problemfritt. Jag brottades fortfarande med dålig självkänsla och den tog sig ofta uttryck i svartsjuka.

Thomas arbetade som läkare, vilket förstås innebar att han träffade väldigt mycket folk – inte minst kvinnor – och det var tufft för mig. Jag förhörde honom nästan dagligen om de kvinnor han mött, bad att få detaljer om deras utseende och fantiserade ihop de mest absurda saker om att han skulle vara förtjust i dem.

Trodde inte min man

Han blev illa berörd över min svartsjuka, och försäkrade mig att han aldrig skulle komma på tanken att vara otrogen, men jag kunde aldrig riktigt tro på honom.

Samma sak var det med hans vänners fruar och flickvänner. De var hur trevliga som helst, och liknade inte på något vis mina plågoandar från skoltiden, men ändå kunde jag inte lita på dem. Dels jämförde jag alltid mig själv med dem – till min egen nackdel. Och då kom förstås svartsjukan smygande igen; hur kunde Thomas älska mig när hans kompisars kvinnor var så mycket mer attraktiva?

Dels litade jag inte på deras vänskap. När de bjöd in till fest eller middag mådde jag alltid dåligt innan jag kom dit för att jag inbillade mig att någon plötsligt skulle resa sig upp och tala om för mig att jag inte var välkommen, eller skratta ut mig för vilka kläder jag hade på mig. Det hände givetvis aldrig, men rädslan försvann inte.

Mobbningen påverkade mig som vuxen

På den tiden kopplade jag aldrig riktigt ihop min dåliga självkänsla med mobbningen jag utsatts för som barn.

Det var inte förrän efter flera års äktenskap som det plötsligt slog mig hur alltsammans hängde ihop, och det var en kväll när Thomas och jag börjat tala om barndomsminnen.

Thomas berättade om hur han och hans kompisar lekt, sovit över hos varandra, följt med varandra till sommarstugor och på semesterresor och jag minns att jag tänkte att det lät som ett paradis. Det han berättade om hade ju jag aldrig någonsin upplevt.

Där och då slog det mig hur utsatt jag varit som liten. Att aldrig få vara med, aldrig få vara en del av sammanhanget, aldrig kunna lita på någon. Jag mindes hur klasskamraterna umgåtts på fritiden – gjort allt det där som Thomas och hans vänner gjort – och hur jag stått utanför och tittat in i gemenskapen.

Och plötsligt förstod jag att det var därifrån mina problem kom – att mobbningen satt mycket djupare spår hos mig än jag dittills hade fattat. Mina föräldrars kärlek, och nu Thomas kärlek, hade räddat mig från total misär men hade inte kunnat råda bot på den dåliga självkänslan som byggt bo i mig i så unga år.

Sökte hjälp

Från den dagen förändrades mitt liv äntligen i grunden.

Jag sökte aktivt hjälp genom att börja gå i terapi, och där fick jag hjälp att långsamt och metodiskt bena ur mina problem för att till sist kunna gå vidare.

Det förändrade också mitt äktenskap och mina relationer till kollegor, vänner och bekanta – nu kunde jag för första gången se klart på omgivningen och med denna nya insikt bleknade också min svartsjuka och min misstänksamhet. Jag hade äntligen förstått att problemet låg hos mina mobbare – inte hos mig. Och det gav en helt ny styrka och kraft att ta mig an livet.

Helt fri från mobbningen kommer jag aldrig att bli. Minnena gör fortfarande ont, och jag drömmer fortfarande mardrömmar på nätterna ibland. Men jag är idag en hel människa, som kan hantera det förflutna utan att det förstör nuet. Och det räcker för mig.

/Malva

Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad) 

Mer intressant innehåll hos allas.se: