Läsarberättelse: Jag var mamma till min barndomsvän

Kvinna ser ledsen ut
Mia fick inte ordning på sitt liv, och på sätt och vis var det mitt fel.

Man säger att i nöden prövas vännen och därför tvekade jag inte när min väninna Mia frågade om hon fick flytta in hos mig med sin lilla dotter. Jag har känt henne alltid och genom åren har hon skuldsatt sig och ställt till det för sig.

Jag var bekymrad för henne. Hon var arbetslös, hade sagts upp från lägenheten och hade ingen familj att vända sig till.

Jag hjälpte henne att tömma lägenheten och så flyttade vi hennes få tillhörigheter in i min tvårummare där jag bodde ensam.

– Vad skulle jag göra utan dig? sa Mia när vi åt middag första kvällen.

Hon såg sliten ut men nu skulle det ju bli bättre.

En månad på min soffa och så skulle hon hitta ny lägenhet och ett jobb, sa jag.

Annons

Jag var konflikträdd

Vardagen tog vid. När jag kom hem från jobbet låg leksaker utspridda överallt och i köket var det kaos. Kvällsmat fanns det ingen. Mia låg i soffan med Viola framför teven.

Jag irriterade mig för så länge hon inte hade jobb kunde hon ju hjälpa till. Men jag har alltid varit konflikträdd och hon hade ju inte hade haft det så lätt.

Vi hade bestämt att hon skulle bidra till hyran men när första månaden kom och gick anade jag att det inte skulle ske. Mia försäkrade mig om att hon skulle betala nästa månad. Jag tänkte på att hon utan vidare hade råd att spela på lotto, köpa cigaretter och leksaker till Viola.

Annons

Tiden gick och det var av hänsyn till lilla Viola som jag härdade ut. Viola behövde en stabil bas. Men situationen höll på att driva mig till vansinne.

Jag förbannade min givmildhet och konflikträdsla för det kändes allt mer som om min vän utnyttjade mig. Jag kunde inte förstå varför hon var så passiv. Ville hon inte få ordning på sitt liv?

Det hela kunde ha fortsatt länge, men min mamma fick mig att ta mig samman. En dag när jag var hemma hos henne beklagade jag mig och hon sa:

– När ska du sluta upp med att leka mamma för Mia? Hon ändrar sig inte så länge någon annan städar upp efter henne.

Mamma kände Mia sedan dagis och hon hade rätt. Trots att vi båda nu var en bra bit över tjugo, var det bara jag som var vuxen.

Jag insåg också något annat: Genom att låta det gå så här långt var jag lika passiv.

Annons

Körde ut min väninna

Mia blev sur när jag sa att hon var tvungen att flytta och det så snart som möjligt. Men det fungerade för hon gick raka vägen till socialen och lyckades få tag i en liten lägenhet.

Hon flyttade utan ett ord och även om jag var lättad vacklade jag mellan irritation över hennes otacksamhet och dåligt samvete för att jag kört ut henne.

Först några månader senare ringde hon och berättade glatt att hon fått ett vikariat i en skolmatsal. Hon och Viola var glada för sin lägenhet och jag fick intryck av att hon kämpade för att få vardagen att fungera.

– Jag inser nu att jag behövde den där sparken i baken som du gav mig, erkände hon.

Idag har vi en bra relation, men blir aldrig lika nära som innan. Men jag ångrar ingenting för jag vet att vi bägge har lärt oss något och kanske har jag på sätt och vis hjälpt Mia och Viola att komma vidare.

/Ingrid

Foto:Shutterstock/TT (OBS! Bilden är arrangerad) 

Mer inspirerande innehåll från allas.se: