Läsarberättelse: Mamma ljög ett helt liv
Min storasyster Susanne och jag var runt femtio när våra föräldrar dog med bara några månaders mellanrum. De hann ändå båda fylla 80 år, men även om de haft bra liv så var det jobbigt att mista dem båda så snabbt. Vi var nu föräldralösa och äldst i vår släkt. Det var en konstig känsla.
Vi hade en fin uppväxt. Pappa jobbade på slakteriet och mamma deltid på stans finaste restaurang. Vi hade haft det knapert, men bra och mina föräldrar var glada i varandra, som jag minns det.
Därför kom brevet som en fullständig chock.
Det kom från en advokatfirma i Stockholm och jag ögnade snabbt igenom det. Vad kunde detta vara? En stämning kanske, men varför?
Min pappa var inte min riktiga pappa
Det var ingen stämning. Det handlade om ett dödsbo och ett testamente. Sammanfattningsvis stod det att jag ensam ärvde en man som hette Lars Johansson, eftersom jag var hans enda barn. Jag skulle ärva 1,5 miljoner kronor. Jag höll på att svimma. Min man Tobias skyndade över och höll om mig och sedan läste han också brevet.
Jag kunde inte ta in det. Jag drack ett glas vatten och läste brevet igen. ”Lars Johansson” ett vanligt namn, men nog kände jag igen det på något sätt.
Jag ringde Susanne. Hon blev om möjligt än mer chockad och var övertygad om att det var ett misstag. När hon samlat sig kunde hon ge mig en fingervisning om varför jag kände igen namnet. Lars Johansson hade varit mammas chef och ägare av restaurangen. Plötsligt såg jag hans ansikte framför mig. Farbror Lasse! Varje jul hade han kommit med julklappar till mig och Susanne och en gång hade mamma och jag ätit fin lunch på hans restaurang. Det förklarade ju en del, men jag kunde ändå inte tro det.
Följande vecka lät Susanne och jag göra ett test som skulle avgöra om vi var helsyskon eller inte. Det var vi inte. Vi hade inte samma pappa! Frågorna hopade sig, men jag hade ingen att fråga. Hade mina föräldrar haft ett olyckligt äktenskap? Var jag oönskad?
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Mamma hade hemligt förhållande
När jag fyllde år fick jag ett brev från mamma bästa väninna Ingegerd. Hon skrev varje födelsedag. Jag ringde henne, tackade för brevet och bjöd in mig själv på kaffe. Hon kanske visste något?
I början svarade hon undvikande på mina frågor. Men när jag förklarade att det inte längre fanns någon hemlighet att slå vakt om, började hon att berätta. Ingegerd var den enda som vetat.
– Av respekt för din far.
Respekt för min far?! Mamma hade ljugit ett helt liv, varit otrogen och fött ett barn som inte var hans. Hur kan det vara respektfullt?
Ingegerd berättade att mamma och Lasse hade haft ett förhållande i tio år. Det slutade med graviditeten. Mamma hade vetat vem som var far och jag hade verkligen inte varit oönskad, tvärt om. Det var en stor lättnad för mig att höra.
Ingegerd sa att mamma och Lasse varit djupt förälskade, men att skilsmässa inte varit ett alternativ. Mamma ville inte splittra familjen. Hon var Lasses stora kärlek och han gav aldrig upp om att vinna mamma, därför kom han över med gåvor till oss barn.
Jag minns dessa möten men hade aldrig anat varför han kom hem till oss. Han hade älskat oss båda på avstånd. Lasse hade aldrig träffat någon annan kvinna.
Jag försökte att sätta mig in i Lasses val. Det var ju synd om honom. Visserligen hade han haft sitt jobb, men ändå. För mig, hans enda dotter, hade han bara varit en snäll farbror på mammas jobb.
När jag tog adjö av Ingegerd varjag än mer förvirrad. Varför försvarade hon mammas lögner?
Förlät min mor
Men några månader senare, fick jag en mer försonande syn på varför hon valt att leva med en lögn. Det kanske inte var av egoistiska skäl. Vad skulle hänt om hon berättat sanningen? Egentligen hade mitt liv varit lättare om lögnen följt henne i graven som hon tänkt, men jag tror att Lasse velat att jag skulle veta. Han berättade sin historia från graven och genom Ingegerd. Ingegerd och jag träffades mer efter detta och hon svarade på alla mina frågor när hon kunde. Jag vande mig till slut vid tanken på hur jag kommit till världen. Och viktigast av allt: jag kunde förlåta mamma.
/Elisabeth
Foto: Shutterstock/TT