Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjSkilsmässaFöräldraskap

Läsarberättelse: Min svägerska krossade min dröm

04 sep, 2019 
Redaktionen
Kvinna håller en plåt med nygräddade kakor
Äntligen hade jag fått chansen att starta ett eget kafé, precis som jag alltid hade önskat. Under några år var tillvaron perfekt, fram till den dagen då min partner och tillika svägerska plötsligt gav mig mitt livs chock.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

I hela mitt liv har jag drömt om att driva ett kafé. Redan som barn älskade jag att stöka i köket och baka bullar och kakor och jag hittade på nya recept så fort jag hade möjlighet.

Och mitt intresse för bakning blev bara större med åren. Jag experimenterade i köket och blev med åren riktigt duktig. Barnens kompisar älskade att komma på födelsedagskalasen hemma hos oss och pratade vitt och brett om kakorna, bullarna och tårtorna jag bakat. Efter ett tag så brukade jag få förfrågningar från föräldrar i bekantskapskretsen om jag inte vill baka även till deras kalas. Och det gjorde jag mer än gärna!

Få nyhetsbrev från Allas – helt gratis!

Få nyhetsbrev med massor av tips på rolig läsning, spännande nyheter inom hälsa och relationer, goda recept och mycket mer till din e-post varje vecka. Nyhetsbrevet är helt gratis!

I vuxen ålder fick jag till sist chansen att förverkliga drömmen om ett kafé. Det var när jag och min svägerska satt och småpratade över en kopp kaffe som vi kläckte idén.

Lisa hade tidigare jobbat som kallskänka på ett hotell men när hon gifte sig med min bror och flyttade till vår lilla stad hade hon inte lyckats hitta ett sådant jobb. Hon hade fått lov att börja arbeta på stadens industri istället och nu längtade hon efter att åter få bre smörgåsar och komponera landgångar. Med hennes smörgåsar och mina bakverk skulle vi inte misslyckas! Och när vi fick nys om att vår kommun ville hyra ut ett gammalt övergivet missionshus mitt i centrum slog vi till direkt.

Annons

Jobbade hårt

Det tog både tid, kraft och pengar i anspråk att starta kaféet. Lokalen behövde målas om och rustas upp, och vi behövde också nya fräscha möbler. Både min man och min bror, Lisas man, var duktiga hantverkare och hjälpte oss med renoveringen och möblerna kom vi över på olika loppisar. Det var ett medvetet val – vi ville helt enkelt ha lite retrokänsla. Vi köpte även in kaffekoppar, fat, uppläggningsfat och annat porslin på loppis och när vi väl var klara för invigning hade vi skapat en alldeles fantastisk liten oas mitt i stan, med hemtrevnad och mys. Vi kallade kaféet för Kaffemissionen – vi tyckte det passade så bra eftersom lokalen tidigare varit missionshus – och vår invigning gick över all förväntan.

Verksamheten fortsatte att vara framgångsrik vecka efter vecka, månad efter månad. Snart hade vi en stor kundkrets som inte bara kom in och fikade utan också beställde landgångar, smörgåstårtor och tårtor till festliga tillfällen. Efter ett halvår gick affärerna så bra att vi också började anställa personal. Det var främst Lisa som skötte den biten, och jag var jättenöjd med hennes urval. Snart hade vi några riktigt kompetenta personer som hjälpte till i kallskänken, med bakning och med servering.

Annons

Allt flöt på med Kaffemissionen

Under ett par års tid flöt allt på precis som det skulle, och jag tyckte att livet var precis så fantastiskt som jag alltid drömt om. Visst var det mycket jobb, och många tidiga mornar, men samtidigt gav det ju så enormt mycket. Dels att få baka nästan exakt hur mycket jag ville – och mina bakverk var verkligen oerhört populära, dels att ha det sociala livet som det innebar att driva kafé. Jag älskade att träffa folk, och det roligaste jag visste var när människor kom tillbaka till oss gång på gång för att de var så nöjda med det vi erbjöd.

Lisa och jag började tala om att utöka verksamheten och började leta efter lokaler som var tillgängliga. Jag hade hört ryktas att en av stadens fritidsanläggningar leta efter någon som kunde ta över deras kaféverksamhet, och nämnde det för Lisa. Hon verkade dock inte särskilt intresserad, så jag lät det bero.

Fick en chock

Inte långt därefter fick jag en rejäl chock, för en dag drog Lisa mig åt sidan strax före stängning och förklarade att hon hade tagit över kaféet på fritidsanläggningen. Ensam. Dessutom hade hon hittat en köpare till sin del av Kaffemissionen, en person som var helt okänd för mig.

Annons

Jag fattade ingenting, jag hade alltid upplevt att vi jobbade så bra ihop. Men Lisa delade inte den uppfattningen, det blev uppenbart, för hon tog upp en hel rad med saker som hon tyckte hade fungerat dåligt. Hon tyckte att hon hade för lite kontroll över vilka bakverk vi sålde – trots att vi redan från början kommit överens om att den biten var mitt ansvar – och hon tyckte dessutom att jag ”höll mig i förgrunden” för mycket när det kom gäster. Jag försökte förklara för henne att jag helt enkelt gillade att träffa folk, men hon fortsatte att hävda att jag ville ställa henne i skuggan. Nu ville hon stå på egna ben och göra sin ”egen grej”, som hon kallade det, och två ur personalen hade redan tackat ja till att följa med henne till det nya kaféet.

De två var de mest kompetenta ur vår personal, och den ena tjejen hade jag själv lärt upp vad gällde bakning. Hon hade fått ta del av alla mina recept – recept som hon nu skulle använda sig av i de nya verksamheten. Det kändes fruktansvärt trist.

Annons

Jag blev ledsen och förtvivlad, men jag blev också arg. Framför allt över att hon tänkte sälja sin del i Kaffemissionen till en person jag aldrig träffat och inte visste något om. Hur skulle jag kunna jobba ihop med en människa som var helt okänd för mig? Jag bad henne att tänka om och istället låta mig köpa ut henne, men det ville hon inte höra talas om. Varför förstod jag inte, och till slut kändes det bara som om hon ville mig illa. För om hon verkligen hade velat att vi skulle skiljas som vänner så hade hon väl ändå försökt att underlätta för mig? Men hon gjorde istället tvärtom.

Hembudsklausul

Det hon dock inte hade tänkt på vad att hade skrivit in en så kallad hembudsklausul i avtalet när vi startade Kaffemissionen. En sådan innebär att om den ena parten säljer sin andel så har den andra parten förtur på köp.

Jag påpekade det för Lisa, som blev oerhört upprörd. Så kunde jag minsann inte göra, menade hon, för hon hade redan fått handpenning från sin köpare. Jag förklarade för henne att det inte var mitt problem, och hon blev ursinnig.

Annons

Dagen därpå ringde hennes köpare till mig och frågade om det verkligen var sant att jag tänkte bruka klausulen och jag svarade ja. Då ville kvinnan att jag skulle hjälpa henne att få tillbaka sin handpenning, men jag vägrade. Ingen hade överhuvudtaget frågat mig hur jag ställde mig till affären – varken Lisa eller den tänkta köparen – så varför skulle jag hjälpa någon av dem? Om de hade gjort upp utan min vetskap fick de också göra upp om detta på egen hand, resonerade jag.

Lisa blev så arg på mig att hon vände min bror emot mig, och han började pressa mig för att jag skulle gå med på försäljning. Det gick så långt att han hotade med att säga upp kontakten med mig om jag inte gick med på det. Det gjorde mig förtvivlad, men fick mig inte att ändra mig. Jag kände att jag hade rätten på min sida, och jag hade också stöd av min man.

Tappade lusten

Samtidigt hade jag helt tappat lusten att fortsätta med kaféet på egen hand. Det kändes helt meningslöst för mig, jag blev bara påmind om hur Lisa gått bakom min rygg. Till slut orkade jag helt enkelt inte längre. Jag gjorde upp i godo med Lisa och det hela slutade med att jag sålde även min andel. Min dröm hade krossats, medan Lisa och hennes nya partner tog över det jag upplevde som mitt livsverk och serverade bakverk som jag hade skapat recepten till. Det gjorde ont.

Annons

Under en lång tid var jag så deprimerad att jag knappt orkade ta mig ur sängen. Att baka hade jag ingen lust alls med, jag som alltid hade tyckt att det var det roligaste som fanns. Varenda gång jag promenerade i centrum och såg ”mina” bakverk i Kaffemissionens fönster blev jag förtvivlad. När min man blev erbjuden arbete på annan ort var det därför inget svårt beslut för oss att bryta upp och börja om på nytt.

Bakar igen

Nu har det gått några år och livet har återgått till det normala. Jag trivs i vår nya stad, och känner inte längre samma dysterhet som tidigare. Men bakar, det gör jag igen – och med stor glädje. Däremot har jag inga planer på att starta något nytt kafé. Jag jobbar i vården numera, och stortrivs med det. Men kontakten med min bror och min svägerska är för alltid naggad i kanten. Vi träffas på sin höjd på större släktsammankomster, och är frostigt artiga mot varandra, men mer är det inte.

Men livet går vidare, och jag tänker inte hemfalla åt bitterhet. Livet har så mycket mer att erbjuda.

/Veronica

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Annons