Läsarberättelse: Mammas manliga vänner våldtog mig

Ung ledsen flicka sitter på sin säng

Foto: Shutterstock/TT

Mamma njöt av att se oss systrar skaka av rädsla. Då hade hon kontroll. När hon bjöd hem vänner kröp de ner i min säng. Sedan började tafsandet.

Jag har egentligen inga större minnesbilder av min pappa. Antingen jobbade han, reste i tjänsten eller satt framför tv:n. Jag är inte ens säker på att han älskade mig. Det kändes aldrig som att jag var hans dotter. Jag var en möbel.

När jag tänkte på hur det var hos mina vänner, där papporna frågade sina barn hur skoldagen varit, insåg jag att jag inte var önskad. Jag kände mig som ett spöke, inte en människa.

Vad jag däremot vet om pappa är att han var livrädd för mamma, som kunde få hemska raseriutbrott. När jag var fem år och min storasyster var åtta, skrek mamma:

– Pappa och jag ska skiljas! Vem ska ni bo hos?!

Se också: Svenska småbarnspappor köpte sex av Jasmina

4:34

Efter reklamen: Svenska småbarnspappor köpte sex av Jasmina

(4:34)

Hon njöt hon av att se oss flickor skaka av rädsla. Då hade hon kontroll. Min syster valde pappa, han var lugnast. Jag fick välja mamma, och det gjorde ont i magen. När pappa väl var hemma brukade han åtminstone köpa mat. Mamma köpte bara det hon själv behövde och försvann ofta spårlöst i flera dagar.

De skilde sig ändå aldrig, mamma ville bara se vår reaktion. Det roade henne. Ju mer dramatiskt, desto bättre.

Min mamma hatade mig

I de bra perioderna lagade mamma mat, städade och pysslade i hemmet. Då kunde vi gå till skogen och plocka bär, vi åkte till stranden och hon lärde mig att simma. Hon ordnade barnkalas och var noga med att alla skulle ha det roligt.

Jag kunde aldrig förutse när ”den galna” mamman kom fram. Hon som hatade mig. Den person vars ögon brann och kunde slita tag i mitt hår, släpa mig över golvet och sparka mig i magen. Det gjorde att jag aldrig slappnade av.

Det värsta var att alla visste. Mostrar, farmor, farfar, faster och farbror. Men ingen sa något. De ville inte att någon annan skulle få veta.

Läsarberättelse: Jag kände mig som ett enda stort misslyckande

En dag skaffade vi en grå och väldigt söt liten kanin. Jag älskade henne, och brukade sätta sele på henne och låta henne hoppa över stenar och gräs. Vid läggdags en kväll berättade mamma en historia där kaninen sakta dog i smärtor, för hon blev överkörd av en bil. Hon blev väldigt intensiv i sina ordval och mina tårar började rulla nerför kinderna. Det roade henne att se hur ledsen jag blev.

När mammas inre demoner kom fram kunde hon slåss. Blodet rann. Allt handlade för mig om att överleva rent fysiskt. Sedan, kanske efter tre dagar, satt vi vid frukostbordet och åt. Blodfläckarna på väggen var bortskrubbade och vi pratade om vädret eller något roligt tv-program. Vi pratade aldrig om kaoset. Aldrig om våldet. Vi skrubbade bort det, precis som blodfläckarna på väggen.

Jag försökte svälta mig själv

Socialtjänsten kom titt som tätt. Grannar anmälde att mamma var hotfull, att skolan såg att jag var likblek av näringsbrist. Men det hände inget. Mamma hamnade på avgiftning men kom ofta hem två dagar senare. Hon hade talets förmåga, lovade att bättra sig, och det räckte för socialsekreteraren.

Saker fortsatte som vanligt. Mamma tog hem sina missbrukarvänner och de härjade vilt. Många var sexförbrytare. Det kan låta konstigt, men jag minns inte ens första gången jag blev våldtagen. Jag hade lärt mig att lämna min kropp mentalt och svävade någonstans långt ovanför. Det enda jag inte kunde förtränga var den vidriga lukten.

Kaoset var så vanligt för mig att linjen mellan normalt och sjukt hade suddats ut. För att försöka få något slags kontroll började jag svälta mig själv. Jag gick in på toaletten och vägde mig. 48 kilo. Herregud, jag är fet! tyckte jag.

Jag stoppade fingrarna i halsen och kräktes upp det jag tidigare ätit. På något bisarrt sätt försökte jag göra min mamma glad genom att vara smal. För hon hatade tjocka människor.

På gympan gjorde jag minsta möjliga. Min gympalärare förstod inte varför jag inte ansträngde mig. Men jag var inte lat, jag var bara utmattad. Vad visste han om att aldrig sova och att aldrig ha någon näring i kroppen?

De sa att jag var en hora

När jag var 14 år började jag jobba helger för att kunna få pengar till mat. Pliktskyldigt tog jag alla pass jag kunde och försökte lägga undan så mycket som möjligt för att genomföra min plan att rymma hemifrån. En natt var mamma om möjligt än mer galen. Hon ringde till polisen och sa att det fanns människor i väggarna och att jag hade tagit livet av mig på mitt rum.

När polisen bröt sig in satt jag på sängen. Jag berättade att jag snart skulle gå till mitt helgarbete för att tjäna pengar till mat. Polismannen satte sig ner på sängkanten med tårar i ögonen. Han berättade att det inte var första gången de skrivit rapporter om att min mamma bröt mot lagen, men att socialtjänsten inte lyssnade.

Sisko om övergreppen: Jag grät och bad dem sluta

Efter detta började jag umgås med vänner så ofta jag kunde, allt för att slippa vara hemma. Skolan gick inte alls bra. Det var inte det att jag inte var intelligent. Det var bara det att jag inte hade någonstans att plugga och på lektionerna var jag så slut att jag inte orkade lyssna.

Det hjälpte inte heller att mamma hade sina vidriga män där hemma. De tafsade och sa att jag var en söt liten hora. Det var heller inte ovanligt att jag vaknade med dessa män i min säng, naken. Jag var fortfarande bara 14 år. Jag äcklades av mig själv.

Den gången fick jag nog

Men en dag slog det slint. Hela min kropp krampade när en berusad man tafsade på mig. Med full styrka slog jag honom i ögat. Jag skrek:

– Du rör mig aldrig igen! Du tittar inte ens på mig!

Jag hade fått nog.

Min bästa vän såg till att jag kom till BUP. Jag hade tur, min psykolog var lugn, empatisk och dömde mig inte. Hon tog kontakt med socialtjänsten, men stötte på problem. Mina föräldrar skulle plötsligt flytta till en annan stad eftersom det hade börjat spridas rykten om hur vi hade det. Socialtjänsten i kommunen stöttade mina föräldrars beslut. Då slapp de ansvaret för oss.

Min psykolog vägrade att ge sig. Hon var övertygad om att jag skulle jag gå under om jag flyttade. Då skulle jag ju förlora både mina vänner och henne.

Se också: 10 tidiga varningstecken på en våldsam relation

1:14

Efter reklamen: 10 tidiga varningstecken på en våldsam relation

(1:14)

Hon gjorde allt hon kunde för mig; tog kontakt med polis, advokater, myndigheter… Kanske kunde jag få komma till ett HVB-hem? Fosterföräldrar? Efter hårda förhandlingar förlorade mina föräldrar vårdnaden om mig. I nästa steg kunde jag och min syster skaffa en egen lägenhet som vi delade på med hjälp av socialtjänsten.

Jag kommer aldrig att glömma när jag och min syster öppnade dörren till vårt nya hem. Vi möblerade, handlade mat och ordnade så räkningarna betalades i tid. Jag började jobba i receptionen på en vårdcentral och umgicks med mina vänner efter jobbet. Vi var äntligen hemma.

Idag lever jag ensam

När min syster och jag bott ihop i tre år träffade hon en pojkvän. Sedan kom chocken. De skulle flytta ihop och jag måste hitta mitt eget hem. Något gick sönder i mig. Minnena från min barndom kom tillbaka och det självförtroende jag byggt upp med min syster var borta.

Jag blev rotlös och flyttade runt. Min självkänsla var i botten. Jag var övertygad om att jag var fet och började svälta mig. Benen stack ut. Inte blev det bättre när jag träffade en kille med hett temperament. Snart kom slagen.

Jag vet inte varifrån jag fick styrkan. Men en dag väste jag åt honom att det var slut. Orden bara rann ur mig och min blick blev mörkare och mörkare. Han blev rädd. Jag såg det i hans ögon. Sedan gick jag. Och vände mig aldrig om.

I dag lever jag själv. Inte för att det är något fel med att ha en relation, men det ska kännas bra. Jag behöver också tid för att bearbeta. Allt har sin tid.

/ Maria

Relaterade artiklar

Marita: Pappa krävde att få ligga med mig

Jag lämnade min man – han hämnades på vår dotter