Läsarberättelse: Min bonusdotter splittrar familjen

Tonårstjej sitter i soffa och håller om en kudde

Sammanslagna familjer är ett minfält, har jag fått erfara.

Jag var 26 år då jag lärde känna Anton på en fest. Det var 2010 och vid det laget hade jag givetvis erfarenheter av män men ingen hade drabbat mitt hjärta som Anton nu gjorde.

Inte nog med att han hade ett jättestort leende som nådde ända upp till ögonen och liksom lyste upp hela rummet, han såg också mycket bra ut och hade en stor varm famn som jag kände mig fullständigt trygg i redan första gången vi dansade med varandra.

Jag hade redan förälskat mig när han berättade att han var pappa till lilla Laura på 5 år. Hon hade en fast adress hos sin mor men flickan bodde hos sin far varannan helg.

– Lov och extrabesök diskuterar vi oss fram till, förklarade Anton.

Jag hade ju inte föreställt mig att mannen i mitt liv redan skulle ha barn, men nu var det ju så det var.

Min nya kärlek hade en dotter

Allt eftersom månaderna gick och det blev mer och mer allvarligt mellan Anton och mig började jag fundera på hur det skulle vara att bli plastmamma till lilla Laura och leva tillsammans som en familj.

Jag lyssnade på mina kollegor som hade egna erfarenheter och det lät ju som det fungerade bra hemma hos dem. Jag orienterade mig också på sociala medier där jag hittade många inlägg med familjemys och stora glada leenden med dina, mina och våra barn.

Efter fem månader presenterade Anton mig för Laura. Hon var en gullig liten tös som jag utan problem kunde ta till mitt hjärta.

Lite senare träffade jag Lauras mamma Tina och vi kom också bra överens.

Anton och jag flyttade samman i en stor lägenhet när jag blev gravid och vi var så lyckliga då lille Julius kom tll världen. Laura var mycket engagerad i sin nya bror och stolt över att vara storasyster.

Barnen behandlades olika

Anton och jag pratade om att vi skulle behandla och fostra barnen på samma sätt. Men riktigt så blev det inte. Allt eftersom åren gick blev verkligheten en annan. Mor- och farföräldrar gjorde skillnad på barnen och det orsakade slitningar mellan mig och Anton.

Ännu var Laura inte gammal nog att lägga märke till skillnaden, eller rättare sagt fördelen med att vara särkullbarn. Men ju äldre hon blev desto mer utnyttjade hon sin ställning. Hon började hitta på historier om mig och sin far så det verkade som om hon inte fick lov att göra någonting när hon var hos oss och att vi konstant var efter henne.

Tina reagerade givetvis på detta men Anton försäkrade henne om att det inte var sant.

Det här resulterade i ett visst avståndstagande från Tinas sida gentemot mig, något jag absolut inte önskade mig.

Idag har Anton och jag levt tillsammans i nio år och Laura är 14. Hon hotar med att hon inte vill komma till oss på helgerna eftersom det är så tråkigt här. Om hon ska komma ska helgen innebära restaurangbesök, men det är bara hon och hennes pappa som ska gå, jag och Julius ska stanna hemma, anser hon.

Den här sortens krav skapar split hemma, för jag kan varken förstå eller acceptera att Anton gång på gång ger efter för hennes begäran i stället för att hålla fast vid att det är de vuxna som bestämmer.

Min erfarenhet är att det är mycket svårt att leva som en familj när ens partner har barn i ett tidigare förhållande. Varje gång som Anton ger efter känner jag mig lite mer ensam och lite mer maktlös. Jag älskar ju Anton och han är pappa till Julius, men om det tar slut mellan oss beror det på hans undfallenhet gentemot Laura.s

Det är inte min mening att framställa min styvdotter som elak, för det är hon inte. Hon är bara alltför ung för att förstå konsekvenserna av sitt manipulerande.

Förr inte så längesedan la jag ut glada familjebilder på sociala medier, men det har jag slutat med.

Jag har också slutat med att låta mig luras av andras bilder för jag tror att det i verkligheten ofta är ganska långt mellan solskenshistorierna. Sammanslagna familjer är ett minfält.

/Katarina

Mer intressant innehåll hos allas.se: